Nu är det jul igen ...

Familjerna ska samlas, vi trotsar stormar och snö och engelsmän som inte vet hur man hanterar vanligt slask på Heathrow, vi sätter oss på tåg med extra matsäck med och varma kläder ifall att, snart lär det börja säljas överlevnadskit på stationen ... Hmm... affärsidé?

Min familjs jular samlade släkten och familjen, klädde en gran, lagade julmat, dukade fint, promenerade med en flock hundar, la gigantiska tusenbitarspussel av tyska slott och holländska blomfält, kikade med ett öga på TV för att konstatera att det bara skit i burken det här året med. Men det finns många som inte varken saknar julen eller ens vill ha den. Och det finns många som ber till högre makter att den inte ens kommer ...

Visst är det många därute, som inte har ett hem, som är ensamma, som inte har en familj att åka till eller som den här julen inte har barnen ...

Men idag tänker jag på alla dom som tvingas fira julen med familjemedlemmar som dom fruktar. Under julen, mer än någon gång annars.

Hur många barn kommer denna jul att se sina föräldrar aspackade, grälandes? Hur många barn kommer att huka under slag och hårda ord eller ligga under kudden på sitt rum och lyssna till föräldrarna utdragna gräl, gråt och skrikande raseri?

Och hur många kvinnor ska få blåtiror, strypmärken och sår i själen den här julen?

Sedan 2000-talet började, har mer än 160 kvinnor i Sverige blivit mördade av den man som dom levde tillsammans med. Hur många som "bara" blivit slagna, hotade och psykiskt nedbrutna vet vi inte ...

Kanske kan många av oss som inte samlas i en stor glad och lycklig familj där alla är vackra, smala redan innan jul, uppklädda och omgivna av "tindrande" barn, vara tacksamma för det?

Bilden vi blir matade med, av den lyckliga familjen, kanske har fler bottnar än en glittrande yta?

Det har tagit tid att skriva manus nummer två ... Nu börjar ni kanske ana varför? Men jag tänker inte väja för det fula och otäcka, inte den här gången heller ...

Var mycket rädda om varandra och en god jul till er alla!

Ingrid Elfberg

Det ösregnar i Göteborg :-(

Som om det inte varit halt ett bra tag nu i min stad, så började det ösregna i natt. Igår satt jag framför datorn, som vanligt kan tilläggas, och började klippa med ögonen redan vid sjutiden... va falls? Maten? Träningen? tittar ut och inser att något håller på att ske därute. Ger upp och stupar i säng och sover som en lite skär gris i nästan 11 timmar... kravlar mig upp och hör att regnet öser ner. från tio minus till ösregn på några timmar? Inte undra på att man blir golvad?

I brevinkastet dräller det in julreklam, trots att jag har en skylt, fet sådan, på dörren där det tydligt framgår att jag inte vill ha reklammm! Men in kommer den ändå på något sätt.

Vackra damer, parfymer, smink, hudcremer och piller som ska göra mig smal och vacker, ja det är liktydigt numera, å så Postkodmiljonären i parti och minut.

För mig är det senare en gåta. För även om vi vinner 18 miljoner i mitt postområde så är vi så satans många att det ändå bara skulle bli en fis i universum. Så varför anstränger dom sig? Eller är mina grannar så intelligensbefriade att dom köper? Skolkade dom på mattelektionerna? Intressant!

Överallt är det julmys och granar och tingel och pling och katsching! Jag har inte kommit längre än att fundera över vad av julbordet man egentligen är intresserad av. Granen får vara. Jag släpar inte upp en stackars gran för att dö en plågsam död i min lya. Dom enda som blir kortlivat glada är alla småkryp som följer med men som snabbt kommer att finna att dom väckts till liv på falska förespeglingar.

Ösregnet gör Göteborg till en nyvattnad isbana, till glädje för ingen. Det sägs att snöstormen är på G igen, men till dess är det förenat med dödsförakt att ge sig ut, särskilt i löpspåret.

"Det är i löpardojjorna man skiljer en god fastighetsförvaltare från en usel", säger min vän på gympasset och lubbar iväg hemåt. Så sant.

Vart tog min energi vägen? Jag hade ett ton av den igår, ända tills lågtrycket dönade in. Jag kommer aldrig att orka ur mysbrallorna idag ... Jodå. Ett bad så blir det nog åter till det normala?

Längtar hem till norr, kyla och gnistrande snö, sån som knarrar på riktigt. Det enda positiva med att inte sätta sig på tåget hem till Östersund är, att vi slipper magparasiter. Dom som nu sprider sig genom att vi människor är deras värddjur och bajsar ut dom på nya ställen runt om i Jämtland. Heder åt ett vanligt torrdass.

Efter en stelbent promenad som säkert tränade ljumskarna men inte särskilt mycket mer ska jag lägga mig i ett bad och be att jag får tillbaka min energi. Jag kan ju alltid pigga upp mig med senaste bladet från Kicks med glamourgirls och glittrande smink och cremer som ska backa mitt åldrande med ett antal år. Eller åtminstone stoppa det?

Hela jag skulle behöva en inpackning just nu. Kan nån stänga av regnet och sätta på lite snö istället?

Gooo jul alla!

Ingrid Elfberg

Den o-vinnande erooootiska novellen!

Det var inte jag som vann Bangs sexnovelltävling. Vilket inte var någon direkt överraskning. ;-)

Så för er som ändå kan tänka er att läsa vad jag knåpade ihop till denna kamp, varensågoda!

”Beundraren”

Helena rätade på ryggen. Ett plopp i datorn hade ryckt henne ur det svettiga arbetet. En vecka kvar, tills dom skulle öppna … Lokalen var fantastisk. Men också nedsliten, gammaldags. Hon stönade och gned ryggslutet. Café, galleri och antikhandel i ett. Drömmen låg i deras händer, darrande som en nykläckt fågelunge. Hennes väninna Pernilla gick på högvarv, fyllde kylen tills den hotade att falla öppen av sig själv och innehållet välla ut som en överdådig flod. Stora fat med grönsaker och frukt började belamra bänkar och bord, överallt jäste det i bunkar och krus.

Helena fann femtio olästa mejl, stönade högt och skummade. Ett mejl från hennes man Håkan, innehöll det vanliga, han skulle arbeta i Helsingfors, forskningsprojektet, visste inte när han skulle komma hem. Han föreslog en middag på restaurang när han återvände, önskade henne lycka till med invigningen. Hennes ögon fastnade på ett mejl med en adress hon inte kände igen, hon öppnade.

Helena.

Jag vill berätta att jag är en stor beundrare av dig. Vi har redan mötts, du vet vem jag är och jag har sett att du finner mig attraktiv. Jag kommer att ge dig ett förslag som jag tror att du kommer att uppskatta.

Din beundrare.

Helene stirrade på mejlet, flackade med blicken runt sig som om någon skulle kunnat se rakt igenom henne eller läsa det som skrivits. Senare på kvällen svarade hon med darrande fingrar.

Tack för dina komplimanger. Men jag skulle uppskatta ifall du presenterade dig.

Vänligen Helena.

Svaret kom omedelbart, som om han suttit där och väntat, eller till och med kunde se henne?

Bra, jag tolkar ditt svar positivt. Jag återkommer med ett förslag på dejt. Jag väljer att vara anonym, fram till det att vi kanske träffas. Det kommer vara helt och hållet DITT beslut om, hur och när. Det kommer att ske helt på dina villkor. Jag är som jag skrev en beundrare av dig och du berör mig starkt.

Helena svarade att hon ville veta vem han var, om dom skulle träffas. Tystnaden i mejlboxen ekade i flera dagar efter det. Till slut gick hon in i sitt arbetsrum och skrev att hon accepterade att mötas, men att villkoren måste vara väldigt tydliga. Svaret kom omedelbart.

Förstod från första stund att du skulle behöva tid innan du bestämde dig. Vi ska mötas på ett hotellrum, jag kommer att ge dig tid och plats senare. Du kommer att få noggranna instruktioner hur du ska agera. Dom kläder du ska ha på dig, kommer att ligga på sängen. Du ska raka ditt kön så att det är slätt och mjukt. Där kommer också att ligga en ögonbindel som du ska ta på. Du ska sen lägga dig på sängen och vänta på mig. Du får inte röra dig själv, du ska ligga med benen ihop, stilla, tills jag kommer. Och du får inte ta på mig.

Helena kände en kraftig svindel. Hon klarade knappt att sköta dom enklaste uppgifter i caféet. Varje man som gick förbi, varje bud eller hantverkare, brevbäraren, alla studerade hon skamset blossande, sökte i deras blickar, deras rörelser. När Pernilla presenterade en konsthandlare som var intresserad av hennes tavlor, kände hon hur golvet löstes upp och mjuknade till en grop av kvicksand. Mörk, vacker, korrekt men med en blick som glödde inifrån, en tung nära hotfull utstrålning.

Invigningen av caféet blev mycket lyckad. Helena sålde till och med två av sina större målningar. Och Pernillas bröd hade strykande åtgång. När dom stängt och städat, smög Helena in på kontoret och öppnade datorn. Vinet hon druckit svällde i ådrorna, hon kände sig matt och feberaktig, tog mer av vinet, drack i darrande glupska klunkar. Ploppet från datorn fick henne att hoppa till.

Tror att du tyckte om mitt förslag. Du bestämmer ett datum som passar dig. Klockan sex får du besked om var nyckeln till rummet finns och vilket hotell jag valt. Du skall vara där senast sju. Du har en och en halv timma på dig att bli redo. Du ska ligga i sängen, armarna utsträckta över huvudet, benen ihop och sträckta. Du känner hur det pulserar i ditt kön när jag kommer in i rummet. Det enda som hörs är våra andetag. Jag nuddar din ena bröstvåta med mitt pekfinger, smeker inte utan bara håller mitt finger där. Jag känner hur dina bröst dras ihop och du andas tyngre. Du börjar få svårt att ligga still. Efter ett tag trycker jag lätt på ditt högra lår, en signal att du särar dina ben. Bara en decimeter i taget. Till slut ligger du brett isär med benen. Jag lutar mig fram över ditt pulserande släta kön och börjar slicka dig. Jag kommer fortsätta tills du fått två kraftiga orgasmer. Vi har inte under hela tiden sagt något ...

Helen låste, gick hemåt som i en tät dimma, omtöcknad, dofterna av ruttnande löv och våt jord steg runt henne. Den råa kylan kände hon inte. Hon borstade tänderna, tvättade sig summariskt och la sig. Hon låg stilla, med armarna över huvudet, benen utsträckta, stirrade genom mörkret och kände pulsen dunka i underlivet.

På morgonen var hon tidigt i caféet, plockade disk, tog ut soporna. Hon lyssnade spänt efter något ljud från datorn, men den förblev tyst. Pernilla kom ganska sent, skrattmosig och bakfull, satte bröddegar i jäsning, rensade grönsaker och rotfrukter med kraftfulla tag. Då kom ploppet i datorn. Helena tappade en näve bestick i golvet, ljudet skar. Pernilla skojjade med hennes klumpighet. Hon samlade blossande ihop sitt missöde innan hon smög in till kontoret och öppnade mejlen.

Du får tre val för fortsättningen som jag noga tänkt ut och som kommer att infria alla dina vildaste fantasier. Som jag skrivit tidigare bygger det på att du helt är med på planen. Vill du upphöra med vår korrespondens säger du bara stopp. Jag respekterar det.

Ett. Jag har alltid drömt om att bli dominerad. Jag går helt och hållet med på din plan.

Två. Jag har länge drömt om att bli dominerad men vill veta din plan i detalj innan.

Tre. Jag har ett eget förslag på fortsättningen av vår kväll.

Du ska bara svara vilket alternativ du föredrar. Inget annat.

Helena skrev hastigt två.

Bra. På samma sätt som jag särade din ben trycker jag nu, mycket sakta ihop dom. Jag betraktar dig liggande raklång i sängen, hör hur din andning blir tyngre. Runt dina handleder knyter jag mjuka rep som jag fäster i sänggaveln. Jag sätter ett brett skärp runt din midja, ganska hårt. Skärpet är fäst med rep i sängen. Du är nu helt fixerad. Ditt kön börjar pulsera igen. Din känsel ökar i hela kroppen. Benen börjar bli oroliga, du har svårt att hålla ihop dem. Jag ställer mig vid din fotända, sakta lägger jag mitt kön mot dina läppar och lägger en hand över ditt slutna kön, du känner värmen. Du gnyr och skjuter fram ditt kön. Då går jag runt och trycker in mitt kön i dig, jag fyller upp dig helt och när jag når ända in kommer du kraftigare än någon gång i ditt liv. Jag sprutar dig full.

Allt blev som han bestämt. Helena valde en dag då hennes man var bortrest igen. Hennes beundrare hade valt ett litet enkelt hotell, rummet var mörkt och varmt, en tunn klänning låg på sängen tillsammans med en ögonbindel. Hon gjorde sig iordning, la sig tillrätta och väntade. Pulsen som ett levande väsen högt upp i halsen, ända ut i fingertopparna. Hon flämtade högt när dörren öppnades och han kom in i rummet. Rädslan blandades med upphetsningen. Alla sinnen skärptes, hon hörde hans rörelser, han tunga andetag. När han kom närmare, värmen från hans kropp.

Helena fick bita ihop för att inte skrika rakt ut när hans finger la sig på hennes bröstvårta. Hon gnydde lågt, flämtade, kände hans stigande upphetsning. Och så doften … En kryddig frisk aftershave, Issey Miyake, samma som hennes man brukade ...

Han böjde sig nära, viskade lågt mot hennes öra. ”Du förstod att det var jag, eller hur?” Helena snyftade till, viskade sin mans namn. Han skrattade, först bara ett lågt kluckande. Hennes lögn var skriande genomskinlig, men han förlät det. Han smekte hennes kind, dröjande, fjäderlätt. Hon flämtade.

”Jag tänkte på det vi pratade om, i somras. Hur vi kommer att ha det, nu när också Marcus har flyttat hemifrån, bara du och jag igen … men, som sagt. Du kan alltid säga stopp ...”

;-D

Ingrid Elfberg

Snart är det jul ...

Vintern har kommit med besked, även till västbanken ;-) Här, där en normal vinter brukar hålla sig till sju plusgrader, är nu närmare tio minus, klarblå himmel och snötäckta gator och parker.

Det halkiga otrevliga saltet har gett upp och det gick att springa i Slottsskogen, utan att bryta benen direkt.

Grannarna utmed gatorna och på gården, har julpyntat på sina balkonger och i fönstren. Och det är faktiskt riktigt mysigt ;-)

även jag har gjort en djupdykning nere i källaren och konstaterade snabbt, att det jag fick med mig i form av julpynt efter skilsmässan, inte var mycket. Det heller ...

Ingen av alla julstjärnor vi ägde har lyckats hitta hem till mig. Allt som fanns i den stora lådan var lite julkulor, en ljusslinga till balkongen och en ljusstake för fyra ljus.

Ja ja. Det blir ju jul ändå?

Den utflyttade sonen kommer hem och firar jul med mig och brorsan ... jag har lagat en flock med köttbullar. tanken var att frysa in dom, men dom blev så goda att dom redan snart är uppätna. Och varför inte?

Men något är radikalt annorlunda denna jul.

Den kommer inte att vara sig lik alls.

Familjen kommer inte att samlas, vi kommer inte att åka norrut, till den riktiga vintern. vi kommer inte att klä någon julgran tillsammans med kusinerna och vi kommer inte att äta julbord tillsammans ...

För första gången vänder allt. Och jag insåg igår att jag har sorg ...

Min far gick bort för över fem år sedan. Det blev ett gigantiskt hål. men traditionerna fanns ändå kvar, vi samlades ändå. Nu, är min mor på ett äldreboende.

förra julen åkte jag och sönerna upp till Norrland och bodde hos henne, jag lagade maten, vi pyntade ... men mor var redan så dålig att hon inte längre kunde hantera dom mest enkla sysslor. Det vart en underlig jul ...

Vi, jag och sönerna, måste hitta nya traditioner. Och njuta av det vi tycker om under julen. Vi kan besöka vänner, åka skidor, gå på JulLiseberg, laga god mat, tända ljus ...

Men när jag satt framför datorn igårkväll, med ett adventsljus tänt intill mig, brast ändå allt.

Och jag insåg att jag har sorg.

Nya traditioner går att skapa. Och allt tingeltangel och all kommersialism, har jag redan lagt åt sidan. Men i själen har det uppstått ett hål, ett tomrum som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Just nu ... Annat än att just sörja.

För att sen kunna se vad jag faktiskt har. Det är verkligen sant, julen är en fantastisk helg för alla dom som har sina familjer runt sig. Men ett helvete för dom som är ensamma ...

Jag börjar med att skänka mina sista inbundna böcker, signerade ;-) till Stadsmissionen. En djupdykning i garderoberna lär resultera i ett och annat som kan lämnas på café Trappa Ner ...

Var rädda om varandra i jul! Och ge gärna bort något till dom som är ännu ensammare och mera utsatta, än ni själva.

En ljuvlig vinterdag till er!

Ingrid Elfberg

Slå ur underläge ...

Det är måndag morgon och snöflingorna utanför fönstren är feta som mindre dammråttor, himlen är grå och det drar kallt från köksfönstret.

Sonen har med bestämd vikingamin klivit i sina Converse och knallat ut, under sin mors protester. "Ta kängorna idag, det är svinkallt!" Mutter mutter mutter... "Morsan, jag e en viking!" Jaha?

TVn står och skvalar, jag har ätit frukost och bläddrar mig igenom nyheterna på webben, kikar efter en lägenhet som är lite mindre, men hittar återigen inget jag blir störtsugen på ... Där finns grymma renoveringsobjekt, men att helrenovera ännu en risig lya? Tror inte det :-/

Julsångerna väller ut ur TVburken och jag känner redan en slags fadd leda inför tingeltanglet och köphysterin. Kanske för att plånboken är så tunn? Visst är det mysigt med alla ljus, visst är det mumsigt med julmat ... men ...

Såg ett mycket intressant program igår på den nu skvalande burken. Det handlade om människors förhållande till pengar och vad rikedom och fattigdom är. En av gästerna, hade gått från framgångsrik och förmögen till näst intill utslagen, bostadslös och missbrukande på kort tid. men fått hjälp med en behandling och lyckats resa sig igen.

Tonen var återhållsam, eftertänksam och mycket ödmjuk och berörde mig starkt. Han återkom hela tiden till hur skört allt kan vara, hur tunn linjen är mellan våra liv i välfärd, som vi så ofta tar för givna, och att falla till botten. Att en skilsmässa kan räcka för att störta en människa ner i fattigdom och bostadslöshet.

Han återkom också hela tiden till hur hans vänner och omgivning betett sig, att han i fallet förlorade ALLA sina vänner, att ingen fanns kvar när livet gått åt helvete och plånboken och framgången var borta.

Det sken så tydligt igenom att han tappat tilliten till dom flesta i sin närhet och fått ett lass av misstro och svek att släpa på...

Jag satt matt och storögd och tittade, kände igen i stort sett varje ord.

Jag insåg med ens vad jag ska prata om på lördag när vi är ett gäng författare som ska möta vår publik på Stadsbiblioteket.

Att slåss från ett underläge. Min första bok handlar om det. Det sköra i livet, det vi tar för givet. Och när omgivningen sviker.

Och jag inser med en iskall rysning, att det är det nästa bok också kommer att handla om .... att slå tillbaka när allt ryckts undan.

Jag låter TVburken skvala på och spela sina julsånger. Jag skiter i att det är kallt och att min skadade handled värker och att ryggskottet inte riktigt vill ge sig. Jag ska dra på mig träningskläderna och ge mig ut. Gå kan jag i alla fall!

Och visst är plånboken rätt tom och julen känns som ett hån i vissa stycken, men jag är ändå rik.

Jag har slagit mig ur ett djupt underläge, jag har klarat mig och barnen helskinnade ur skiten och jag har ett eget tak över huvudet.

Jag har läsare som hör av sig och jag har en drös med underbara vänner. Och jag vet att många av dom INTE försvinner, även om jag rasar ner till botten.

Så är det. Jag skriver ur mina erfarenheter av att slå tillbaka ur ett underläge. Jag vill stå på dom svagas sida...

Tänk att man kan lära sig nya saker, även om sig själv, trots att man passerat femtio ;-)

Ingrid Elfberg

Jag tror att jag håller på att förpuppas?

Eller så är det bara bejbyfett ;-)

Nä förlåt, nu är jag larvig. Fast lite puppa är det allt över kroppshyddan nu när jag inte kunnat röra mig på ett par veckor. Ryggskottet är för övrigt under kontroll, men ligger liksom och lurar under ytan hela tiden. Förbenat otrevligt.

har gjort några promenadtrevare och med ett småleende konstaterat att det går ganska bra ju! Och när jag ska vända hemåt så känns det som att jag inte ska ta mig hela vägen hem längre ... men det går. Sen får jag sitta och stretcha under hela CSI för att inte bli en skalbagge igen ...

Nej, jag menade nog höstmörkret, känslan av att man gått in i en slags kokong, man tappar tidsbegreppet, har svårt att känna den inre klockan, varken mat eller sov och verkligheten blir alldeles konturlös och svampig.

Ett ide kanske inte är någon dum idé? Rulla in sig i duntäcket och muttra att "väck mig när det börjar ljusna igen".

Å andra sidan händer det rätt mycket just under den här allra mörkaste perioden trots allt. Och det får vi vara grymt tacksamma för. Julpyntet hänger i hela staden redan, vinterLiseberg har öppnat, många fester och mycket kulturella händelser.

Idag har jag varit på vernissage och kikat på konst och foto och mött människor. Möten botar förpuppningssjukan tror jag ;-) Det ger i alla fall insikten att det finns mer kultur än bara litteratur.

Fast kanske är det bok nummer två som håller på att svälla och strax tänker titta ut?

Jag kan inget göra åt mörkret. Jag fortsätter att puppa, så får vi se vad det är som kommer ut.

;-)

Ingrid Elfberg

Ryggskott är gott!!

Nädå, jag har inte alls blivit galen. Men det ger tid att tänka. Eftersom jag är tvungen att ta det lugnt, att sitta och och ligga och röra mig långsamt och inte som mitt normala tillstånd där jag rusar fram i 180 knutar när jag inte sover. Vad jag gör då, när jag sover, vet jag ju inte ...

Att skriva är att gräva i sig själv.

Jag har hävdat annorlunda tidigare, men tar tillbaka.

Efter att ha våndats med manus nummer två och inte riktigt förstått vari våndan ligger, har jag börjat begripa. Samtal med andra är som alltid det bästa.

Samtal med min förläggare som är en synnerligen klok kvinna, har gett vinklar och insikter i hur jag är som författare som jag nog har vetat men inte riktigt velat ta till mig.

Samtal med dom som bryr sig om mig. Jamen tack gode gud för att det finns såna ;-) Och att dom är några stycken! Kan det bero på att jag kanske går att gilla? Tänk att den blossande osäkerheten man gick omkring med som 20 åring fortfarande kan sitta i? Pinsamt måste jag säga ...

Samtal med kära skrivarväninnan Annika, som är klok och insiktsfull, ödmjuk och nedrans duktig. Annika Bengtsson. Ja läs hennes böcker, kan jag rekommendera.

Jag har på något sätt dragits mot mittfåran och det som känns ... tryggt? Framgångsrikt? Det man ska göra? Sneglat på andra och på vad som säljer och på recensenter?

Ja jag vet faktiskt inte. Det kan vara boknummertvå syndromet som är deadline och prestationsångest i en farligt giftig kombo.

När jag istället ska se inåt och fundera på vem jag är, vad jag vill berätta, vad jag vill åstadkomma. Jag har grubblat, känt efter och skalat av ytterligare på manuset i den gruvliga process som redigering är. Rannsakan och självkritik till dess det gör ont och tankar som fladdrar av ångest över att inte göra det man borde och att faktiskt göra det man ska.

Det har släppt rejält dom sista dagarna. Kanske är det så att en gud eller min karma, som för övrigt för det mesta verkar vara nån slags utveckling av jantelagen, har sänt mig ett straff. Ryggskott!

För första gången i mitt liv har jag ont i ryggen och kan inte flänga runt som en skållad hamster. Utan tvingats ta det lugnt, sitta och ligga och till och med gå långsamt. Jag är tvungen att be om hjälp för att knyta skorna och ta på strumporna och det är banne mig på gränsen att kunna kräla i trosorna ...

Effekten är att hjärnan får lite mer lugn och ro och att tankarna får flyta i mera behagligt tempo.

Och sakta men säkert kommer ett småleende till mig, insikten om vem jag är och vad jag vill. Och mina kära vänner, det blir ett psykologiskt drama även av detta till slut. Låt mig bara få vara lite till, låt det få lite jästid, lite andrum ...

Jag kan inte lova att ni inte ska bli besvikna, men jag ska banne mig göra mitt allra bästa för att ni ska slippa.

Nu återgår jag till tankarna en stund, ska dofta på det nybakade brödet jag just tagit ur ugnen och njuta av att äldste sonen är hemma på besök och att det spelas cellostycken i mitt hem igen. För att inte tala om hur duktig ungen har blivit på piano det sista!

Se en möjlighet i allt ;-)

Ingrid Elfberg

I mittenfåran ...

är det trångt, har jag insett. Och trängre blir det. Ett slags Läckberg-syndrom? Eller för den som har lite mer storhetsvansinne, Stieg Larsson-wannabe?

Häromkvällen var det debattafton hos Författarcentrum på temat kommersialiseringen av litteraturen, vad den gör med förlagen och med författarna.

Jag hade tyvärr inte möjlighet att vara där, jag rände på lägenhetsvisning, ännu en meningslös timme eller två, där jag inte hittade något jag ville ha, den här gången heller.

Men jag anar vad som sas och hur stämningarna gick.

Jag minns med spänningsfladder i magen, när Helene Tursten gav ut sina första deckare. Hur coolt var det inte med en tjej som skrev spänning? Och Polonipriset delades ut för att uppmuntra kvinnliga deckarknåpare. Det var då det!

Vi satt på skrivarkurs på skåneslätten och lyssnade med tindrande ögon på Åsa Nilsonne och Unni Lindell och drömde om att bli utgivna. Rika och berömda? Knappast. Även om jag skämtat om det så länge att mina vänner och framför allt barn nära nog storknade.

Jag kan fortfarande känna en viss bitterhet mot mig själv för att jag var så seg i startgroparna. Jag menar, jag skrev ju redan då och hade hela bokmanus på hårddisken. Ja, i datorn alltså ;-)

Men tackar Gud för att ingen gav ut eländet. Piuh!! :-$

Nu har Camilla Läckberg gett ut ett helt pärlband av deckare, en om året typ? Hon har sällskap av damer på Västkusten, på Gotland, i norrland och i Stockholms skärgård, i Hammarby och i Stockholms innerstad på självaste Rikspolistyrelsen. I Örebro och ...

Redan debuten kan, om damen har rätt utlandsagent, köpas i en rad olika länder direkt. Och röster höjs som säger att det har gått inflation i hela skiten. Att författarna har dollartecken i ögonen istället för intriger och storylines och att förlagen börjat betrakta sina författare som varumärken istället för skapande individer.

Och, jag protesterar inte nämnvärt. För när bamseförlagen går raka vägen till redan etablerade författare och beställer en ny "Stieg Larsson", då har det definitivt hänt något ...

Det finns dom som påstår att man faller ur som författare hos sin publik om man inte kommer med en roman om året. För då har det trängt in tre nya under tiden ...

I sånt fall är jag redan undanskuffad, eftersom mitt romanbygge nummer två tar tid på sig. Och när jag idag ska sätta mig med min förläggare och gräva djupt ner i manuset och intrigen, så är det för att jag INTE ska hamna i mittenfåran.

För tack och lov, vill inte min förläggare det. Och det vill inte jag heller. För när mittenfåran, mainstream, växer och breder ut sig, då om någonsin gäller det att inte simma omkring där. Insikten är tung, för jag har sugits med den här gången, in i den breda floden. Det är ohyggligt lätt att bli blind, att bli stressad och att stirra på vad alla andra gör och hur mycket dom säljer. Och jag erkänner villigt att jag ligger med halva kroppen nere i floden just nu och kravlar för att ta mig upp på strandbanken.

Så, ha tålamod med mig kära älskade läsare. Jag kämpar med näbbar och klor för att inte sugas med i mittenfåran. Ge mig lite lite mera tid, så lovar jag att göra mitt allra bästa för att gå min egen väg ;-)

För att skriva är inte en produktionslinje. Inte i mitt huvud i alla fall ;-D

Ingrid Elfberg

Nya numret av Connoisseur ...

dunsade in genom brevinkastet. Det smäller kan jag säga! Den väger sina modiga. Ingen feg tidning det inte. Ett Magazine med lite över 160 sidor tjockt och matt papper som ger en fin lyster åt alla annonser ...

För det är mycket reklamm! För feta sportbilar, otroligt vackra platser och hotell, SPA och äventyr, restauranger som vi vanliga dödliga bara kan drömma om, designade kläder och möbler, coola designhotell, coola människor - läs framgångsrika - läs stenrika, och smycken och klockor!!! Massor av smycken och klockor! Dyra!

Det är nu tredje numret av denna exklusiva tidning som dimper ner genom det smala hålet i min dörr och jag undrar varje gång, när dom ska upptäcka sitt fatala misstag?

Magazinet är helt gratis, nejdå, jag har inte betalat för det. För övrigt kan man inte det. Man får det. Om man platsar i den lilla exklusiva skaran av stenrika som förtjänar det ...

Nämligen miljonärsklubben ;-)

Och det är här som det börjar halta en aning. Första gången den damp ner tog jag för givet att den kommit fel. Andra gången om dom hade drabbats av något? Nu ...

Kan det möjligen vara mina kommande miljoner dom är ute och fikar efter? Hmm... En slags uppmuntran så att jag inte ska ge upp i mitt tradiga redigerande? Inse min egen storhet och köra på?

Eller är det helt enkelt så, att jag som varande "kulturelit" eller fattig men nobel kulturarbetare, ändå på något sätt platsar i ligan?

Näe, det är nog mina kommande miljoner dom vill åt ...

Och jag kan inte säga att jag inte blir påverkad av dessa mattglänsande sidor med champagne, bilar, smycken och juveler och exotiska platser och pudersnörykande vidder ... det senare är värst, alla kategorier.

Det finns alltså ingen återvändo. Jag måste fortsätta kämpa på, inte tvivla. För jag får ju för allt i världen inte hamna i gänget som hade Connoisseur men som inte längre får den!!

Där går väl ändå gränsen ;-)

Eder kulturarbetare

Ingrid Elfberg

Göteborgsguide!

Ett författarskap kan innehålla mycket.
Prestationsångest, sittsår, gamnacke, idétorka, kreativitetsrus, panik, tom plånbok, hämndgiriga funderingar kring vem som förtjänar att avrättas i nästa roman, bra recensioner och hemska vidriga magsura recensioner, väntan. Massor av väntan.
Känslor av misslyckande och mindervärde och "va fasen, jag ska nog lägga av ändå. Jag menar hur många är det inte somskriver numera och alla verkar sälja megamycket mer än jag å ..."
Och många lyckobubblor i magen när någon säger ett vänligt ord eller ger bort en kram med berömmande ord och säger att man är sååå duktig.
Och så kan det också innehålla en guide till hemstaden!
Har haft idén själv rätt länge, att göra något klickbart för min webbsida, något högst personligt, kanske med kopplingar till böckerna?
Nae, det får nog bli mera mina smultronställen då?
Eller?
Nu har frågan kommit från norska förlaget. Norrmännen är ju som bekant rätt förtjusta i Sverige. Inte bara för att det är REA på hela landet.
Jag delade upp mitt Göteborg i kultur, mat, fika och cafeer, udda boende, natursevärdheter, shopping och utsiktspunkter.
En helt klart personlig tvist, men känns bättre än att försöka överglänsa alla guider som redan finns.
Största problemet verkar vara att hitta en karta som går att sno eller göra om så att det kan användas i mina högst personliga syften?
Men vädret ska bli bra imorgon. Ja tack Norge för den bästa vädersajten som finns!
Jag ska nog sätta kameran på batteriladdning och ge mig ut imorgon.
Nån som vill hänga på?

Ingrid Elfberg :-)

Igår tittade jag på TV ...

Missförstå mig rätt nu. Jag är inte en sån där fanatiker som har kastat ut TVn som det kommersiella åbäke det är eller för att jag är elallergiker. Förresten, vart tog dom vägen?

Det råkar bara vara så att, jag tittar väldigt lite på TV. Främst för att jag inte har tid. jag har mycket annat som ska göras. Böcker som ska skrivas bland annat ;-)
Men också för att jag inte så ofta hittar något som är värt att glo på. För ärligt talat, det mesta suger!
Visst kikade jag en del på politiska debatter innan valet och visst kollar jag nyheter ibland. och film så klart, när det väl bjuds något som är smaskigt. Men för det mesta så lockar böcker eller dator betydligt mycket mer.

Men igår gjorde jag ett rejält undantag. Jag bänkade mig framför ett avsnitt om Irene Huss. Den coola poliskvinnan som verkar i Göteborg med hjälp av Helene Tursten, vår första verkliga deckardrottning här i Sverige. Hon vann första Polonipriset om jag inte minns fel? Det numera nedlagda priset som skapades för att uppmuntra oss kvinnliga deckarförfattare. Något som sannerligen inte behövs numera ...;-)

Två saker gjorde att jag bestämt satte mig och tvingade mig att se hela. Dels är det filmat med stora penseldrag och generöst med Göteborgsvyer. Bara att njuta och sitta och pana efter gatunamn eller andra kännetecken och klappa sig på axeln när man känner igen gator, hus, vyer och platser i sin stad.
Men också för att produktionsbolaget är Yellow bird, som lyckades göra den första riktigt snygga och täta filmatiseringen av svenskt material som jag kan minnas. Nämligen Millenium.

Annars brukar vi svenskar härja i gärdsgårdsligan där och vara så pinsamt usla på både casting, manus, ljus och klipp och kamera så att man vrider sig i tortyrplågor genom rullen.

Jag bet ihop och glodde.

Och, det var plågsamt. Innerligt smärtsamt...

Skådespelare som är som stela Kendockor. Budoscenerna, ja Irene är ju svartbältare så klart, precis som min söte polis, hahahahhaah!!! Ja, budon är så erbarmligt patetiskt amatörmässig att jag kvider.
Panoramaflygningarna över Göteborg är underbara och miljöerna trevliga. Fotot helt ok? Ja. Ljus jättefint. Klipp, rätt ok.

Och så dyker Göteborgs egen pajas upp som den late kommissarien. Lasse Brandeby!
Hur tänker man? Tänkte dom alls?

Storyn är så att man vrider sig i plågor. För skratta kan man inte. Det är liksom passerat. tempot i storyn är som en tysk chokladkola, så seg och stor att käkarna fastnar.

Slutscenerna är obetalbara, när Irene till slut får bräda sin konkurrent på kärleksplanet och alla svartsjukemissförstånd mellan henne och maken reds ut med pussar och födelsedagstårta och glada barn och en svansviftande hund i bästa Hollywoodmanér. Urk urk urk urk ...

Vi har diskuterat det där men filmatisering på mitt förlag. Och är rörande överrens om att det är ett fåtal bolag som man skulle acceptera att dom la sina fingrar på mina böcker. ett av dom acceptabla alternativen är just Yellow Bird. Men nu undrar jag?

Stackars Helene Tursten. Och stackars Edwardsson som fick sina böcker mosade till ren gegga av nåt västsvenskt produktionsbolag. Och usch å fy för det dom gjorde med Läckberg...

Kanske lika så bra att inget filmbolag knackat på dörren än?

Men, det är fin utsikt från Ramberget i alla fall ;-D

Jag kan i alla fall gotta mig åt att ploten till min bok nummer två går som löpsedelsföljetong i GP just nu ;-)

Hehehheheheh!!! Verkligheten överträffar alltid dikten.

Ingrid Elfberg

Bokmässa!

Det är med lust och förväntan jag går dit. Varje gång. Oavsett. Och varje gång är jag mör, rakt igenom efter en timme eller två ...

Jag sätter mig ner och betraktar flödet av människor. Det tar aldrig slut, bara väller på. Myllrar som en gigantisk myrstack. Samma varje år. Fast i år är det en starkare inslag av svarta människor med färgglada klänningar och lustiga mössor? Och helt fantastiska flätfrisyrer?

Hur orkar dom? Alla kulturtanter och kulturfarbröder?
Jag har ändå utrustat mig med en stor väska, platta stövlar och klänning för att inte dö av värmeslag. Ändå sitter jag där som en tröttkörd pensionär i ett shoppingcenter med flackande blick och funderar på vart närmaste toalett är och om man inte borde gå ut ett tag? Ut! Luft!

I norrlandsmontrarna står räddningen och droppar sakta mot sin undergång. Ett stort isblock. Hisnande vackert med sprickor och mönster djupt in i den obeskrivligt tjocka isen och en slät vattnigt kall yta som man kan luta pannan mot ...
Jag gör det. Lutar pannan mot blocket, en tung kall underbar känsla, det luktar vinter ...
En kvinna intill tittar på mig med ett leende, släpper sin väska och ställer sig intill, lägger sin panna mot isen och suckar högt.

Det är fackfolk på torsdagen. Fackfolk? När jag lämnar fram min biljett ska man kryssa i vad man är för en figur. Förlag? Näe. Press? Näe. Det slutar med att jag får kryssa i rutan Annat.

Annat? Är författare annat? Hmm.

I år har jag inget program. Inga signeringar, inga "ståpåscenenochpratatider". För i år har jag inte levererat. Någon ny bok. Det man borde göra varje år ... Eller?

I år glider jag fram som en anonym besökare, vilken som helst. Eller, jag är ju ett "fackfolk" då. Jag tittar, petar, låter mig svepas med i mängden, i flödena. Hör hetsiga röster, noterar klungorna där det händer något, mediafolket, jösses vad med kameror det är?

Köper en enda bok. Den jag verkligen behöver. Deltar i några tävlingar, hoppas på en Ipad, stöter på en läsare vid kassan på Pocketförlaget och signerar en lätt chockad kvinnas inköp.

Så, äntligen får jag träffa mitt norska förlag. Vi slår oss ner på 23e våningen i Gothia, suger i oss av utsikten som är näst intill gränslös över staden Göteborg. Sörplar på var sin Caprhinia och pratar i munnen på varandra. Om böcker, om marknader, om mässan och om vad min kommande bok ska handla om. Om framgångsrika kollegor, om media och om Facebook och den nya tidens integritetslöshet.

Mingel på förlaget. Så härligt att träffa sina medförfattare, höra om deras ångest, deras våndor och få veta att man inte är ensam om att svettas och tvivla och hata dumdryga recensenter och ännu värre, dessa förbenade bloggare, som numera har lika mycket makt och inflytande. Minst!

Jag och Nene (som skriver Urban fantasy), fnissar och konstaterar att samma bloggare skurit hälsenorna av oss bägge. Ren magsyra! Kanske inte har såååå mycket med våra böcker att göra då? Utan nåt annat?

När jag lämnar mässan har dom flesta montrarna avfolkats och uppstått som partyzoner med snacks och vin. Kvällen är ung och imorgon står alla där igen, något lite mera rödögda än idag...

Jag har bara en enda punkt imorgon. Middag med mitt tyska förlag. Från Berlin. Bara namnet på den staden får mig knäsvag ...

Until tomorrow...


Ingrid Elfberg

Gamnacke, musarm,getrygg och gäddhäng!

Får såna som sitter framför sin datorskärm allt för många timmar per dygn. För att inte tala om ett platt sittfläsk, helt enkelt en hängröv, ont i ryggen och epelepsi eller någon annan allvarlig störning i skallen.
Jo förresten, hängröv vet man att man har när rumpan nått ner på låren. Ett enkelt test är att se ifall en penna fastnar därbak, ja mellan rumpan och låret då ;-)

Okey då, störningen i skallen den har jag nog redan, fast den är av annat slag. Tsstss...

Men det ligger ändå en hel del i att detta stillasittande, många gånger i en ur ergonomiskt hänseende, totalt galen ställning, är skit för kroppen. Och inte blir den yngre med åren heller.

Läste en öppenhjärtig och rätt kul intervju med Liza Marklund om just det där med hälsan och kroppen som författare. Hon hade lidit en längre tid av ryggont och musarm och värk i nacke och därmed också huvudvärk. Hon gick till en läkare för att reda ut vilken grav sjukdom hon led av, för det var hon övertygad om.

Läkaren hade efter undersökningen konstaterat att det inte var något större fel på fru Marklund och att lite träning skulle göra under för hennes rygg.
Sagt och gjort, hon knatade iväg till gymmet och checkade in hos en personlig tränar, som efter diverse test och övningar, krasst konstaterade att hon var en av dom absolut svagaste människor han någonsin träffat.
Vem den ännu svagare var, ville han inte säga.
Numera lider Liza inte av några krämpor längre, tränar regelbundet och är, får man anta, betydligt starkare och klarar av att gnida sittfläsket framför sin dator.

Jag gick till gymmet idag, första gången på nästan ett par månader, och hivade skrot, med viss försiktighet. Det är inte så att jag inte gillar att träna, jag fullkomligt älskar det! Men den här sommaren har blivit träningsfattig. Av olika skäl ...
Jag kände direkt när jag kom dit att herre gud vad älskar det här! Men också, herre min je vad jag har ont i ena armen, vad stel jag är i axlarna, vad spänd min rygg är och så dallrig och degig jag känner mig!

Jag lovar och svär, inga mer träningsuppehåll! För det orkar man inte ;-D
Inte om man ska sitta framför en dator. för då måste man vara stark!

Ingrid Elfberg

När skriver en författare?

Det finns många som säger att disciplin är a och o för en skapande människa. Andra hävdar att man inväntar den stora feta inspirationen. Andra tar till medel, som träning, meditation eller droger i olika former. Ännu andra hävdar att bakfylla är ett oslagbart recept för kreativitet. Hmmm? Picasso är en av dom.

Dom flesta verkar anse att förmiddagen är bäst. Då är hjärnan klar och man är pigg. Andra menar att det är först när kvällen kommer som det blir så pass tyst att man kan kreera. Ännu andra påstår att det är på nätterna som det verkligen sker ;-)

Sen finns det asketer som hävdar att det är dom första morgon timmarna innan småbarnen vaknar som är dom verkligt produktiva.

Jag håller med om att förmiddagar är dom klaraste och mest produktiva, oavsett vad man tar sig för. Speciellt, om man gjort som jag idag, vaknat för sex på morgonen och inte lyckades sova mera.

Och visst krävs det disciplin. Det ska göras. Punkt.

Men, faktum är, att jag skriver hela tiden. Dygnet runt. Inte fysiskt praktiskt. Utan mentalt. När jag tränar, lagar mat, städar, gör annat, till och med när jag skriver annat, när jag sover ...

För historien och tankarna lever sitt eget liv innanför mitt skallben och hindras inte av yttre omständigheter.

Det är kreativitet, tror jag. En kraft.

Sen, vad resultatet blir? Ja, det vet vi inte riktigt, varken du eller jag ;-)

Vill ni, så möts vi igen.

Ingrid Elfberg

Att hitta nuet ...

Är svårt!
För somliga fullständigt omöjligt.

När väckarklockan ringer, frukosten inte hinns med, bilen krånglar, bussen är sen, chefen sur och medarbetarna ännu surare och hösten drar in och tidningarna fylls av rubriker om val valfläsk och valfusk och välfärd som faller samman och gamlingar som låses in på nätterna, om mörkret och höstdepressionerna, som vi antas få som ett brev på posten ... då är det inte nuet vi befinner oss i, utan en framtid eller en passerad tid.
Vilket faktiskt, rent konkret innebär, att vi inte lever. Vi bara existerar.

När Mads Mikkelsen glider över TVrutan och på klassiskt stripteasemaner drar av sig slipsen och kostymen, sen skjortan och glider ner i en glittrande pool och drar det eviga men ack så sanna citatet, "Livet är inte dagarna som passerade, utan dagarna vi minns" då längtar vi bort, ja det är liksom meningen det ... och känner skuld och dåligt samvete för ...?

Det är då det är dags att stanna upp lite, lyssna, känna, existera.
Okey, jag vet. Ni som känner mig höjer ögonbrynen och undrar, hmm är det samma människa vi talar om här? Hon som inte ens kan dammsuga som en normal människa, utan drar runt den som om det vore en tvekamp med en smärre anakonda!
Jag erkänner villigt, jag gör något hela tiden, varje ögonblick, planerar, sätter upp mål, kör i 180 knutar konstant.

Men, det hindrar mig inte från att faktiskt vara ibland. Någonstans långt därinne, är jag en sann buddist. Och, har jag insett med en slags förvåning, en sann naturmänniska.

Det behövs inte så mycket mer än några små fåniga fiskar i ett akvarium, en igelkott som knatar förbi i höstmörkret, en fladdermus som svirrar förbi på kvällspromenaden, för att jag ska inse det.

Det är nu vi existerar!

Som herr Wilde sa för länge sedan - "Det kan hända att det finns ett liv efter detta, men jag är inte beredd att chansa!"

Nu drar jag på träningsoverallen och drar ut i höstsolen på en timmes powerwalk och andas, luktar och lyssnar, känner ...

Sen, kan jag hetsa upp mig igen ;-)

Carpe diem
Ingrid Elfberg

Lyckorus ...

Jag har tidigare skrivit om spökskrivare och författare som inte skriver sina egna böcker, här på min blogg.
Min åsikt i den frågan är kristallklar. Så gör man inte, om man inte är öppen med det. Det är så klart helt okey att ha en cowriter eller säga som det är, att jag stod för idén men kneget har någon annan gjort. Men att mörka ... nä fy för den lede!

Och ännu mera obegripligt blir det när jag bara ett dygn efter att jag lämnat ifrån mig råmanus till bok nummer två, efter utdragen vånda och enorma mängder sittfläskgnidande, går igång som en frustande kapplöpningshäst på nummer tre.

Hur, bara hur, kan man låta bli att skriva? När det är en sån söt njutning?
Att få forma en ny story, precis som man själv vill ha den, stöpa sin verklighet och snoka efter fakta genom människor som vet massor och via nätet...

Några timmar vid datorn och du har tråcklat dig igenom och ut i ett nätverk av fakta och intressanta artiklar, stämt träff med vänner och bekanta som du vet har det du behöver i sin bakficka och på sin bakgård.

Är det inte makten över skapandet, din fantasi och möjligheten att göra något som kan roa och oroa andra, ge dom glädje och rysningar och sömnlösa nätter, som är hela resan?

Jag vet vad jag känner. Och mejlen som ploppar upp i min inbox från läsare som vill veta när nästa kommer, jo visst ger dom mig prestationsångest... men mest glädje och viljan att göra något sanslöst mycket bättre nästa gång.

Nu får jag släppa råmanus nummer två. Det ligger hos min förläggare, under argusögat!

Tills hon hör av sig och återigen undrar vad i skogen jag har sysslat med det senaste halvåret, så tänker jag njuta mig in i en ny skapelseprocess.

Inga spökskrivare i världen ska få ta det nöjet ifrån mig ;-)

Ingrid Elfberg

PS. Förlåt mig Gabriel, men jag har anekterat ditt numera tomma rum som arbetsrum ... tills vidare. Jag älskar dig!

Att leverera ...

Flera av dom etablerade författare jag mött under åren har samtliga sagt, att bok nummer två är den värsta att skriva.
Som den rookie jag är, så fnös jag lätt åt sådana påståenden. Det kan väl inte vara så stor skillnad på den och den första? Bok som bok typ!

Men det är enorma skillnader.
För det första, har du en deadline. Även om den i mitt fall har glidit och glidit igen. Den första romanen du skriver vet ju ingen om. Okey då, möjligen din närmaste krets och dom personer som du plågar i ditt faktaletande. Och därmed kan den första romanen få ta tiotals år ifall du vill eller behöver ... ingen trummar med fingrarna och vill ha in ditt manus.
Faktum är, att du får vara gigantiskt lycklig ifall någon överhuvudtaget vill ha det!

För det andra, så har du plötsligt en läsekrets som förväntar sig en uppföljare. Du kanske till och med får beundrarpost och frågor om när nästa kommer. Burr! Trycket ökar ...

För det tredje, vad ska du göra på bokmässan det här året om du inte har klämt ur dig en ny bok? Ja inte får du stå på scenen och inte får du signera. Näpp.
Så blir det i år för mig. Fast, jag medger att det är rätt skönt att bara glida omkring också, kika på alla andra och bara njuta av den täta och minst sagt kvalmiga atmosfären.
Okey, jag ska träffa mina två utländska förlag! Det är ju inte kattskit, trots allt ;-)

För det fjärde och inte minst, bok nummer två får ju inte bli en stavelse sämre än den första!!
Gulp! Där blev det svettigt ...

Summan blir kramp och prestationsångest. Och precis som jag har gjort, man tar i för mycket i sin iver att bli klar, att prestera och överträffa sina egna och alla andras förväntningar.

Men, igår släppte jag alltså taget om råmanus nummer två och lät det gå till min förläggares läshög. Efter att ha redigerat om och (jag erkänner) i princip skrivit om hela manuset på ett halvår.

Det enda jag nu kan göra är att börja fundera över vad jag ska försörja mig på, tills ni alla köper tillräckligt med böcker eller att Tyskarna får upp ögonen för lilla mig.

Och så klart fundera på vilken av alla mina knäppa bokidéer som ska få bli nästa, den tredje boken. Och sen starta processen. För måtte djävulen ta mig om jag ska bli ett år sen med nästa. Icke!

Å andra sidan, snart mycket snart är det bokmässa, sen är det jul och sen kommer första boken ut i Tyskland och så är det nästa bokmässa ... och då, ska jag stå där igen!!! ;-)

Ingrid Elfberg

Finns vi?

Plötsligt verkar det som om lilla Sverige blivit upptäckt?!

Visserligen är Nobelpriset fortfarande något mystiskt som antagligen delas ut av bankirer i Schweiz och som håller en stor middag där med? Jodå, nåt land med vatten och fjäll och en kung ...
Och så är det där företaget som heter "Ajkiea" som har stora blågula fasader och snygga möbler som man får pilla ihop själv. Attans exotiskt.

Men är det inte något som har hänt?
Svensk design säljer, svenska klädföretag går kanoners, svensk mat börjar bli lite hippt - Jamie Oliver har ägnat ett helt kapitel åt Sveriges kripsiga mat och trevliga folk i sin senaste kokbok. I Frankrike är tydligen Sverige och svenskt trend just nu? Tyskarna har älskat oss maniskt i flera decennier.

Svensk musik går attans bra och vi exporterar både hitlåtsskrivare och musiker. Å så skådisar!!
Dolph är het! Skargårdarna är ännu hetare. Stormare cool. Rapace är hetast.
Det är slagsmål om rollerna i filmatiseringen av Milleniumtrilogin i Hollywood.

Ett intressant fenomen är också att svenska ungdomar är världsbäst på onlinespel. Dom klår det mesta i hela världen i WoW, HoN och CS. Bara så ni vet ;-)

På topp tio försäljningslistan i europa förra veckan i skönlitteratur, fanns TRE svenska författare med! Svenska författare går som smör i Spanien, Frankrike, Tyskland, Holland ... till och med i Japan?

Och nu har vi våra andra första plats-notering på New York Times bästsäljarlista!

Har vi blivit aggressivare i vår marknadsföring eller bara helt enkelt börjat använda sån ? ;-)
Eller kan det var så att världen därute börjar upptäcka vårt lilla vindpinade land, till slut?

Jag, föredrar att tänka så här. Vi svenskar är helt enkelt attans duktiga på det vi gör. Och nu får vi vår belöning ...

Jösses vad jag ser fram emot min!!!!

;-)
Ingrid Elfberg

Att skriva en bok utan att trycka en tangent ...

är det somliga som gör.

Ett fenomen som varit stort i framför allt USA länge. Finns litteratur i ämnet om man är nyfiken. Och hela organisationer som kan erbjuda allt från hela manus till enbart skrivstöd.

Att politiker och finansfarbröder haft så kallade spökskrivare eller talskrivare till sin hjälp är knappast något nytt. Sånt är nog lika gammalt som mänskligheten. Och under perioder var det fullt accepterat att konstnärer använde sig av elever och assistenter för att genomföra sina verk, som ibland var omänskligt stora, och sedan bara satte sin namnteckning i nederkanten.

Och visst fattar vi väl alla att dom där dokusåpabrudarna som plötsligt goes litterära, nog har haft lite hjälp. Eller rätt mycket.
Och somliga politiker som har ett krävande arbete med en saftig lön måste ha svårt att ha tid att skriva deckare på nätterna, även om dom inte skulle sova en blund, det har vi nog också förstått.

Och även vi vanliga dödliga författare får så klart stöd och hjälp i ksrivarprocessen, av våra förlägare och redaktörer. Men, det är när vi själva vackert har knåpat ihop vårt manus och gärna också redigerat det, massor!!

Det som dom flesta av oss däremot har lite svårt för att ta in, definitivt även undertecknad, är att etablerade författare, även i Sveriges lilla rike, har börjat utnyttja den här typen av tjänster.

Så nästa gång ni köper en bok av er favoritförfattare, så är det inte såååå underligt ifall ni skulle fråga om den var äkta ;-)
Sen får man ju ha lite förståelse för dom stackars jäktade människorna, som har fullt upp med att dra runt en familj, åka kors och tvärs på föredrag och signeringar, och lanseringsturnéer i all sköns länder och sitta och gnida TV-soffor och le på tidningsomslag. Tro tusan att dom inte hinner skriva då!??!!

Fast jag måste nog erkänna att jag inte är bekväm med konceptet. För om jag köper en Porsche, så är det ju en sån jag betalar för. Och inte en kopia?
Eller spelar det ingen roll vem som har gjort hamburgaren, bara ingredienserna kommer från MacDonalds? Smakar det bara som det ska så?

Nä, faktum är att jag skulle skämmas ögonen ur mig ifall jag satt i en TV-soffa och flinade och sen visste att det var en annan som suttit i en liten stuga i inre norrland och knåpat ihop min senaste roman!

Men, det kanske är jag som är lurad och som sitter här och sliter på mitt manus i mitt anletes svett och kämpar för att få det så bra som jag bara klarar .... och inte bara publicerar något i mitt eget namn ....

Nej, jag vill kunna se mig själv i spegeln även imorgon utan att rodna allt för mycket. Men fram för allt kunna se mina läsare i ögonen utan att dö av skam :-)

Nu skriver jag vidare, alldeles själv!!

Ingrid Elfberg

"Det e mycke nu!!"

Den har vi hört. Det är mycket nu. Och ibland är det så. Inte alltid och inte för alla, men för mig är det definitivt det.
Det är förändringens tid igen. Underbar vän säger med milda ögon att förändring leder alltid till något bättre. När jag blir ledsen och trött och vill ge upp. M-mm, man får innerligt hoppas?

Jo jag erkänner, även jag har ögonblick när jag känner att all min ork försvunnit och att det inte finns en gnutta kvar för något eller någon. Men så kommer ett litet frö av kreativitet och pockar på och så är man där igen och kickar igång som en galen travhäst?

Det ÄR mycket nu.

Jag har mentalt tagit farväl av min mor, som sakta men säkert nu glider in i fantasyland där hon pendlar mellan nutid och minnen långt tillbaka och i stunder av nu kan ta till våld mot personalen ...
Hon mår i alla fall mycket bättre nu än när hon bodde själv med sin ångest och sina demoner i en egen lägenhet. Den har jag och min älskade syster tömt, under vånda och tårar och svett och smutsigt slit ... och otaliga turer till återvinningen. Ett liv sitter ju inte i saker. Det har levts. Eller?
Två veckor försvann i vilket fall i sopberg och svett och ett slags ilsket farväl av en mor som inte längre kan säga adjö?

Jag ska sälja lägenheten och hitta något mindre när äldste sonen flyttat ut. Så här stort och dyrt kan man inte bo då ... bara att konstatera.

Min yngste son ska börja ny skola, gymnasium med allt vad det innebär.

Och som sagt, min äldste son har under något så när värdiga och inte särskilt traumatiska förhållande flyttat ut med min hjälp. Till ett nytt liv och nya vägar ...

Jag är omtumlad!
Fullständigt slut, faktiskt.
Och som grädde på moset så hakar mitt ex i med full kraft och ger igen med dom medel han har, vilket enbart är ekonomiska idag. Men ... för en kvinna i pengakris är det mer än nog...

Ni kvinnor och män, som varit i min situation, under press och i tvång och under hot. Ge er inte! Analysera vad och hur och ge tillbaka med dom medel ni har. Jag säger inte att det är lätt. Jag har inte lyckats. Ingen av er kommer heller att göra det. Men ni kan komma en bit! Och ni kan gå ut med hedern i behåll och era barns respekt.

Och det är mer än mitt ex kan säga ... ;-)

Utmattade Ingrid Elfberg

Ett ljus i ångesten ...;-) ??

Ett litet meddelande på Facebook. Ja men visst, är vi inte alla där och har liiiite koll på läget i alla fall? Jag kan i alla fall skryta med att jag varit med ett gäng år och inte månader ;-)

För övrigt, jag tar gärna emot vänskaper från mina läsare och även mejl med synpunkter och tyck och bra och uselt. Än så länge kan jag svara och ha en dialog.

I augusti kom min första bok ut på norska. Jag hade förmånen att få faktaläsa den på norska, vilket gick rätt bra eftersom jag förstår norska i talad form utan vidare och läser hyfsat ... norkst påbrå heter det väl? Eller så är man krass och erkänner att man är 25 % norsk!

Jo farmor är från Norge, närmare bestämt från Brekken på andra sidan gränsen från Härjedalen, mot Röros till. Var där senast i påskas och tittade till släkten ;-)

Jo, ja, vad jag ville ja?

Skryta så klart!! :-D

Det går bra i Norge!! Och den kom ut den här månaden.
Nu är jag nog mera stolt än girig, får jag väl poängtera. Men glad glad jätteglad!!

Åhh fy!!! Blev det lättare nu att redigera färdigt elelr blev det panikångest?? Usch jag får ta ett varv i lägenheten och bestämma mig ;-)

Ingrid Elfberg

Sörjer Elvis, syrrans älskade Shelti, somnade in i helgen, ett knippe kärlek har lämnat oss ... Suck.

"Kill your darlings!"

heter det i filmens värld men också i litteraturens, har jag förstått.

I slutfasen av omredigering förhoppningsvis blivande bok nummer två, så är det just det jag gör. Mördar mina små darlings.
Alla dom där kapitlen som inte passar in längre, som bara är passager eller något slag utfyllnad? Dom där citaten eller kluriga små meningarna som man själv blivit så rasande förtjust i. Stämningsbitar, miljöer, hela kapitel som man ägnat timmar åt för att sätta rätt ljus på, rätt mooood ...

Ska jag verkligen ta med förhöret med den där gubben? Är det något som driver storyn? Eller kan jag lika gärna klippa bort det? Förstår man ändå? Eller är det jag som tröttnat på mig själv eller har ältat storyn så mycket att den är en uttantill-refräng i min skalle och jag tar för givet att alla andra fattar lika mycket?

Kastas eller inte kastas, det är frågan?
Eller trycka ihop kanske? Pressa samman, baka till nåt nytt?
Fast, lite stämning borde man ju ha ändå? Lite mer eftertanke? Inte bara action och cliffhangers så att läsarna storknar och får ta sig till doktorn för att få blodtryckssänkande utskrivet?
"Less is more" heter det ju också. Ja inte less alltså, som i less och urless ...
Utan, ju mindre desto bättre...

Men hallå? Alla mina författarkollegor som kommer ut med tegelstenar då? Hur går det till om jag får fråga. Finns ju flera, inte bara anglosaxiska författare, som faktiskt kommer undan med lååååånga storys.
Jag våndas en stund till, vänder och vrider, kastar en bit till, lägger samman två andra. Flyttar och flyttar igen.

Värmen är tryckande i Göteborg. Säkert över 100 % luftfuktighet nu, mulet och ett flödande åskregn ... kvavt.
Jag vrider mig i våndor. Mörda sina små älsklingar, aj aja ja ja ja ... ja det måste ske. Allt är inte bra, allt behöver inte vara med... Less is more!

Nu tror jag att jag tar paus i mitt självmördande en stund. Snart, snart är det dags att skicka iväg ett omredigerat manus version 2.0.

Ingrid Elfberg

Författarknutar ...

Just idag, denna klara fuktmättade morgon i Jämtland, känns det fullständigt omöjligt att leva utan Internet. Speciellt som när jag äntligen fick en lucka i det seeeeega surfandet, möjligen på grund av att norrmännen på semester, ligger gravt bakfulla nu på morgonen och låter mig härja fritt, via min kontantpuck.
Ja tack gode gud för såna ute i tassemarken, även om dom lämnar en del att önska, som just hastighet och lite mer jämnhet. Skype funkar knappt alls av någon märklig anledning?
Som med mycket annat i en skapande människas liv, så puttrar den kreativa processen på, hela tiden. Oavsett vad du gör.
Städar och rensar i en gammal mors lägenhet, går promenader i fuktig skog eller stirrar ut över Storsjöns blanka vatten, äter eller sover. Kanske framför allt sover?
Och nu idag, när nätet har flutit på i mer normal hastighet, har jag vaskat fram fakta som jag rätt länge har sökt, i mitt eget huvud och på nätet, och plötsligt ramlar alla pusselbitarna på plats.
I såna ögonblick känns nätet som guds gåva till författaren.
Men, hade inte nätet funnits där så hade jag så klart, som äldre tiders författare, fått knata bort till biblioteket och grävt ner mig bland hyllorna. Man ska inte underskatta ett bibliotek. där finns sannolikt långt mer och framför allt annat, än på nätet. Även om olika wikis sakta suger upp all sköns information och fyller nätets uppslagsverk och faktasajter.
Idag är jag salig! Jag har hittat lösningen på en knut!! ;-)

Det har regnat inatt i Jämtland, snart släpper himlen taget och flyter uppåt igen. Jag är less på att städa och bära och packa. Och längtar hem till Göteborg och sönerna. Men jag rids ändå av en separationsångest...
Nu vet jag varför jag är beroende av öppna landskap och vidder. :-D

Ingrid Elfberg

Faser i livet ...

går vi alla igenom. Dom som vi faktiskt inte kan undvika... ja eller visst kanske då? Vi kan låta bli att skaffa barn, vi kan låta bli att plugga, vi kan låta bli att bli äldre ... eh? Vi kan låta bli att gifta oss och vi kan låta bli en massa ...
Men, livet går vidare och vi kan inte låta bli att få äldre föräldrar. Dom kommer vi liksom inte ifrån.
Min far dog alldeles för tidigt. Jag borde egentligen ha mördat hans läkare för det!! För det var han som tog ihjäl honom.
"Jag hoppas att du läser det här nu och att du fruktar att jag kommer hem, för det gör jag!!! Fy för fa ..."
Ja förlåt. Men den läkaren tog aldrig tag i dom hälsoproblem som min far faktiskt hade och gick aldrig vidare med dom, utan skrev bara ut nya piller för att lägga sordin på dom symptom han hade. Resultatet var att han dog, 73 år ung ...
Det var en sanslös cocktail av mediciner jag rensade ut ur hans medicinskåp när han väl var död. Och ett gigantiskt lass av skit som jag lämnade till återvinning på Östersunds sjukhus, trots deras lama protester, för destruktion.

Ja, jag saknar honom. Varje dag!

Nu, är det min mors tur att halka neråt på ålderdomens rutschbana. Hon har fått diagnosen vasculär demens, vilket innebär att hjärnan inte får den cirkulation den behöver och har skadats av det. Den vanligaste formen före Ahlzheimers. Går inte att reparera eller bota med några dj.. piller!

Det vore inte så vedervärdigt om det bara var glömska och förvirring. Men det är gråtattacker och ångest, vanmakt och hallucinationer där lägenheten där hon bodde plötsligt befolkades av vilt främmande människor, gärna konstiga gubbar, som gick i hennes kök, rotade i hennes kylskåp, satt i hennes soffa och framför allt, sov i hennes säng. Så många var dom att hon inte fick plats...

Jag har jagat nätet runt på svar och insikter, men framför allt tröst. Jag hittar mycket information, men trösten uteblir. Det är krasst och djävligt. Rått och utan återvändo.
I korta ögonblick kan jag känna att det bore bra med ett handeldvapen som man kan trycka mot pannan när 80-årsdagen kommer. För då är det kört!

Sen finns det saker man kan göra... trots allt. Men också tecken som säger att det inte går.

Fan ta vetenskapen!

Nu åker jag norrut, med nattåget till Östersund och ska med min systers hjälp städa ur en övergiven lägenhet och sälja den. Sortera allt i kartonger och göra... vad?

Jag ska så klart besöka min mor på boendet, se om hon känner igen mig nu, försöka lindra lite. Men jag bävar, jag var inte beredd på det här, så snart. Jag vill inte se henne sån, inte mer än det var i julas, det räckte. Men nu är det värre, jag vet ...

Livet är kort mina vänner. Det visste vi. Men inte hur kort.

Så lev för he... lev!!!!

Ingrid Elfberg

En ny bok växer ...

i mitt huvud.
Den har växt där ett tag. En idé snarare än en bild eller det som andra författare brukar ange som ursprunget. Nä bild är inte det jag drabbas av, trots att jag är en utpräglad bildmänniska.
Jag får snarare en idé, en story, ett ämne i huvudet.
Det här ämnet slåss så klart med flera andra. Och givetvis även med det manus jag just nu redigerar, fattas bara annat ... ;-)
(Lite trångt under pannbenet ibland jodå ...)

Jag har alltid en rad olika bokidéer samlade i min dator. Och jag var länge övertygad om att bok nummer tre, för jag hoppas ju att det blir en sån också ... skulle bli en helt annan. Men så dök den här idén, det här ämnet upp för ett halvår sedan. Och den växer!

Jag har börjat anteckna. Miljöer, väder, känslor, samlar och kollar. För hur lätt är det att beskriva känslan av klibbande hetta och annalkande åskväder om man sitter på sin skrivkammare i december och har julpyntat?

Och mina powerwalks i Göteborgskvarteren är inte bara ett sätt att mota förgummningen och sittfläsket, utan lika mycket en slags snokande primitiv on-location-research.
Jag snokar och kliver in på gårdar och i gränder, klättrar i trappor jag inte sett förut, går på gator jag missat, fotograferar gamla dörrar och prång, stigar i skogsdungar och små undangömda grönområden. Samlar, samlar, samlar ...

För i alla städer och byar och samhällen finns det små undangömda pärlor av mystik och spänning, fantasieggande dörrar och mystiska utsmyckningar, övergivna lokaler, industribyggnader, omotiverade gamla hus mitt i det moderna, sånt som dom flesta bara passerar utan tanke.

För även om jag tycker att jag kan min stad, så finns det alltid något man missat. Och, hur cool är det inte att kunna hitta sånt som är gömt och glömt och doldt, i sin egen stad?

Och bäst av allt! På min väg hem slank jag in på min favoritbokhandel och fick syn på boken som bara måste bli min. Jamie Olivers nya kokbok. En rejäl tegelsten med recept och resor från bland annat sverige men också marocko! Mmmm...

Nu blir det duschen, sen måste jag bläddra lite i mina favoritkokböcker och handla mat ... Men sen är det plums ner i redigeringen igen! Oh denna fasa och plåga och njutning ...

Sen kittlar ju den där idén om en kokbok nåt alldeles vansinnigt, också!!! Och jag har en god vän som är rätt sugen. En av Göteborgs bästa kockar ...

Var det nån som sa att dygnet bara har 24 timmar? Attans också ;-)

Ingrid Elfberg

Jag börjar vänja mig :-)

Vid att få mejl från människor som läst min bok :-D

Det är pocket som gäller, var det någon av mina vänner som sa. Det är säkert så. Pocketen är liten och lätt och ramlar inte med en fet duns i ansiktet när man somnar ;-)
Den är billig! Och går att pressa ner i dom flesta handväskor ... och så klart i resväskor.

Sommar och semester är lästider. Förr var det hösten då man skulle kura upp sig med en tegelsten under en filt med en kopp te eller ett glas rött. Nu känns det mera rätt med solparasoll, paraplydrink och ett vakande öga på ungarna i poolen.

Och en pocket når så klart långt fler än den inbundna tegelstenen gör! Och - nu börjar jag få mejl från människor som läst min bok!
Första mejlet kändes helt galet overkligt. Nu har jag tappat räkningen och blir bara glad och varm när det kommer ett litet brev där någon har tagit sig tid och möda att läsa, tycka, kritisera eller berömma.

Och allra gladast blir jag faktiskt när det kommer ett mejl från en man. Ja, missuppfatta detta rätt nu ;-)
Men vi kvinnliga författare skriver för det mesta, antagligen helt omedvetet, med en riktning mot våra läsande systrar. För att vi är kvinnor och för att vi ofta, som jag gjort, valt ett ämne som appelerar till oss tjejer.

Därför är det extra roligt när ni killar - män - vågar skriva och tycka och överhuvudtaget läsa det en kvinna skrivit. Och inte bara hugger Stieg Larsson, Bodström, Gulliou eller Mankell, för att det känns bekvämt och accepterat ...

Så skriv gärna till mig och berätta vad ni tycker, ge ris och ros. Jag lyssnar och svarar än så länge på alla mejl som kommer.

För än har dom inte blivit så många att jag inte klarar av det. Och än är jag ingen diva som inte befattar sig med sina läsare ... Skrämmande tanke :-/

Idag blir det dubbla träningspass och så många redigeringstimmar jag förmår ... Det här är som att vara gravid. man vaggar omkring och känner sig oförlöst och explosionsfärdig och vill bara få ett slut på det. Samtidigt som man inte alls vill att den där dagen D ska komma ...

Fast snart är det höst igen ;-) Med bokmässa och norsk utgivning av min första bok! Ska bli riktigt kul :-D

Ingrid Elfberg

Att tillfredsställa en publik?

En författare är fri tanken och fri att behandla sin verklighet eller snarare fantasivärld, precis som hon behagar? Självklart svarar vi.
En författare är en konstnär som inte ska snöpas eller styras eller fackas in i något litet hörn i något epitet ...
Na, så enkelt är det nog inte.

Vi fackas in, i en genre.
Vi styrs av våra redaktörer och förläggare.
Och av recensenterna!
Och av marknaden ....

Det är inte helt enkelt att fullständigt låta bli att tänka på vad publiken vill ha. Dom som ska köpa och läsa och tycka. Eller låna ...
Läsare hör av sig med synpunkter. Och recensenterna har som jobb att tycka. Och kanske mer än något annat kritisera. Det heter ju kritiker!

Det är lätt och frestande att kika snett på dom som säljer som bara den och undra, vad är det som lockar? Vad är det som gör att folk köper? Och hur går det till när författare som sitter på ett litet litet förlag eller till och med ger ur själva, knaprar åt sig en allt större läsekrets?
Jo så klart genom mun mot mun-metoden. Den starka underjordenmarknadsföringen. Den som ger oss som skriver den verkliga rätten att känna oss glada.

Eller?

För ibland går huvudet i split, två delar rakt av.
När kritiker sågar en författare jämns med fotknölarna och stämplar verket som rent ut sagt pinsamt och ändå .... är det en författare som sitter och vältrar sig i framgång?

Läste nyligen en bloggares recension av min första bok. Hon gillade vissa bitar men på det hela taget var hon inte impad. Segt tempo. Smal målgrupp. Jobbigt ämne. Hjältinnan blev lite väl mycket actionhjälte på slutet. Ja jo ... kan till viss del hålla med där... men framför allt ville hon veta mer eller snarare veta allt om skurken och om en annan, i min synvinkel, marginaliserad figur.
Men, man vill ju inte veta allt? Man vill ju få utrymme för sina egna tankar? Eller?

När serier som LOST är megasucceer världen över, så tycker jag att det tyder på att vi kan hantera verkligt komplicerade intriger och att få allt skrivet på nosen inte är det vi suktar efter?

Eller?

Nä, idag ska jag städa lägenheten och hoppas att det rensar även skallen från såna här svettiga tankar. För jag vill göra min grej! Okey då, tillsammans med mina provläsare och min förläggare. Men det är svårt att inte fundera ibland, på hur receptet ser ut.

Framgångsreceptet ...

Städa städa städa!

Ingrid Elfberg

29 grader!!!

Hettan vibrerar över asfalten och stenen i Göteborg. Ett dis silar solstrålarna som bränner som svetslågor. På balkongen står luften stilla och går knappt att andas. På gården skriker småbarnen förtjust medan dom använder fontänen som pool ...
Brandkåren har ryckt ute flera gånger redan på morgonen, deras sirener och tryckluftshorn dånar i kvarteren ... Någon har lyckats tända eld i vandrarhemmet och alla boende samlas ihop som en skock skrämda djur ute på gatan.
Är det Sverige? Eller är det en dröm? En mardröm?
Sönerna med en flock kamrater har återvänt från en natt på ett av stadens spelhålor, där dom gått en turnering i HoN. Dom stånkar och längtar tillbaka eftersom lokalen är kyld för att datorerna inte ska flippa ... här i lägenheten dallrar hettan och dom stupar i var sin soffa eller säng och snarkar snabbt ikapp.
Bara författarmorsan är vaken ... och svettas framför datorn i köket. Den just nu svalaste sidan av huset.
Man ska inte klaga på värmen, heter det. Men just nu kan jag bara konstatera att hetta inte är det bästa klimatet för kreativt arbete ...
Huvudet känns om ett löskokt ägg!
Kikar på Yr. Norska vädersajten och konstaterar att hettan ska öka framåt kvällen... Men, gå tillbaka till mer normala nivåer imorgon.
Jag välsignar beslutet att köpa en frys med ismaskin i. Den får göra rätt för sig just nu ;-)

Njut alla! Snart är det höst igen och bokmässa :-)

Ingrid Elfberg

Ölands-oskulden tagen!

Ja, man får ju skämmas!
Att inte ha varit på varken Öland eller Gotland är ju någon slags stigma om man är svensk? Inte bara för att det är kulturarv och naturreservat högt och lågt, utan för att det på något sätt hör till. Ja, att ha varit där bara.
Frågan är då, varför har jag inte varit där, tidigare?
Jag får då erkänna att östra sidan av Sverige är en vit fläck i min resjournal. Österlen återstår, liksom Gotland då. Men, Öland är avklarat. Bockat i kanten, lagt till annalerna ...

Öland är vackert. Fascinerande och varierande på ett sätt som känns overkligt på en så liten yta. Dramatisk natur och brutal påverkan av människor men också vänligt betat av djur och omhuldat och skyddat av oss.

På en liten långsmal ö finns det mesta från feta jordbruksmarker till trollskog, milslånga sandstränder och det bissart vackra och karga Allvaret som faktiskt består av en slät platå av kalksten på vilket i stort sett inget kan frodas utan bara klänga sig fast och överleva av ren och skär envishet.

Jag har sett den feta guldgula månen hänga över Allvaret och lyssnat till den kvirrande fågelsången och rådjurens hotfulla brölande i natten. Man hör grymt mycket i ett tält ;-)
Jag har åkt utmed randen av kalkstensklipporna mot väster där varje geologiskt lager ligger i dagen, nivå för nivå och där man kan hitta lager där fossilerna ligger så tätt att det är ett mönster under fötterna.

Känslan svindlar. Tankarna går åt många håll. Men mest känner man livet ...

Jo. Jag är brun som en bränd blondin, så brun nu en sån blir ;-)
Och fylld av livskraft ;-)

Oskulden är inte här längre. Den är kvar på Öland ...

Och jag är tillbaka vid tangenterna ;-) Oh ljuva njutning !!

Ingrid Elfberg

Göteborg är invaderat!

Av turister ...
Nu igen!
Ingen aning hur många turistbussar som passerat under balkongen idag, men det är åtskilliga. Och på min powerwalk-runda drällde det av turister med en karta under nosen som inte hittade det dom letade efter.
(Chockade förresten två damer genom att guida dom på lätt knackig, men ändock, tyska under min promenad :-))

Ja, det är inga rundturer i mina författarspår. Än!

Jag råkar bo nära både Slottsskogen och Oscar Fredriks kyrka. Och bussarna tar nog vägen förbi Masthuggsskyrkan också? Utsikten går liksom inte av för hackor däruppe.

Men jag funderar allvarligt på att göra en interaktiv karta på min hemsida med mina högst personliga smultronställen och udda platser utmärkta? Vad tror ni? Fotograferat har jag gjort en längre tid.

Lite som Jungstedt har gjort med Gotland?

Ni vet väl att vi författare bidrar till den Svenska turismen? Jodå. Det finns guidade turer lite här och var i författares fotspår och framför allt i deras böckers fotspår. Jag kan ju bara nämna Ystad och Gotland och Öland ... För att inte tala om Södermalm och fotspåren efter Salander och Co!! Och snart kommer det en och annan Hollywoodhunk dit för att spela in film.

Kanske dags att turista lite i sin egen stad? Hur många av er har gjort det? Jag har. Men det var ett tag sen. Och jag borde nog göra det igen.

Det är ett nyttigt perspektiv för den som travar gatorna upp och ner varje dag. Ett annat perspektiv som ger insikter och upplevelser som man annars missar.

Nä, nu måste träningskläderna av. Ikväll blir det dejt med kär väninna som tycker att jag ska spana på karlar. So bee it. Vad gör man inte för sina vänner? ;-)

På balkongen
Ingrid Elfberg

Trött på att vara snäll?

Läser idag att herr Schulman har tröttnat på att vara snäll och nu ska gå tillbaka till sitt mera normala jag och vara elak igen. Denna gången i form av en stor vit kanin ... eh? Ja.

Min första tanke är, när beslöt han sig för att vara snäll? Eller är det jag som missat något? Läser då vidare och ser att herrn har ägnat sig åt en pappablogg och sitt författarskap istället för att vara en elak satan, under en period. Har detta möjligen blivit tråkigt? Eller är det helt enkelt bara så nedra boring att skriva om och läsa om en bebis, som inte ens är ens egen?

Eller är det kanske så att det inte ger lika mycket uppmärksamhet att vara lige mera lagom och vanlig?

Ett märkligt fenomen det där, att man kan bli "kändis" på att vara utstuderat elak mot andra människor? Mannen ifråga är ju numera rikskändis och tituleras underhållare och författare och allt startade med en blogg där han var gement elak.

Det är möjligt att det var roligt? Jag tyckte aldrig det. Om jag ska vara riktigt ärlig så är det bara banalt och fruktansvärt lättköpt att vara elak. Att såga någon jämns med fotknölarna är något av det enklaste som finns.

Men jag kanske är för gammal för att fatta?

Fast när man tänker efter så finns det många exempel på elakingar som gjort sig framgång på andras bekostnad. Allt från politiker till författare till komiker till konstnärer till kritiker ...

För visst finns det kritiker som förösker göra sig ett namn och sticka ut ur mängden genom att helt enklet bara spy ur sig galla och magsyra. jag råkade ut för en sån under dom första månaderna efter min bokdebut.

Min första reaktion var så klart den som alla rookies får. Någons slags äckelmagad chock där man läste dom syradrypande raderna om och om igen och försökte förstå vad som stod där och vad det innebar. Betydde det något? Fanns det någon sanning i det som stod där? Vad vill människan?

Jag fick många kommentarer om just den recensionen då, eftersom jag gästbloggade på Bokcirklar under den perioden. Och väldigt snabbt insåg jag att jag råkat ut för ett Schulman-syndrom. En människa som inte hade någon vidare substans i sin recension och som med all sin kraft försökte göra sig ett namn som en liten elaking.

Flera skrev rakt av att "ja ja, hon ja, det ska du inte bry dig om, hon är sån, det är bara magsyra, så gör hon alltid."

Recensionen avlsutades med ett extra ikläm där hon, jadå, en hon, tryckte i att boken för övrigt var ren skit! Inte varken väl formulerat eller speciellt analytiskt ;-)

Det är klart att även jag ruttnar rejält på att vara snäll av och till. Va fasen nu snäll innebär egentligen?

När andra ger sig på mig, beter sig grisigt och orättvist så bubblar även min ilska och jag kan tänka hemska tankar om hämnd och getillbakaförnedring. Nu, är det mest mitt ex som råkar ut för dom tankarna. Men, han förtjänar det! :-D

Nej, jag tänker inte falla i samma fälla och bli en elaking. Det är för enkelt ...

Herr Schulman får jättegärna springa omkring i en gigantisk vit kaninkostym framåt hösten i våra TV-rutor. Det kan faktiskt bli kul! Om inte annat så borde det bli svettigt därinne ;-)

Jag tänker inte sluta vara ärlig men jag ska nog fortsätta att vara snäll i alla fall ;-D

Eder tangentslitare
Ingrid Elfberg

Författarväder ...

Idag regnar det i Göteborg. Inte ett helt ovanligt tillstånd kan man konstatera. För regnar gör det ofta och mycket i den här staden som ju ligger ytterst mot väster, det väderstreck som nästan alla lågtryck kommer ifrån. En väldig kontrast till dom heta dagarna i förra veckan då min äldste son tog studenten i vibrerande hetta på en vindstilla svettig skolgård.
Dom dagarna hade man den där förädiska känslan av att nu har sommaren kommit och så här kommer alla dagar att vara fram till slutet av augusti. Alla ska sitta på gräset i Slottsskogen och osa med sina engångsgrillar och släntra runt i sandaler och lätta klänningar och tshirts med en ölburk eller en glass i handen och coola solbrillor på näsan eller lite nonchigt uppfluffade i håret.
Uteserveringarna ska vara proppfulla med glada leende avslappnade människor och min älskade Linnéstad fylld av dofter av mat och vitlök.
Men idag regnar det. Det smattrar på fönsterbläcket och rinner längs fönsterglaset. Trafiken frasar nere på gatan. Och plötsligt känns det som ett kraftigt de ja vue? För förra sommaren, ja sommar var synd att säga, för den kom aldrig, på hela sommaren ...
Säg inte att det ska bli en sån igen? En sån där när man möter kompisar på Kungsgatan som ser brunbrända ut och frågar vart dom varit och får svaret att näe, det är bara rost!
Fast å andra sidan, är verkligen sol och uteserveringsväder ett bra författarväder?
Ja okey då, jag erkänner. Usel planering att ha skrivandet på sommaren. Sant! men nu råkar det ha blivit så. Kan man verkligen skriva koncentrerat när det kvittrar och blommar och steker och dricks och äts utanför?
Splittrande om inte annat ...
Regn är en slags melankoli. Lockar inte men duger. Till att promenera i, att springa i, att sitta inne i med gott samvete.
Jag kurar inne en stund till och kikar med spänning och förtjust fasa i det jag klämde ur mig igårkväll för att se om känslan av flöde var rätt eller bara en illusion?

För igår flödade det! I timmar. Men, det är inte detsamma som att det som rann till var bra ...

Kreativitet kommer och går precis som ångest och författarförstoppning. Väder, det bara är och går inte att göra något åt ... ;-)

Ingrid Elfberg i regnet

Dramaturgi...

Älskade och hatade ord!
Fast innerst inne så verkligen älskar jag detta ämne... är djupt djupt fascinerad. Så fascinerad att jag definitivt kan kallas nördig ;-)

Nå, vad betyder detta ord?
Jag brukar säga "hur man berättar en historia". Vilket så klart är sant, men ändå inte. Dramaturgi används i teater, i film och i TV-serier. En slags teknik att få berättandet av en historia att bli så spännande och så gripande som det bara går.

Självklart är det en teknik som används stenhårt inom filmindustrin och har ibland lite slafsigt kallats för "ett manus enligt Hollywood standard".

Men riktigt så enkelt är det inte. Dramaturgin föddes säkerligen redan i grottan. När jag föreläste för ungdomar på en skola här i Göteborg för ett tag sedan, så använde jag mig av just filmen som exempel, för att deras referensramar skulle klicka. Men, gjorde även en resa tillbaka i tiden där jag undrade om inte även grottmänniskan hade ett stort behov av att berätta på ett fängslande sätt om sin lyckade jakt.
För, inte kom han hem till grottna med en sabeltandad tiger och bara la den utanför och gick och la sig i ett hörn för att vila? Knappast. han berättade säkert med hela kroppen om hur han smög, hur tigerna attackerade och hur han till slut med mycken liten marginal lyckades slå sitt byte...
Och, tog emot den välförtjänta beundran.

"Det var en gång ..."

Ni vet alla hur det är att berätta en rolig historia på en fest och hur du gör det, har en avgörande betydelse för om du ska få dina skratt eller inte... Inte så mycket själva historien.

Jag har precis backat tillbaka ur mitt manus igen, bok nummer två jodå ... och börjat spalta upp beståndsdelarna och fundera över hur dom spelar mot varandra, hur personerna och intrigerna utvecklas över tid och hur samspelet egentligen ser ut...
Lika intressant varje gång. Jag fyller snabbt ett A3 ark med tidslinjer och frågetecken. Men jag inser också saker som borde ha varit självklara, redan i början. Men ... efterklok kan man vara.

Bygget börjar ta verkligt bra form och många bitar som jag kastat ska banne mig tillbaks igen ;-)

Men hur gör man rent tekniskt?

Jag bygger synopsis både i datorn och på papper men kruxet är att få ihop det. Hur hittar jag tillbaka till mina kapitel, till mina gamla bitar som jag redan kastat... Och, hur i hela skogen ska jag få alla syftningar och alla ledtrådar att stämma när jag flyttat runt allt som en galning?

Minsta kommentar från en person i min berättelse kan bli helt galen för att jag flyttat kapitlet en bit ...

Ja, jag vet. Inte ert problem. Mitt! Men det är superfascinerande. Speciellt när jag får beundrarmejl där just mitt sätt att bygga upp historien är det som fascinerat. Nåt har jag uppenbarligen tänkt rätt ;-)

Nu ska jag ur träningskläderna. Ja jag vet, har suttit i dom i flera timmar, igen. Men måste ju vara fräsch till sonens konsert i kväll! Den ska visst bli något i hästväg, mamma eller inte ;-D

Njut av sommaren!
Ingrid Elfberg

Urban fantasy ...

En för mig ny genre. Fascinerande och fantasieggande. Jag tjuvläser så klart min nya författarkollegas Nene Ormes debutbok, Udda verklighet.
Jo tjuvläser gör man om man är i skrivarvånda, som jag är. Man läser små snuttar som pauslitteratur, som tankeavledare... Lite som att vila sig hos någon annan. Fast med uselt samvete.
Urban fantasy är precis som det låter, fantasy fiction i vår moderna urbana miljö.
Jag inser fascinerad efter en stunds tjuvläsande att jag och Nene ägnar oss åt precis samma sak, egentligen. Fast ändå inte ...
Hon tillåter sig mer, kan göra det, flöda ut och böja verkligheten lite som hon själv behagar medan jag är tvungen att hålla mig inom verklighetens gränser vad gäller fysik och lagar.
Men också jag, gör om. Flyttar på gator och caféer, byter namn på saker, hittar på gator som inte finns och just en hel stadsdel som inte finns men som har ett flertal släktingar ute i verkligheten.
Jag kan ju inte peka ut folk och fä och deras adresser! Hur gärna jag än skulle vilja med vissa ;-)
Och googlar man inte tillräckligt noga på namn man lånar så kan det sluta med att man har en synnerligen uppretad människa i andra änden av mejlsnöret.
Både jag och Nene kliver in i andra människors eller figurers kroppar och sinnen och travar iväg på gator och torg.
Riktigt illa är det just nu, för mig, som är drabbad av akut författarförstoppning! Jo sån finns och är en åkomma som man får oftast i samband med att någon läsare hört av sig och uttryckt sin stora beundran och ..... aj aj aj, frågar ivrigt efter nästa bok!
Och så är det liksom stopp! Tröööögt ...
Medicin finnes dock mot åkomman. Den heter just paus i form av annat, tjuvläsa eller glo på en film eller gå ut på stan eller höra en konsert, laga mat och umgås, men i mitt fall, framför allt genom att träna!!
Jag har rännt en del på gymmet det sista och knatat runt Slottsskogen åtskilliga varv. Sen blir jag ofta sittande i mina svettiga träningskläder och flödar medan svetten torkar in och jag några timmar senare inser att uhhhhh, så jag luktar?!

Fick för övrigt lite nya idéer mitt i träningspasset idag. Skriver en annan människas dagbok just nu ... vi får se om den platsar i nästa bok eller inte? Men då kan vi tala om att kliva in i en annan människas psyke ...

Min böcker är absolut urbana. Nutid. Fiction. Och tonvis med fantasi ...

Jag gör en liten liten paus till ;-D

Ingrid Elfberg, urban fantiserare.

Jag tar tillbaka ...

det där med att mitt författarliv inte har någon glamour ;-)
Det har det visst! Ibland.
När mitt lilla underbara förlag här i Göteborg bjuder in till kalas så är det alltid med hjärtat. Man möts visserligen inte av journalister och fotoblixtar i entrén, men ofta av hundpussar och varma kramar och hemmagjorda snittar och bubbel och choklad. Och igenkännande leenden och varma ord. Och - inte minst, av härliga kreativa och generösa människor.
Igår var det invigning av förlagets nya imprint, det nya förlaget Styxx som ska ge ut scifi, fantasy och skräck. Sååååå coolt! Ja ja ja!!
Jag har själv under perioder slukat scifi och fantasy och frossat i detsamma på film. Dock kan sägas att skräck inte är min grej... Jag vet. Spänningsförfattare som jag är. Men, jag mår faktiskt bara dåligt av skräck, så jag låter helt enkelt bli. Framför allt på film...
Jag kände mig först lite udda, kände inte sååå många men med lite bubbel och mat så kom pratet igång. Sen presenterades dom två första nya författarna och dom läste ur sina böcker. Sen kom pratet igång på allvar.
Det blev en kväll av diskussioner mellan författare av helt olika slag, med signeringar och diskussioner om förlag, stora som små. Om media och samhället, om folk och fä. Och härliga möten mellan åldrar, åsikter, kulturer och subkulturer ...
Glamouren och röda mattan var inte där. Men, kreativiteten och passionen!
Och jag trippade Linnégatan hem på mina höga klackar med en skön känsla av att ha mött något nytt och att ha fått något. Tack!

Nu ska jag återgå till att faktaläsa mitt norska manus. Så ljuvligt det språket är?

May the force be with you ;-)

Ingrid Elfberg

Kaospilot!

Det är min nya titel på mina kommande visitkort, inget snack!
Om jag hittat på den? Nej, faktiskt inte. Jag hittade den i en lång lista över akademiska titlar, så den lär finnas alldeles på riktigt.
Hur man utbildar sig till kaospilot har jag inte en susning om. Det är säkert både lång och avancerad utbildning. Och dyr ... följdaktligen.
Min bästa väninna irriterade sig en dag på att alla runt oss jämförs med sina titlar och sitt yrke. Det verkar vara det säkraste sättet att mäta och väga en människa på. Hon morrade surt att hon minsann var VD i överlevnad. Sant. Är inte alla det på ett eller annat sätt?
Ja okey då, i dessa royalistiska tider så inser åtminstone jag att det är viss skillnad på fä och folk och på hur vi lever och vad man kan ställa fram på bordet eller hänga i garderoben, för att inte tala om hur mycket kalaset för goda vännerna ska kosta ...
Livet tar många gånger underliga vägar. Många talar om ödet och kanske skulle det göra mig mera nöjd och tillfreds ifall jag accepterade att allt skedde utifrån något som redan är bestämt?
Men å andra sidan, om all skit som ständigt ramlar över mig och mina medmänniskor redan är bestämt, då vill jag ha ett allvarligt snack med manusförfattaren!!
Många val gör vi, alldeles själva. Men det är också väldigt mycket som bara sker, utan att vi kan påverka det ett enda dugg.
Vulkaner till exempel. Dom gör som dom vill. Och börshajar! Fast dom gör ju egentligen inte alls som dom vill utan som alla andra gör ... Jag trodde faktiskt inte att hajjar gick i stim?
Ständigt återkommer kaoset i mitt liv. I olika former. Vänner, grannar, börshajar och arbetsgivare ... vilket nedra ord för övrigt? Före dettingar och politiker och spårvagnskontrollanter och styrelser i bostadsrättsföreningar. Och sjukdom och olyckor...
Men jag har blivit grym på att reda upp kaos, att hitta vägar ut ur det och framför allt har jag blivit grym på att lotsa mina söner igenom det ;-)
Jag tror jag skiter i utbildningen? Jag är ju redan fullfjädrad! Livets hårda skola ...

Ingrid Elfberg, kaospilot!

Sommaren har kommit ...

till Göteborg. Och det verkar som om startdatumet sedan många år är Göteborgsvarvet?
Närmare 70 000 löpare ... det sägs att publiken är runt 200 000 och mitt i allt detta samlar en så kallad spontanfest som uppstått på Facebook ungefär 1000 personer som möts på Skansberget med mat och dryck. Stackars brudpar som hade fest i Skansen denna afton. Inte riktigt det man önskade kanske? Men å andra sidan, det kom en jädra massa folk på festen ;-)
Lika plötsligt som alla år har den rosa blomningen på gården regnat bort och dom söta bladen rinner iväg till olika brunnar eller ligger ett kort tag på ytan av fontänen innan allt är borta och man inte minns hur det såg ut.
Gräset går plötsligt att gå på, även barfota, löven har svällt ut i sin fulla storlek och det känns som en livsexplosion. Dofterna byter av varandra och det tunga ruttna fuktiga är som bortblåst och ersatt av grillos och en mycket påtaglig doft av vitlök i mina kvarter.
Min äldste son och jag klev av spårvagnen häromdagen när vi åkt från konsert på hans skola. När vi klev av doftade det helt annorlunda än i Vasastaden. I vår stadsdel luktar det mat! Och vitlök ;-) Stadsdelen är också en av Sveriges allra mest krogtäta ...
Kanske en av anledningarna till att midjemåttet inte är framme vid Beach 2010 ... ännu! För många frestelser ...
Igår flockades vänner till mina söner i lägenheten. Spelade spel, satt upp ehalva natten, jodå jag hörde nog, och häckade i soffan med klotögon och stirrade på en obegriplig skräckfilm. Jag?
Jag avskyr skräckfilm, mår dåligt av dom... så jag stängde in mig på mitt rum sedan jag tänt lyktorna på balkongen, glodde hålögdt i min datorskärm och försökte hitta svar på varför mitt manus krånglar...
Jag gav till slut upp och kröp i säng och försökte stänga ute dom märkliga ljuden från TVn. Idag stirrade jag lika håglöst på mina anteckningar som igår. Vad är det som inte funkar?
Jag tar allt i min väska, går ner till Slottsskogen och slår mig ner på gräset tillsammans med det som verkar vara halva staden och ser med ett öga på myllret som passerar, hundar, barnvagnar, skateboards, rullatorer ... joggare och en och annan stelbent sedan igår ...
Jag bestämmer mig plötsligt för att skriva den del av mitt nya manus som ska bli en persons dagbok, helt fritt, utanför och losskopplat den här gången, och ... det släpper!
Jag lever mig in och förflyttas och skriver med en annan människas psyke och ålder och det känns inte hundra, men nära nog ...
När solen börjar svida på överarmarna går jag tillbaka ...
Sommaren har kommit till Göteborg igen. Och som väninna sa, då är det inte långt kvar till jul ;-)

Ingrid Elfberg

Det bästa berömmet...

kommer från dina skarpaste kritiker ;-)
Stort stort tack Kicki, för att du ringde och på ditt underbara fullständigt oefterhärmliga sätt bara väller ur dig allt och inget och det mesta. Du är bäst! Älskar dig.
Du är en av dom få, verkligen få, som fått förtroendet att läsa det jag skriver, innan det är skarpt. Dom jag valt för detta, är skarpa, på sitt eget sätt, både män och kvinnor ska jag säga, så att det inte tiltar över åt något håll ...
Och du var väldigt hård och kritisk, som du faktiskt alltid är, ärlig och rak är nog rätta ordet.
Jag hoppas att jag lyssnade? Tror det ;-)
Så du väntade tills den kom i pocket, sträckläste trots att du "läst" redan.
Tack underbara du för allt beröm! Du anar inte hur varmt det värmer när det svajjar och man sitter och funderar på vad i hela friden man tagit på sig när andra romanen bångstyrar sig och kämpar emot så att man vill ta hela eländet och bara kasta och börja om igen ...
Men det gör man inte.
Stort stort tack också till alla er som hittar till min hemsida och skriver trevliga mejl och kommer med synpunkter. Jag värderar det enormt mycket.
Jag lyssnar! Jag lovar ;-)

För att skriva är att lämna ut sig, på ett eller annat sätt. Att lägga sig med strupen blottad mot alla som vill eller kan eller har det som jobb, att såga och skära.
Det är inte självklart och det är inte enkelt. Det är tufft och det skulle vara så enkelt att bara ge sjutton ...

Men såna här dagar, när kära vännen ringer och ger beröm trots att hon redan läst och kritiserat och ändå säger att hon blev uppslukad och inte kunde sluta läsa, då finns det ingen återvändo. Då vet jag att det är värt mödan :-)

Ingrid Elfberg :-)

Attgöralistan...

är lång. Jag har den som så mycket annat i datorn, så klart....
Jag inser plötsligt med ett litet sug av frestelse, att om hårddisken kraschar, så är jag plötsligt befriad från min nosiga och retliga attgöralista! Jag kommer antagligen knappt att minnas hälften av vad som stod på den?
När jag i nattmörkret sitter och går igenom den, så inser jag också att den blivit så lång och snårig och fylld av gammal skåpmat, läs surdegar, att jag har börjat scrolla mig igenom den utan att reagera.
Dags att göra något! Speciellt som sönernas scheman övergått från hysteriska till totalt oöverskådliga och en lång rad "Oj då? Idag? Va? Ikväll?"
Jag gör en härligt gammaldags mindmap på papper!!
En bubbla för pengarna... ja usch å fy ja!!
En bubbla för jobbandet...puh!
En bubbla för barnen. Ja det blev ju en del ja?!
En bubbla praktiskt.
En bubbla bokeriet ;-) Mmmmm....
Å så allra sist. En bubbla jag.

Hur kommer det sig att den alltid kommer sist?
det där med tandläkarn, frissan, kläder och nya glasögon som nu är fullständigt akut. jag ser ju snart inte varken folk eller fä med dom gamla.
Jag börjar med att boka in en rad pass på gymmet. Ett besök hos kära väninnan i Alingsås kanske? Jag bokar snabbt några luncher med vänner och kollegor jag inte sett på ett tag ...
Sen inser jag att äldste tar studenten och yngste ska på idrottstävlingar i Oslo och att det är konserter hela veckan och att han kommit in på folkhögsskola och att det innebär att ... och att jag måste åke hem till norrland snart och att ...

Den sista bubblan jag ... ligger åter sist i kön ...

Kvinnligt eller kvinnligt? Jag känner då inte så många karlar som beter sig så ... Jo okey då, några ;-)
Vän av ordningen undrar så klart vad barnen far gör? Kära vänner, det undrar jag med ;-) Och har gjort läääänge!

Dagen är solig och ligger som ett vitt ark framför mig. Dags att börja beta av den där listan :-D

Ingrid Elfberg