Faser i livet ...

går vi alla igenom. Dom som vi faktiskt inte kan undvika... ja eller visst kanske då? Vi kan låta bli att skaffa barn, vi kan låta bli att plugga, vi kan låta bli att bli äldre ... eh? Vi kan låta bli att gifta oss och vi kan låta bli en massa ...
Men, livet går vidare och vi kan inte låta bli att få äldre föräldrar. Dom kommer vi liksom inte ifrån.
Min far dog alldeles för tidigt. Jag borde egentligen ha mördat hans läkare för det!! För det var han som tog ihjäl honom.
"Jag hoppas att du läser det här nu och att du fruktar att jag kommer hem, för det gör jag!!! Fy för fa ..."
Ja förlåt. Men den läkaren tog aldrig tag i dom hälsoproblem som min far faktiskt hade och gick aldrig vidare med dom, utan skrev bara ut nya piller för att lägga sordin på dom symptom han hade. Resultatet var att han dog, 73 år ung ...
Det var en sanslös cocktail av mediciner jag rensade ut ur hans medicinskåp när han väl var död. Och ett gigantiskt lass av skit som jag lämnade till återvinning på Östersunds sjukhus, trots deras lama protester, för destruktion.

Ja, jag saknar honom. Varje dag!

Nu, är det min mors tur att halka neråt på ålderdomens rutschbana. Hon har fått diagnosen vasculär demens, vilket innebär att hjärnan inte får den cirkulation den behöver och har skadats av det. Den vanligaste formen före Ahlzheimers. Går inte att reparera eller bota med några dj.. piller!

Det vore inte så vedervärdigt om det bara var glömska och förvirring. Men det är gråtattacker och ångest, vanmakt och hallucinationer där lägenheten där hon bodde plötsligt befolkades av vilt främmande människor, gärna konstiga gubbar, som gick i hennes kök, rotade i hennes kylskåp, satt i hennes soffa och framför allt, sov i hennes säng. Så många var dom att hon inte fick plats...

Jag har jagat nätet runt på svar och insikter, men framför allt tröst. Jag hittar mycket information, men trösten uteblir. Det är krasst och djävligt. Rått och utan återvändo.
I korta ögonblick kan jag känna att det bore bra med ett handeldvapen som man kan trycka mot pannan när 80-årsdagen kommer. För då är det kört!

Sen finns det saker man kan göra... trots allt. Men också tecken som säger att det inte går.

Fan ta vetenskapen!

Nu åker jag norrut, med nattåget till Östersund och ska med min systers hjälp städa ur en övergiven lägenhet och sälja den. Sortera allt i kartonger och göra... vad?

Jag ska så klart besöka min mor på boendet, se om hon känner igen mig nu, försöka lindra lite. Men jag bävar, jag var inte beredd på det här, så snart. Jag vill inte se henne sån, inte mer än det var i julas, det räckte. Men nu är det värre, jag vet ...

Livet är kort mina vänner. Det visste vi. Men inte hur kort.

Så lev för he... lev!!!!

Ingrid Elfberg

En ny bok växer ...

i mitt huvud.
Den har växt där ett tag. En idé snarare än en bild eller det som andra författare brukar ange som ursprunget. Nä bild är inte det jag drabbas av, trots att jag är en utpräglad bildmänniska.
Jag får snarare en idé, en story, ett ämne i huvudet.
Det här ämnet slåss så klart med flera andra. Och givetvis även med det manus jag just nu redigerar, fattas bara annat ... ;-)
(Lite trångt under pannbenet ibland jodå ...)

Jag har alltid en rad olika bokidéer samlade i min dator. Och jag var länge övertygad om att bok nummer tre, för jag hoppas ju att det blir en sån också ... skulle bli en helt annan. Men så dök den här idén, det här ämnet upp för ett halvår sedan. Och den växer!

Jag har börjat anteckna. Miljöer, väder, känslor, samlar och kollar. För hur lätt är det att beskriva känslan av klibbande hetta och annalkande åskväder om man sitter på sin skrivkammare i december och har julpyntat?

Och mina powerwalks i Göteborgskvarteren är inte bara ett sätt att mota förgummningen och sittfläsket, utan lika mycket en slags snokande primitiv on-location-research.
Jag snokar och kliver in på gårdar och i gränder, klättrar i trappor jag inte sett förut, går på gator jag missat, fotograferar gamla dörrar och prång, stigar i skogsdungar och små undangömda grönområden. Samlar, samlar, samlar ...

För i alla städer och byar och samhällen finns det små undangömda pärlor av mystik och spänning, fantasieggande dörrar och mystiska utsmyckningar, övergivna lokaler, industribyggnader, omotiverade gamla hus mitt i det moderna, sånt som dom flesta bara passerar utan tanke.

För även om jag tycker att jag kan min stad, så finns det alltid något man missat. Och, hur cool är det inte att kunna hitta sånt som är gömt och glömt och doldt, i sin egen stad?

Och bäst av allt! På min väg hem slank jag in på min favoritbokhandel och fick syn på boken som bara måste bli min. Jamie Olivers nya kokbok. En rejäl tegelsten med recept och resor från bland annat sverige men också marocko! Mmmm...

Nu blir det duschen, sen måste jag bläddra lite i mina favoritkokböcker och handla mat ... Men sen är det plums ner i redigeringen igen! Oh denna fasa och plåga och njutning ...

Sen kittlar ju den där idén om en kokbok nåt alldeles vansinnigt, också!!! Och jag har en god vän som är rätt sugen. En av Göteborgs bästa kockar ...

Var det nån som sa att dygnet bara har 24 timmar? Attans också ;-)

Ingrid Elfberg

Jag börjar vänja mig :-)

Vid att få mejl från människor som läst min bok :-D

Det är pocket som gäller, var det någon av mina vänner som sa. Det är säkert så. Pocketen är liten och lätt och ramlar inte med en fet duns i ansiktet när man somnar ;-)
Den är billig! Och går att pressa ner i dom flesta handväskor ... och så klart i resväskor.

Sommar och semester är lästider. Förr var det hösten då man skulle kura upp sig med en tegelsten under en filt med en kopp te eller ett glas rött. Nu känns det mera rätt med solparasoll, paraplydrink och ett vakande öga på ungarna i poolen.

Och en pocket når så klart långt fler än den inbundna tegelstenen gör! Och - nu börjar jag få mejl från människor som läst min bok!
Första mejlet kändes helt galet overkligt. Nu har jag tappat räkningen och blir bara glad och varm när det kommer ett litet brev där någon har tagit sig tid och möda att läsa, tycka, kritisera eller berömma.

Och allra gladast blir jag faktiskt när det kommer ett mejl från en man. Ja, missuppfatta detta rätt nu ;-)
Men vi kvinnliga författare skriver för det mesta, antagligen helt omedvetet, med en riktning mot våra läsande systrar. För att vi är kvinnor och för att vi ofta, som jag gjort, valt ett ämne som appelerar till oss tjejer.

Därför är det extra roligt när ni killar - män - vågar skriva och tycka och överhuvudtaget läsa det en kvinna skrivit. Och inte bara hugger Stieg Larsson, Bodström, Gulliou eller Mankell, för att det känns bekvämt och accepterat ...

Så skriv gärna till mig och berätta vad ni tycker, ge ris och ros. Jag lyssnar och svarar än så länge på alla mejl som kommer.

För än har dom inte blivit så många att jag inte klarar av det. Och än är jag ingen diva som inte befattar sig med sina läsare ... Skrämmande tanke :-/

Idag blir det dubbla träningspass och så många redigeringstimmar jag förmår ... Det här är som att vara gravid. man vaggar omkring och känner sig oförlöst och explosionsfärdig och vill bara få ett slut på det. Samtidigt som man inte alls vill att den där dagen D ska komma ...

Fast snart är det höst igen ;-) Med bokmässa och norsk utgivning av min första bok! Ska bli riktigt kul :-D

Ingrid Elfberg

Att tillfredsställa en publik?

En författare är fri tanken och fri att behandla sin verklighet eller snarare fantasivärld, precis som hon behagar? Självklart svarar vi.
En författare är en konstnär som inte ska snöpas eller styras eller fackas in i något litet hörn i något epitet ...
Na, så enkelt är det nog inte.

Vi fackas in, i en genre.
Vi styrs av våra redaktörer och förläggare.
Och av recensenterna!
Och av marknaden ....

Det är inte helt enkelt att fullständigt låta bli att tänka på vad publiken vill ha. Dom som ska köpa och läsa och tycka. Eller låna ...
Läsare hör av sig med synpunkter. Och recensenterna har som jobb att tycka. Och kanske mer än något annat kritisera. Det heter ju kritiker!

Det är lätt och frestande att kika snett på dom som säljer som bara den och undra, vad är det som lockar? Vad är det som gör att folk köper? Och hur går det till när författare som sitter på ett litet litet förlag eller till och med ger ur själva, knaprar åt sig en allt större läsekrets?
Jo så klart genom mun mot mun-metoden. Den starka underjordenmarknadsföringen. Den som ger oss som skriver den verkliga rätten att känna oss glada.

Eller?

För ibland går huvudet i split, två delar rakt av.
När kritiker sågar en författare jämns med fotknölarna och stämplar verket som rent ut sagt pinsamt och ändå .... är det en författare som sitter och vältrar sig i framgång?

Läste nyligen en bloggares recension av min första bok. Hon gillade vissa bitar men på det hela taget var hon inte impad. Segt tempo. Smal målgrupp. Jobbigt ämne. Hjältinnan blev lite väl mycket actionhjälte på slutet. Ja jo ... kan till viss del hålla med där... men framför allt ville hon veta mer eller snarare veta allt om skurken och om en annan, i min synvinkel, marginaliserad figur.
Men, man vill ju inte veta allt? Man vill ju få utrymme för sina egna tankar? Eller?

När serier som LOST är megasucceer världen över, så tycker jag att det tyder på att vi kan hantera verkligt komplicerade intriger och att få allt skrivet på nosen inte är det vi suktar efter?

Eller?

Nä, idag ska jag städa lägenheten och hoppas att det rensar även skallen från såna här svettiga tankar. För jag vill göra min grej! Okey då, tillsammans med mina provläsare och min förläggare. Men det är svårt att inte fundera ibland, på hur receptet ser ut.

Framgångsreceptet ...

Städa städa städa!

Ingrid Elfberg

29 grader!!!

Hettan vibrerar över asfalten och stenen i Göteborg. Ett dis silar solstrålarna som bränner som svetslågor. På balkongen står luften stilla och går knappt att andas. På gården skriker småbarnen förtjust medan dom använder fontänen som pool ...
Brandkåren har ryckt ute flera gånger redan på morgonen, deras sirener och tryckluftshorn dånar i kvarteren ... Någon har lyckats tända eld i vandrarhemmet och alla boende samlas ihop som en skock skrämda djur ute på gatan.
Är det Sverige? Eller är det en dröm? En mardröm?
Sönerna med en flock kamrater har återvänt från en natt på ett av stadens spelhålor, där dom gått en turnering i HoN. Dom stånkar och längtar tillbaka eftersom lokalen är kyld för att datorerna inte ska flippa ... här i lägenheten dallrar hettan och dom stupar i var sin soffa eller säng och snarkar snabbt ikapp.
Bara författarmorsan är vaken ... och svettas framför datorn i köket. Den just nu svalaste sidan av huset.
Man ska inte klaga på värmen, heter det. Men just nu kan jag bara konstatera att hetta inte är det bästa klimatet för kreativt arbete ...
Huvudet känns om ett löskokt ägg!
Kikar på Yr. Norska vädersajten och konstaterar att hettan ska öka framåt kvällen... Men, gå tillbaka till mer normala nivåer imorgon.
Jag välsignar beslutet att köpa en frys med ismaskin i. Den får göra rätt för sig just nu ;-)

Njut alla! Snart är det höst igen och bokmässa :-)

Ingrid Elfberg

Ölands-oskulden tagen!

Ja, man får ju skämmas!
Att inte ha varit på varken Öland eller Gotland är ju någon slags stigma om man är svensk? Inte bara för att det är kulturarv och naturreservat högt och lågt, utan för att det på något sätt hör till. Ja, att ha varit där bara.
Frågan är då, varför har jag inte varit där, tidigare?
Jag får då erkänna att östra sidan av Sverige är en vit fläck i min resjournal. Österlen återstår, liksom Gotland då. Men, Öland är avklarat. Bockat i kanten, lagt till annalerna ...

Öland är vackert. Fascinerande och varierande på ett sätt som känns overkligt på en så liten yta. Dramatisk natur och brutal påverkan av människor men också vänligt betat av djur och omhuldat och skyddat av oss.

På en liten långsmal ö finns det mesta från feta jordbruksmarker till trollskog, milslånga sandstränder och det bissart vackra och karga Allvaret som faktiskt består av en slät platå av kalksten på vilket i stort sett inget kan frodas utan bara klänga sig fast och överleva av ren och skär envishet.

Jag har sett den feta guldgula månen hänga över Allvaret och lyssnat till den kvirrande fågelsången och rådjurens hotfulla brölande i natten. Man hör grymt mycket i ett tält ;-)
Jag har åkt utmed randen av kalkstensklipporna mot väster där varje geologiskt lager ligger i dagen, nivå för nivå och där man kan hitta lager där fossilerna ligger så tätt att det är ett mönster under fötterna.

Känslan svindlar. Tankarna går åt många håll. Men mest känner man livet ...

Jo. Jag är brun som en bränd blondin, så brun nu en sån blir ;-)
Och fylld av livskraft ;-)

Oskulden är inte här längre. Den är kvar på Öland ...

Och jag är tillbaka vid tangenterna ;-) Oh ljuva njutning !!

Ingrid Elfberg