Nu är det jul igen ...

Familjerna ska samlas, vi trotsar stormar och snö och engelsmän som inte vet hur man hanterar vanligt slask på Heathrow, vi sätter oss på tåg med extra matsäck med och varma kläder ifall att, snart lär det börja säljas överlevnadskit på stationen ... Hmm... affärsidé?

Min familjs jular samlade släkten och familjen, klädde en gran, lagade julmat, dukade fint, promenerade med en flock hundar, la gigantiska tusenbitarspussel av tyska slott och holländska blomfält, kikade med ett öga på TV för att konstatera att det bara skit i burken det här året med. Men det finns många som inte varken saknar julen eller ens vill ha den. Och det finns många som ber till högre makter att den inte ens kommer ...

Visst är det många därute, som inte har ett hem, som är ensamma, som inte har en familj att åka till eller som den här julen inte har barnen ...

Men idag tänker jag på alla dom som tvingas fira julen med familjemedlemmar som dom fruktar. Under julen, mer än någon gång annars.

Hur många barn kommer denna jul att se sina föräldrar aspackade, grälandes? Hur många barn kommer att huka under slag och hårda ord eller ligga under kudden på sitt rum och lyssna till föräldrarna utdragna gräl, gråt och skrikande raseri?

Och hur många kvinnor ska få blåtiror, strypmärken och sår i själen den här julen?

Sedan 2000-talet började, har mer än 160 kvinnor i Sverige blivit mördade av den man som dom levde tillsammans med. Hur många som "bara" blivit slagna, hotade och psykiskt nedbrutna vet vi inte ...

Kanske kan många av oss som inte samlas i en stor glad och lycklig familj där alla är vackra, smala redan innan jul, uppklädda och omgivna av "tindrande" barn, vara tacksamma för det?

Bilden vi blir matade med, av den lyckliga familjen, kanske har fler bottnar än en glittrande yta?

Det har tagit tid att skriva manus nummer två ... Nu börjar ni kanske ana varför? Men jag tänker inte väja för det fula och otäcka, inte den här gången heller ...

Var mycket rädda om varandra och en god jul till er alla!

Ingrid Elfberg

Det ösregnar i Göteborg :-(

Som om det inte varit halt ett bra tag nu i min stad, så började det ösregna i natt. Igår satt jag framför datorn, som vanligt kan tilläggas, och började klippa med ögonen redan vid sjutiden... va falls? Maten? Träningen? tittar ut och inser att något håller på att ske därute. Ger upp och stupar i säng och sover som en lite skär gris i nästan 11 timmar... kravlar mig upp och hör att regnet öser ner. från tio minus till ösregn på några timmar? Inte undra på att man blir golvad?

I brevinkastet dräller det in julreklam, trots att jag har en skylt, fet sådan, på dörren där det tydligt framgår att jag inte vill ha reklammm! Men in kommer den ändå på något sätt.

Vackra damer, parfymer, smink, hudcremer och piller som ska göra mig smal och vacker, ja det är liktydigt numera, å så Postkodmiljonären i parti och minut.

För mig är det senare en gåta. För även om vi vinner 18 miljoner i mitt postområde så är vi så satans många att det ändå bara skulle bli en fis i universum. Så varför anstränger dom sig? Eller är mina grannar så intelligensbefriade att dom köper? Skolkade dom på mattelektionerna? Intressant!

Överallt är det julmys och granar och tingel och pling och katsching! Jag har inte kommit längre än att fundera över vad av julbordet man egentligen är intresserad av. Granen får vara. Jag släpar inte upp en stackars gran för att dö en plågsam död i min lya. Dom enda som blir kortlivat glada är alla småkryp som följer med men som snabbt kommer att finna att dom väckts till liv på falska förespeglingar.

Ösregnet gör Göteborg till en nyvattnad isbana, till glädje för ingen. Det sägs att snöstormen är på G igen, men till dess är det förenat med dödsförakt att ge sig ut, särskilt i löpspåret.

"Det är i löpardojjorna man skiljer en god fastighetsförvaltare från en usel", säger min vän på gympasset och lubbar iväg hemåt. Så sant.

Vart tog min energi vägen? Jag hade ett ton av den igår, ända tills lågtrycket dönade in. Jag kommer aldrig att orka ur mysbrallorna idag ... Jodå. Ett bad så blir det nog åter till det normala?

Längtar hem till norr, kyla och gnistrande snö, sån som knarrar på riktigt. Det enda positiva med att inte sätta sig på tåget hem till Östersund är, att vi slipper magparasiter. Dom som nu sprider sig genom att vi människor är deras värddjur och bajsar ut dom på nya ställen runt om i Jämtland. Heder åt ett vanligt torrdass.

Efter en stelbent promenad som säkert tränade ljumskarna men inte särskilt mycket mer ska jag lägga mig i ett bad och be att jag får tillbaka min energi. Jag kan ju alltid pigga upp mig med senaste bladet från Kicks med glamourgirls och glittrande smink och cremer som ska backa mitt åldrande med ett antal år. Eller åtminstone stoppa det?

Hela jag skulle behöva en inpackning just nu. Kan nån stänga av regnet och sätta på lite snö istället?

Gooo jul alla!

Ingrid Elfberg

Den o-vinnande erooootiska novellen!

Det var inte jag som vann Bangs sexnovelltävling. Vilket inte var någon direkt överraskning. ;-)

Så för er som ändå kan tänka er att läsa vad jag knåpade ihop till denna kamp, varensågoda!

”Beundraren”

Helena rätade på ryggen. Ett plopp i datorn hade ryckt henne ur det svettiga arbetet. En vecka kvar, tills dom skulle öppna … Lokalen var fantastisk. Men också nedsliten, gammaldags. Hon stönade och gned ryggslutet. Café, galleri och antikhandel i ett. Drömmen låg i deras händer, darrande som en nykläckt fågelunge. Hennes väninna Pernilla gick på högvarv, fyllde kylen tills den hotade att falla öppen av sig själv och innehållet välla ut som en överdådig flod. Stora fat med grönsaker och frukt började belamra bänkar och bord, överallt jäste det i bunkar och krus.

Helena fann femtio olästa mejl, stönade högt och skummade. Ett mejl från hennes man Håkan, innehöll det vanliga, han skulle arbeta i Helsingfors, forskningsprojektet, visste inte när han skulle komma hem. Han föreslog en middag på restaurang när han återvände, önskade henne lycka till med invigningen. Hennes ögon fastnade på ett mejl med en adress hon inte kände igen, hon öppnade.

Helena.

Jag vill berätta att jag är en stor beundrare av dig. Vi har redan mötts, du vet vem jag är och jag har sett att du finner mig attraktiv. Jag kommer att ge dig ett förslag som jag tror att du kommer att uppskatta.

Din beundrare.

Helene stirrade på mejlet, flackade med blicken runt sig som om någon skulle kunnat se rakt igenom henne eller läsa det som skrivits. Senare på kvällen svarade hon med darrande fingrar.

Tack för dina komplimanger. Men jag skulle uppskatta ifall du presenterade dig.

Vänligen Helena.

Svaret kom omedelbart, som om han suttit där och väntat, eller till och med kunde se henne?

Bra, jag tolkar ditt svar positivt. Jag återkommer med ett förslag på dejt. Jag väljer att vara anonym, fram till det att vi kanske träffas. Det kommer vara helt och hållet DITT beslut om, hur och när. Det kommer att ske helt på dina villkor. Jag är som jag skrev en beundrare av dig och du berör mig starkt.

Helena svarade att hon ville veta vem han var, om dom skulle träffas. Tystnaden i mejlboxen ekade i flera dagar efter det. Till slut gick hon in i sitt arbetsrum och skrev att hon accepterade att mötas, men att villkoren måste vara väldigt tydliga. Svaret kom omedelbart.

Förstod från första stund att du skulle behöva tid innan du bestämde dig. Vi ska mötas på ett hotellrum, jag kommer att ge dig tid och plats senare. Du kommer att få noggranna instruktioner hur du ska agera. Dom kläder du ska ha på dig, kommer att ligga på sängen. Du ska raka ditt kön så att det är slätt och mjukt. Där kommer också att ligga en ögonbindel som du ska ta på. Du ska sen lägga dig på sängen och vänta på mig. Du får inte röra dig själv, du ska ligga med benen ihop, stilla, tills jag kommer. Och du får inte ta på mig.

Helena kände en kraftig svindel. Hon klarade knappt att sköta dom enklaste uppgifter i caféet. Varje man som gick förbi, varje bud eller hantverkare, brevbäraren, alla studerade hon skamset blossande, sökte i deras blickar, deras rörelser. När Pernilla presenterade en konsthandlare som var intresserad av hennes tavlor, kände hon hur golvet löstes upp och mjuknade till en grop av kvicksand. Mörk, vacker, korrekt men med en blick som glödde inifrån, en tung nära hotfull utstrålning.

Invigningen av caféet blev mycket lyckad. Helena sålde till och med två av sina större målningar. Och Pernillas bröd hade strykande åtgång. När dom stängt och städat, smög Helena in på kontoret och öppnade datorn. Vinet hon druckit svällde i ådrorna, hon kände sig matt och feberaktig, tog mer av vinet, drack i darrande glupska klunkar. Ploppet från datorn fick henne att hoppa till.

Tror att du tyckte om mitt förslag. Du bestämmer ett datum som passar dig. Klockan sex får du besked om var nyckeln till rummet finns och vilket hotell jag valt. Du skall vara där senast sju. Du har en och en halv timma på dig att bli redo. Du ska ligga i sängen, armarna utsträckta över huvudet, benen ihop och sträckta. Du känner hur det pulserar i ditt kön när jag kommer in i rummet. Det enda som hörs är våra andetag. Jag nuddar din ena bröstvåta med mitt pekfinger, smeker inte utan bara håller mitt finger där. Jag känner hur dina bröst dras ihop och du andas tyngre. Du börjar få svårt att ligga still. Efter ett tag trycker jag lätt på ditt högra lår, en signal att du särar dina ben. Bara en decimeter i taget. Till slut ligger du brett isär med benen. Jag lutar mig fram över ditt pulserande släta kön och börjar slicka dig. Jag kommer fortsätta tills du fått två kraftiga orgasmer. Vi har inte under hela tiden sagt något ...

Helen låste, gick hemåt som i en tät dimma, omtöcknad, dofterna av ruttnande löv och våt jord steg runt henne. Den råa kylan kände hon inte. Hon borstade tänderna, tvättade sig summariskt och la sig. Hon låg stilla, med armarna över huvudet, benen utsträckta, stirrade genom mörkret och kände pulsen dunka i underlivet.

På morgonen var hon tidigt i caféet, plockade disk, tog ut soporna. Hon lyssnade spänt efter något ljud från datorn, men den förblev tyst. Pernilla kom ganska sent, skrattmosig och bakfull, satte bröddegar i jäsning, rensade grönsaker och rotfrukter med kraftfulla tag. Då kom ploppet i datorn. Helena tappade en näve bestick i golvet, ljudet skar. Pernilla skojjade med hennes klumpighet. Hon samlade blossande ihop sitt missöde innan hon smög in till kontoret och öppnade mejlen.

Du får tre val för fortsättningen som jag noga tänkt ut och som kommer att infria alla dina vildaste fantasier. Som jag skrivit tidigare bygger det på att du helt är med på planen. Vill du upphöra med vår korrespondens säger du bara stopp. Jag respekterar det.

Ett. Jag har alltid drömt om att bli dominerad. Jag går helt och hållet med på din plan.

Två. Jag har länge drömt om att bli dominerad men vill veta din plan i detalj innan.

Tre. Jag har ett eget förslag på fortsättningen av vår kväll.

Du ska bara svara vilket alternativ du föredrar. Inget annat.

Helena skrev hastigt två.

Bra. På samma sätt som jag särade din ben trycker jag nu, mycket sakta ihop dom. Jag betraktar dig liggande raklång i sängen, hör hur din andning blir tyngre. Runt dina handleder knyter jag mjuka rep som jag fäster i sänggaveln. Jag sätter ett brett skärp runt din midja, ganska hårt. Skärpet är fäst med rep i sängen. Du är nu helt fixerad. Ditt kön börjar pulsera igen. Din känsel ökar i hela kroppen. Benen börjar bli oroliga, du har svårt att hålla ihop dem. Jag ställer mig vid din fotända, sakta lägger jag mitt kön mot dina läppar och lägger en hand över ditt slutna kön, du känner värmen. Du gnyr och skjuter fram ditt kön. Då går jag runt och trycker in mitt kön i dig, jag fyller upp dig helt och när jag når ända in kommer du kraftigare än någon gång i ditt liv. Jag sprutar dig full.

Allt blev som han bestämt. Helena valde en dag då hennes man var bortrest igen. Hennes beundrare hade valt ett litet enkelt hotell, rummet var mörkt och varmt, en tunn klänning låg på sängen tillsammans med en ögonbindel. Hon gjorde sig iordning, la sig tillrätta och väntade. Pulsen som ett levande väsen högt upp i halsen, ända ut i fingertopparna. Hon flämtade högt när dörren öppnades och han kom in i rummet. Rädslan blandades med upphetsningen. Alla sinnen skärptes, hon hörde hans rörelser, han tunga andetag. När han kom närmare, värmen från hans kropp.

Helena fick bita ihop för att inte skrika rakt ut när hans finger la sig på hennes bröstvårta. Hon gnydde lågt, flämtade, kände hans stigande upphetsning. Och så doften … En kryddig frisk aftershave, Issey Miyake, samma som hennes man brukade ...

Han böjde sig nära, viskade lågt mot hennes öra. ”Du förstod att det var jag, eller hur?” Helena snyftade till, viskade sin mans namn. Han skrattade, först bara ett lågt kluckande. Hennes lögn var skriande genomskinlig, men han förlät det. Han smekte hennes kind, dröjande, fjäderlätt. Hon flämtade.

”Jag tänkte på det vi pratade om, i somras. Hur vi kommer att ha det, nu när också Marcus har flyttat hemifrån, bara du och jag igen … men, som sagt. Du kan alltid säga stopp ...”

;-D

Ingrid Elfberg

Snart är det jul ...

Vintern har kommit med besked, även till västbanken ;-) Här, där en normal vinter brukar hålla sig till sju plusgrader, är nu närmare tio minus, klarblå himmel och snötäckta gator och parker.

Det halkiga otrevliga saltet har gett upp och det gick att springa i Slottsskogen, utan att bryta benen direkt.

Grannarna utmed gatorna och på gården, har julpyntat på sina balkonger och i fönstren. Och det är faktiskt riktigt mysigt ;-)

även jag har gjort en djupdykning nere i källaren och konstaterade snabbt, att det jag fick med mig i form av julpynt efter skilsmässan, inte var mycket. Det heller ...

Ingen av alla julstjärnor vi ägde har lyckats hitta hem till mig. Allt som fanns i den stora lådan var lite julkulor, en ljusslinga till balkongen och en ljusstake för fyra ljus.

Ja ja. Det blir ju jul ändå?

Den utflyttade sonen kommer hem och firar jul med mig och brorsan ... jag har lagat en flock med köttbullar. tanken var att frysa in dom, men dom blev så goda att dom redan snart är uppätna. Och varför inte?

Men något är radikalt annorlunda denna jul.

Den kommer inte att vara sig lik alls.

Familjen kommer inte att samlas, vi kommer inte att åka norrut, till den riktiga vintern. vi kommer inte att klä någon julgran tillsammans med kusinerna och vi kommer inte att äta julbord tillsammans ...

För första gången vänder allt. Och jag insåg igår att jag har sorg ...

Min far gick bort för över fem år sedan. Det blev ett gigantiskt hål. men traditionerna fanns ändå kvar, vi samlades ändå. Nu, är min mor på ett äldreboende.

förra julen åkte jag och sönerna upp till Norrland och bodde hos henne, jag lagade maten, vi pyntade ... men mor var redan så dålig att hon inte längre kunde hantera dom mest enkla sysslor. Det vart en underlig jul ...

Vi, jag och sönerna, måste hitta nya traditioner. Och njuta av det vi tycker om under julen. Vi kan besöka vänner, åka skidor, gå på JulLiseberg, laga god mat, tända ljus ...

Men när jag satt framför datorn igårkväll, med ett adventsljus tänt intill mig, brast ändå allt.

Och jag insåg att jag har sorg.

Nya traditioner går att skapa. Och allt tingeltangel och all kommersialism, har jag redan lagt åt sidan. Men i själen har det uppstått ett hål, ett tomrum som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Just nu ... Annat än att just sörja.

För att sen kunna se vad jag faktiskt har. Det är verkligen sant, julen är en fantastisk helg för alla dom som har sina familjer runt sig. Men ett helvete för dom som är ensamma ...

Jag börjar med att skänka mina sista inbundna böcker, signerade ;-) till Stadsmissionen. En djupdykning i garderoberna lär resultera i ett och annat som kan lämnas på café Trappa Ner ...

Var rädda om varandra i jul! Och ge gärna bort något till dom som är ännu ensammare och mera utsatta, än ni själva.

En ljuvlig vinterdag till er!

Ingrid Elfberg