Slå ur underläge ...

Det är måndag morgon och snöflingorna utanför fönstren är feta som mindre dammråttor, himlen är grå och det drar kallt från köksfönstret.

Sonen har med bestämd vikingamin klivit i sina Converse och knallat ut, under sin mors protester. "Ta kängorna idag, det är svinkallt!" Mutter mutter mutter... "Morsan, jag e en viking!" Jaha?

TVn står och skvalar, jag har ätit frukost och bläddrar mig igenom nyheterna på webben, kikar efter en lägenhet som är lite mindre, men hittar återigen inget jag blir störtsugen på ... Där finns grymma renoveringsobjekt, men att helrenovera ännu en risig lya? Tror inte det :-/

Julsångerna väller ut ur TVburken och jag känner redan en slags fadd leda inför tingeltanglet och köphysterin. Kanske för att plånboken är så tunn? Visst är det mysigt med alla ljus, visst är det mumsigt med julmat ... men ...

Såg ett mycket intressant program igår på den nu skvalande burken. Det handlade om människors förhållande till pengar och vad rikedom och fattigdom är. En av gästerna, hade gått från framgångsrik och förmögen till näst intill utslagen, bostadslös och missbrukande på kort tid. men fått hjälp med en behandling och lyckats resa sig igen.

Tonen var återhållsam, eftertänksam och mycket ödmjuk och berörde mig starkt. Han återkom hela tiden till hur skört allt kan vara, hur tunn linjen är mellan våra liv i välfärd, som vi så ofta tar för givna, och att falla till botten. Att en skilsmässa kan räcka för att störta en människa ner i fattigdom och bostadslöshet.

Han återkom också hela tiden till hur hans vänner och omgivning betett sig, att han i fallet förlorade ALLA sina vänner, att ingen fanns kvar när livet gått åt helvete och plånboken och framgången var borta.

Det sken så tydligt igenom att han tappat tilliten till dom flesta i sin närhet och fått ett lass av misstro och svek att släpa på...

Jag satt matt och storögd och tittade, kände igen i stort sett varje ord.

Jag insåg med ens vad jag ska prata om på lördag när vi är ett gäng författare som ska möta vår publik på Stadsbiblioteket.

Att slåss från ett underläge. Min första bok handlar om det. Det sköra i livet, det vi tar för givet. Och när omgivningen sviker.

Och jag inser med en iskall rysning, att det är det nästa bok också kommer att handla om .... att slå tillbaka när allt ryckts undan.

Jag låter TVburken skvala på och spela sina julsånger. Jag skiter i att det är kallt och att min skadade handled värker och att ryggskottet inte riktigt vill ge sig. Jag ska dra på mig träningskläderna och ge mig ut. Gå kan jag i alla fall!

Och visst är plånboken rätt tom och julen känns som ett hån i vissa stycken, men jag är ändå rik.

Jag har slagit mig ur ett djupt underläge, jag har klarat mig och barnen helskinnade ur skiten och jag har ett eget tak över huvudet.

Jag har läsare som hör av sig och jag har en drös med underbara vänner. Och jag vet att många av dom INTE försvinner, även om jag rasar ner till botten.

Så är det. Jag skriver ur mina erfarenheter av att slå tillbaka ur ett underläge. Jag vill stå på dom svagas sida...

Tänk att man kan lära sig nya saker, även om sig själv, trots att man passerat femtio ;-)

Ingrid Elfberg

Jag tror att jag håller på att förpuppas?

Eller så är det bara bejbyfett ;-)

Nä förlåt, nu är jag larvig. Fast lite puppa är det allt över kroppshyddan nu när jag inte kunnat röra mig på ett par veckor. Ryggskottet är för övrigt under kontroll, men ligger liksom och lurar under ytan hela tiden. Förbenat otrevligt.

har gjort några promenadtrevare och med ett småleende konstaterat att det går ganska bra ju! Och när jag ska vända hemåt så känns det som att jag inte ska ta mig hela vägen hem längre ... men det går. Sen får jag sitta och stretcha under hela CSI för att inte bli en skalbagge igen ...

Nej, jag menade nog höstmörkret, känslan av att man gått in i en slags kokong, man tappar tidsbegreppet, har svårt att känna den inre klockan, varken mat eller sov och verkligheten blir alldeles konturlös och svampig.

Ett ide kanske inte är någon dum idé? Rulla in sig i duntäcket och muttra att "väck mig när det börjar ljusna igen".

Å andra sidan händer det rätt mycket just under den här allra mörkaste perioden trots allt. Och det får vi vara grymt tacksamma för. Julpyntet hänger i hela staden redan, vinterLiseberg har öppnat, många fester och mycket kulturella händelser.

Idag har jag varit på vernissage och kikat på konst och foto och mött människor. Möten botar förpuppningssjukan tror jag ;-) Det ger i alla fall insikten att det finns mer kultur än bara litteratur.

Fast kanske är det bok nummer två som håller på att svälla och strax tänker titta ut?

Jag kan inget göra åt mörkret. Jag fortsätter att puppa, så får vi se vad det är som kommer ut.

;-)

Ingrid Elfberg

Ryggskott är gott!!

Nädå, jag har inte alls blivit galen. Men det ger tid att tänka. Eftersom jag är tvungen att ta det lugnt, att sitta och och ligga och röra mig långsamt och inte som mitt normala tillstånd där jag rusar fram i 180 knutar när jag inte sover. Vad jag gör då, när jag sover, vet jag ju inte ...

Att skriva är att gräva i sig själv.

Jag har hävdat annorlunda tidigare, men tar tillbaka.

Efter att ha våndats med manus nummer två och inte riktigt förstått vari våndan ligger, har jag börjat begripa. Samtal med andra är som alltid det bästa.

Samtal med min förläggare som är en synnerligen klok kvinna, har gett vinklar och insikter i hur jag är som författare som jag nog har vetat men inte riktigt velat ta till mig.

Samtal med dom som bryr sig om mig. Jamen tack gode gud för att det finns såna ;-) Och att dom är några stycken! Kan det bero på att jag kanske går att gilla? Tänk att den blossande osäkerheten man gick omkring med som 20 åring fortfarande kan sitta i? Pinsamt måste jag säga ...

Samtal med kära skrivarväninnan Annika, som är klok och insiktsfull, ödmjuk och nedrans duktig. Annika Bengtsson. Ja läs hennes böcker, kan jag rekommendera.

Jag har på något sätt dragits mot mittfåran och det som känns ... tryggt? Framgångsrikt? Det man ska göra? Sneglat på andra och på vad som säljer och på recensenter?

Ja jag vet faktiskt inte. Det kan vara boknummertvå syndromet som är deadline och prestationsångest i en farligt giftig kombo.

När jag istället ska se inåt och fundera på vem jag är, vad jag vill berätta, vad jag vill åstadkomma. Jag har grubblat, känt efter och skalat av ytterligare på manuset i den gruvliga process som redigering är. Rannsakan och självkritik till dess det gör ont och tankar som fladdrar av ångest över att inte göra det man borde och att faktiskt göra det man ska.

Det har släppt rejält dom sista dagarna. Kanske är det så att en gud eller min karma, som för övrigt för det mesta verkar vara nån slags utveckling av jantelagen, har sänt mig ett straff. Ryggskott!

För första gången i mitt liv har jag ont i ryggen och kan inte flänga runt som en skållad hamster. Utan tvingats ta det lugnt, sitta och ligga och till och med gå långsamt. Jag är tvungen att be om hjälp för att knyta skorna och ta på strumporna och det är banne mig på gränsen att kunna kräla i trosorna ...

Effekten är att hjärnan får lite mer lugn och ro och att tankarna får flyta i mera behagligt tempo.

Och sakta men säkert kommer ett småleende till mig, insikten om vem jag är och vad jag vill. Och mina kära vänner, det blir ett psykologiskt drama även av detta till slut. Låt mig bara få vara lite till, låt det få lite jästid, lite andrum ...

Jag kan inte lova att ni inte ska bli besvikna, men jag ska banne mig göra mitt allra bästa för att ni ska slippa.

Nu återgår jag till tankarna en stund, ska dofta på det nybakade brödet jag just tagit ur ugnen och njuta av att äldste sonen är hemma på besök och att det spelas cellostycken i mitt hem igen. För att inte tala om hur duktig ungen har blivit på piano det sista!

Se en möjlighet i allt ;-)

Ingrid Elfberg