Urban fantasy ...

En för mig ny genre. Fascinerande och fantasieggande. Jag tjuvläser så klart min nya författarkollegas Nene Ormes debutbok, Udda verklighet.
Jo tjuvläser gör man om man är i skrivarvånda, som jag är. Man läser små snuttar som pauslitteratur, som tankeavledare... Lite som att vila sig hos någon annan. Fast med uselt samvete.
Urban fantasy är precis som det låter, fantasy fiction i vår moderna urbana miljö.
Jag inser fascinerad efter en stunds tjuvläsande att jag och Nene ägnar oss åt precis samma sak, egentligen. Fast ändå inte ...
Hon tillåter sig mer, kan göra det, flöda ut och böja verkligheten lite som hon själv behagar medan jag är tvungen att hålla mig inom verklighetens gränser vad gäller fysik och lagar.
Men också jag, gör om. Flyttar på gator och caféer, byter namn på saker, hittar på gator som inte finns och just en hel stadsdel som inte finns men som har ett flertal släktingar ute i verkligheten.
Jag kan ju inte peka ut folk och fä och deras adresser! Hur gärna jag än skulle vilja med vissa ;-)
Och googlar man inte tillräckligt noga på namn man lånar så kan det sluta med att man har en synnerligen uppretad människa i andra änden av mejlsnöret.
Både jag och Nene kliver in i andra människors eller figurers kroppar och sinnen och travar iväg på gator och torg.
Riktigt illa är det just nu, för mig, som är drabbad av akut författarförstoppning! Jo sån finns och är en åkomma som man får oftast i samband med att någon läsare hört av sig och uttryckt sin stora beundran och ..... aj aj aj, frågar ivrigt efter nästa bok!
Och så är det liksom stopp! Tröööögt ...
Medicin finnes dock mot åkomman. Den heter just paus i form av annat, tjuvläsa eller glo på en film eller gå ut på stan eller höra en konsert, laga mat och umgås, men i mitt fall, framför allt genom att träna!!
Jag har rännt en del på gymmet det sista och knatat runt Slottsskogen åtskilliga varv. Sen blir jag ofta sittande i mina svettiga träningskläder och flödar medan svetten torkar in och jag några timmar senare inser att uhhhhh, så jag luktar?!

Fick för övrigt lite nya idéer mitt i träningspasset idag. Skriver en annan människas dagbok just nu ... vi får se om den platsar i nästa bok eller inte? Men då kan vi tala om att kliva in i en annan människas psyke ...

Min böcker är absolut urbana. Nutid. Fiction. Och tonvis med fantasi ...

Jag gör en liten liten paus till ;-D

Ingrid Elfberg, urban fantiserare.

Jag tar tillbaka ...

det där med att mitt författarliv inte har någon glamour ;-)
Det har det visst! Ibland.
När mitt lilla underbara förlag här i Göteborg bjuder in till kalas så är det alltid med hjärtat. Man möts visserligen inte av journalister och fotoblixtar i entrén, men ofta av hundpussar och varma kramar och hemmagjorda snittar och bubbel och choklad. Och igenkännande leenden och varma ord. Och - inte minst, av härliga kreativa och generösa människor.
Igår var det invigning av förlagets nya imprint, det nya förlaget Styxx som ska ge ut scifi, fantasy och skräck. Sååååå coolt! Ja ja ja!!
Jag har själv under perioder slukat scifi och fantasy och frossat i detsamma på film. Dock kan sägas att skräck inte är min grej... Jag vet. Spänningsförfattare som jag är. Men, jag mår faktiskt bara dåligt av skräck, så jag låter helt enkelt bli. Framför allt på film...
Jag kände mig först lite udda, kände inte sååå många men med lite bubbel och mat så kom pratet igång. Sen presenterades dom två första nya författarna och dom läste ur sina böcker. Sen kom pratet igång på allvar.
Det blev en kväll av diskussioner mellan författare av helt olika slag, med signeringar och diskussioner om förlag, stora som små. Om media och samhället, om folk och fä. Och härliga möten mellan åldrar, åsikter, kulturer och subkulturer ...
Glamouren och röda mattan var inte där. Men, kreativiteten och passionen!
Och jag trippade Linnégatan hem på mina höga klackar med en skön känsla av att ha mött något nytt och att ha fått något. Tack!

Nu ska jag återgå till att faktaläsa mitt norska manus. Så ljuvligt det språket är?

May the force be with you ;-)

Ingrid Elfberg

Kaospilot!

Det är min nya titel på mina kommande visitkort, inget snack!
Om jag hittat på den? Nej, faktiskt inte. Jag hittade den i en lång lista över akademiska titlar, så den lär finnas alldeles på riktigt.
Hur man utbildar sig till kaospilot har jag inte en susning om. Det är säkert både lång och avancerad utbildning. Och dyr ... följdaktligen.
Min bästa väninna irriterade sig en dag på att alla runt oss jämförs med sina titlar och sitt yrke. Det verkar vara det säkraste sättet att mäta och väga en människa på. Hon morrade surt att hon minsann var VD i överlevnad. Sant. Är inte alla det på ett eller annat sätt?
Ja okey då, i dessa royalistiska tider så inser åtminstone jag att det är viss skillnad på fä och folk och på hur vi lever och vad man kan ställa fram på bordet eller hänga i garderoben, för att inte tala om hur mycket kalaset för goda vännerna ska kosta ...
Livet tar många gånger underliga vägar. Många talar om ödet och kanske skulle det göra mig mera nöjd och tillfreds ifall jag accepterade att allt skedde utifrån något som redan är bestämt?
Men å andra sidan, om all skit som ständigt ramlar över mig och mina medmänniskor redan är bestämt, då vill jag ha ett allvarligt snack med manusförfattaren!!
Många val gör vi, alldeles själva. Men det är också väldigt mycket som bara sker, utan att vi kan påverka det ett enda dugg.
Vulkaner till exempel. Dom gör som dom vill. Och börshajar! Fast dom gör ju egentligen inte alls som dom vill utan som alla andra gör ... Jag trodde faktiskt inte att hajjar gick i stim?
Ständigt återkommer kaoset i mitt liv. I olika former. Vänner, grannar, börshajar och arbetsgivare ... vilket nedra ord för övrigt? Före dettingar och politiker och spårvagnskontrollanter och styrelser i bostadsrättsföreningar. Och sjukdom och olyckor...
Men jag har blivit grym på att reda upp kaos, att hitta vägar ut ur det och framför allt har jag blivit grym på att lotsa mina söner igenom det ;-)
Jag tror jag skiter i utbildningen? Jag är ju redan fullfjädrad! Livets hårda skola ...

Ingrid Elfberg, kaospilot!

Sommaren har kommit ...

till Göteborg. Och det verkar som om startdatumet sedan många år är Göteborgsvarvet?
Närmare 70 000 löpare ... det sägs att publiken är runt 200 000 och mitt i allt detta samlar en så kallad spontanfest som uppstått på Facebook ungefär 1000 personer som möts på Skansberget med mat och dryck. Stackars brudpar som hade fest i Skansen denna afton. Inte riktigt det man önskade kanske? Men å andra sidan, det kom en jädra massa folk på festen ;-)
Lika plötsligt som alla år har den rosa blomningen på gården regnat bort och dom söta bladen rinner iväg till olika brunnar eller ligger ett kort tag på ytan av fontänen innan allt är borta och man inte minns hur det såg ut.
Gräset går plötsligt att gå på, även barfota, löven har svällt ut i sin fulla storlek och det känns som en livsexplosion. Dofterna byter av varandra och det tunga ruttna fuktiga är som bortblåst och ersatt av grillos och en mycket påtaglig doft av vitlök i mina kvarter.
Min äldste son och jag klev av spårvagnen häromdagen när vi åkt från konsert på hans skola. När vi klev av doftade det helt annorlunda än i Vasastaden. I vår stadsdel luktar det mat! Och vitlök ;-) Stadsdelen är också en av Sveriges allra mest krogtäta ...
Kanske en av anledningarna till att midjemåttet inte är framme vid Beach 2010 ... ännu! För många frestelser ...
Igår flockades vänner till mina söner i lägenheten. Spelade spel, satt upp ehalva natten, jodå jag hörde nog, och häckade i soffan med klotögon och stirrade på en obegriplig skräckfilm. Jag?
Jag avskyr skräckfilm, mår dåligt av dom... så jag stängde in mig på mitt rum sedan jag tänt lyktorna på balkongen, glodde hålögdt i min datorskärm och försökte hitta svar på varför mitt manus krånglar...
Jag gav till slut upp och kröp i säng och försökte stänga ute dom märkliga ljuden från TVn. Idag stirrade jag lika håglöst på mina anteckningar som igår. Vad är det som inte funkar?
Jag tar allt i min väska, går ner till Slottsskogen och slår mig ner på gräset tillsammans med det som verkar vara halva staden och ser med ett öga på myllret som passerar, hundar, barnvagnar, skateboards, rullatorer ... joggare och en och annan stelbent sedan igår ...
Jag bestämmer mig plötsligt för att skriva den del av mitt nya manus som ska bli en persons dagbok, helt fritt, utanför och losskopplat den här gången, och ... det släpper!
Jag lever mig in och förflyttas och skriver med en annan människas psyke och ålder och det känns inte hundra, men nära nog ...
När solen börjar svida på överarmarna går jag tillbaka ...
Sommaren har kommit till Göteborg igen. Och som väninna sa, då är det inte långt kvar till jul ;-)

Ingrid Elfberg

Det bästa berömmet...

kommer från dina skarpaste kritiker ;-)
Stort stort tack Kicki, för att du ringde och på ditt underbara fullständigt oefterhärmliga sätt bara väller ur dig allt och inget och det mesta. Du är bäst! Älskar dig.
Du är en av dom få, verkligen få, som fått förtroendet att läsa det jag skriver, innan det är skarpt. Dom jag valt för detta, är skarpa, på sitt eget sätt, både män och kvinnor ska jag säga, så att det inte tiltar över åt något håll ...
Och du var väldigt hård och kritisk, som du faktiskt alltid är, ärlig och rak är nog rätta ordet.
Jag hoppas att jag lyssnade? Tror det ;-)
Så du väntade tills den kom i pocket, sträckläste trots att du "läst" redan.
Tack underbara du för allt beröm! Du anar inte hur varmt det värmer när det svajjar och man sitter och funderar på vad i hela friden man tagit på sig när andra romanen bångstyrar sig och kämpar emot så att man vill ta hela eländet och bara kasta och börja om igen ...
Men det gör man inte.
Stort stort tack också till alla er som hittar till min hemsida och skriver trevliga mejl och kommer med synpunkter. Jag värderar det enormt mycket.
Jag lyssnar! Jag lovar ;-)

För att skriva är att lämna ut sig, på ett eller annat sätt. Att lägga sig med strupen blottad mot alla som vill eller kan eller har det som jobb, att såga och skära.
Det är inte självklart och det är inte enkelt. Det är tufft och det skulle vara så enkelt att bara ge sjutton ...

Men såna här dagar, när kära vännen ringer och ger beröm trots att hon redan läst och kritiserat och ändå säger att hon blev uppslukad och inte kunde sluta läsa, då finns det ingen återvändo. Då vet jag att det är värt mödan :-)

Ingrid Elfberg :-)

Attgöralistan...

är lång. Jag har den som så mycket annat i datorn, så klart....
Jag inser plötsligt med ett litet sug av frestelse, att om hårddisken kraschar, så är jag plötsligt befriad från min nosiga och retliga attgöralista! Jag kommer antagligen knappt att minnas hälften av vad som stod på den?
När jag i nattmörkret sitter och går igenom den, så inser jag också att den blivit så lång och snårig och fylld av gammal skåpmat, läs surdegar, att jag har börjat scrolla mig igenom den utan att reagera.
Dags att göra något! Speciellt som sönernas scheman övergått från hysteriska till totalt oöverskådliga och en lång rad "Oj då? Idag? Va? Ikväll?"
Jag gör en härligt gammaldags mindmap på papper!!
En bubbla för pengarna... ja usch å fy ja!!
En bubbla för jobbandet...puh!
En bubbla för barnen. Ja det blev ju en del ja?!
En bubbla praktiskt.
En bubbla bokeriet ;-) Mmmmm....
Å så allra sist. En bubbla jag.

Hur kommer det sig att den alltid kommer sist?
det där med tandläkarn, frissan, kläder och nya glasögon som nu är fullständigt akut. jag ser ju snart inte varken folk eller fä med dom gamla.
Jag börjar med att boka in en rad pass på gymmet. Ett besök hos kära väninnan i Alingsås kanske? Jag bokar snabbt några luncher med vänner och kollegor jag inte sett på ett tag ...
Sen inser jag att äldste tar studenten och yngste ska på idrottstävlingar i Oslo och att det är konserter hela veckan och att han kommit in på folkhögsskola och att det innebär att ... och att jag måste åke hem till norrland snart och att ...

Den sista bubblan jag ... ligger åter sist i kön ...

Kvinnligt eller kvinnligt? Jag känner då inte så många karlar som beter sig så ... Jo okey då, några ;-)
Vän av ordningen undrar så klart vad barnen far gör? Kära vänner, det undrar jag med ;-) Och har gjort läääänge!

Dagen är solig och ligger som ett vitt ark framför mig. Dags att börja beta av den där listan :-D

Ingrid Elfberg

Tillbaka till verkligheten?

Har återvänt med en slags bubbelkänsla till det som kallas verklighet, igen. Staden. Där jag bor. Från en annan verklighet, inte så olik den jag lever varje dag men ändå... så annorlunda.
Det sitter en känsla av magi kvar innaför skallbenet. Och jag inser på tågresan hem igen att det handlar om att vara. I naturen.
Jag har under några intensiva dagar varit ute nästan lika mycket per dygn som jag var när jag var med hus och trädgård och maniskt grävde och flyttade och klippte och byggde och planterade och stupade i säng på kvällen fysiskt, inte psykiskt utmattad.
Okey jag erkänner. För er som känner mig så fanns det mång stunder då inte ens trädgårdsarbetet och det fysiska slitet att fälla träd eller bära sten kunde förjaga det jag utsattes för.
Men, att var ute i naturen, slita tills svetten rinner, känna hur det värker i musklerna och kunna laga god mat och äta och dricka med gott samvete ... det finns inte mycket som slår det.
Jag har gått i magiskt djupa dalgångar, med förfallna hus och övergivna industrier, fallna träd och stenras, forsande vatten och vitsippor som självlysande mattor. Bestigit berg och stirrat in i gruvgångar där tystnaden och den iskalla unkan luften få tankarna att gå till Tolkien som säger att man inte ska gräva för djupt och för girigt, för då väcker man det som inte skall väckas.
Genom tjockaste skog bland vind och snöfällda träd, längs övergiven räls och längs bäckar där bävern fällt nästan all skog och dämnt upp på sitt eget vis.
Jag har smugit i tystnaden längs älven i mörkret, då bara ljuden av det som lever är det man förnimmer och vitsippeängarna är det enda ljuset. När varje litet fladder och varje liten rörelse känns ...
Och, jag har skrivit, med flöde och energi. Glöd!

Vilken är den verkliga verkligheten? Den vi befinner oss i. Alltid! Men, vi får inte glömma att det finns flera. Inte bara den vi masar oss fram i, varje dag, dag ut och dag ...

Glöm inte att andas, att stanna och lyssna. Och glöm inte att var i nuet. Det är det enda som existerar.

Ingrid Elfberg

Horn och svans ...

Har haft det i flera dagar nu. Och det är inte för mycket stirrande på Avatar som fått mig att gå omkring med en inbillad svans.
Det är den där hormonsvallningen som drabbar oss kvinnor emellanåt som får hornen att växa ut i pannan, göra mig mera morrig än jag vanligen är och tro det eller ej ... jag känner tydligt att jag har en svans.
Den är ganska lång, slät och rund och har faktiskt en sån där treudd i änden. Jodå, jag har kollat!
Rätt svår att hålla reda på när man ska sova, ovant. Än värre om man ska dra på ett par tajta jeans.
Får väl ha en klänning då ... fast då får jag nog fästa den så att den inte vispar omkring. Den slår irriterat fram och tillbaka. Det är tur att inte ytteröronen också växer på sig, för tänk om ni möter mig med ett glatt hej och får ett par vassa ögon och ett par slätstrukna öron som svar? Bara att fly ...
Men klänning när det är rena höststormen ute? Vad hände med den där ryssvärmen som skulle komma lagom till långhelgen? Hmm...?
Och vem fasen är det som har parkerat sin bil intill busshållplatsen nere på gatan? Larmet har ju gått på minst tjugo gånger idag? Och så är toapapperet slut också!! Och gud va dammigt det är? Jag borde nog tvätta fönstren förresten, herre gud, man ser ju knappt ut! Fast skit samma, dom blir lika grisiga igen på ett par dagar, så skit samma ...
Jodå, jag har varit ute och sprungit en runda runt Slottsskogen, ja ja ... men inte blev det bättre för det!
Nu går jag och köper choklad. Så det så. Jag kommer ändå inte att fixa beach 2010 så ... Ja ja, gör er roliga bara. "Inte det här året heller ..." Jättekul!!
Nu samlar jag ihop min piskande svans och går ut för att jaga rätt på och sen släpa hem ett fett byte av choklad till min lya ...
Morrrrr!!!

Ingrid Elfberg ;-)

Det finns änglar!

Och då menar jag inte bara mina söner, som faktiskt platsar i den kategorin varje dag ;-)
(Ja, jag vet. Jag curlar och skämmer bort ... och älskar varje minut av det!)

Jag menar dom där människorna som jag möter som författare, när jag har frågor för att jag bara inte fattar eller behöver fakta som jag inte har eller helt enkelt behöver erfarenheter och kunskaper som jag inte kan skaffa själv.
För mycket kan man faktiskt prova på själv, testa, lära, läsa ... Men inte allt. Det räcker inte ens ett helt liv till.
Även om jag villigt erkänner att det vore hur coolt som helst att få vara både brandman och polis och helikopterförare och kriminaltekniker och rättsläkare och ...

Okända människor, som inte har en enda anledning egentligen, att ägna mig sin dyrbara tid eller sin möda eller engagemang. Som lika gärna skulle kunna säga, nä hörrö, jag har inte tid idag, typ ... nannandag eller prata med min kollega eller ta reda på själv för höge farao!

Jag blir lika fascinerad och mosigt snyftigt tacksam varje gång, när okända människor villigt svarar, ställer upp på möten, hämtar fakta och mejlar, printar rapporter och postar eller som mannen på tekniska avdelningen på Stena Line, som nog begick något han inte alls borde ha gjort, men gjorde det ändå för att han tyckte det var så spännande att få bidra till en bok!
Du vet och jag vet. Men jag ska inte avslöja dig :-D Tack återigen!!

Igår kväll, ja kväll, ringde en av mina underbara kontakter på polisen här i Göteborg och rabblar under ett långt samtal ur sig mängder av fakta som jag bett om per telefon under dagen. Som vanligt lyckades jag ringa och störa mitt i något under dagen ... Men löftet att ringa tillbaka hålls alltid.
Jag antecknade så armen värkte och har skrivit rent det nu på morgonen, innan jag har glömt och innan min egen handstil, som mest liknar spåret efter en berusad daggmask, inte går att tyda längre.
Jag vet att jag blir pinsamt sentimentalt tacksam och kletigt lyrisk varje gång ;-) Men tack och tack igen! Det är verkligen ovärderligt.

Ni, som ställer upp på mig, gång efter annan, gör mig hög av ren och skär lycka! Ni återskapar tron på mänskligheten åt mig. Den tron, som ju får sig en knäck bara man öppnar en tidning eller surfar in på nätet ...

Eller för all del möter den finska granntanten i trapphuset ;-D Hon har det inte lätt ... Igår var hon sur för att jag tjuvparkerar på en plats för handikappade nere på gatan. Och det kan jag ju hålla med om, är väldigt fult. Det knepiga i det hela är att jag inte äger en bil ... ;-)

Livet är galet och jag försöker sätta det på pränt. Och ni som osjälviskt ställer upp, gång efter annan, hjälper mig att inte tappa fotfästet!

Jag älskar er! Tack.

Ingrid Elfberg

Hur lång tid tar det...?

Att skriva en bok?
Svaret är grymt enkelt! Alldeles för lång tid. Massor av timmar vid tangenterna och ännu fler vid skärmen, stirrandes på synopsis eller med papper och penna eller när som helst på dygnet när jag egentligen gör något annat, men personer och handlingar och miljöer svävar omkring under skallbenet ...
Idag är jag rejält trött på mig själv. Inte för att skrivandet inte går bra, för det gör det. Men att jag så grovt har missbedömt hur lång tid det skulle ta att klämma ur sig bok nummer två.
Jag tyckte själv att jag hade en grundstory som funkade redan i höstas. Och tyckte, så klart våldsamt överentusiastiskt, att råmanus nog borde kunna vara klart under hösten?
Det tog längre tid än så. Julen närmade sig med stormsteg. Allt är antagligen julens fel ...
Vi sköt fram deadline en bit. Min förläggare sa januari och jag tyckte att, nä fasen heller, fortfare än så går det nog. men okey då, vi säger det.
Jag skrev i full panik ända fram till sista minuten. Och piuh! Råmanus lämnat. Fast med en påträngande känsla av att jag varit för överambitiös och att jag krånglat till allt för mig.
Och magkänslan slår ju som bekant nästan aldrig fel.
Min förläggare ler vänligt men samtidigt allvarligt och skär sedan upp det jag åstadkommit i lagom styckbitar och lägger upp framför mig.
Jag har gjort en klassiker. Klämt ihop minst två romaner i en!! Minst ...
Tagit i för mycket är bara förnamnet.
Någon sa också att bok nummer två skulle vara den svåraste av dom alla. Boken som för första gången i ditt författarliv har en deadline, som dian läsare väntar på och frågar efter och som, ve och fasa, absolut inte får bli en stavelse sämre än den första!!
Så med den styckade romanen går jag hem och funderar. Inte mycket att fundera över egentligen. Så oerhört rätt och riktigt att jag skäms.
Sen kommer tankearbetet. Tänk om, tänk nytt. Och det tog en stund ...
Sen kommer synopsis igen. För att tänka om är lätt, en grov bild som känns självklar. Men att få ner den i fungerande kapitel och ett flow och en logik ... ja se det är inte lätt!!! Någonstans.
Dt tog mig ett par månader att svettas igenom den fasen.
Nu skriver jag igen och det går bra för det mesta. Men vi är inne i maj månad och tiden är inte på min sida, för den bara går och går ...
Bok till jul? Hmm... man kan hoppas?
Fast bok till sommaren nästa år är inte fel det heller?!

Att skriva tar en nedra tid. tur att jag inte drabbas av den total krampen i alla fall. Det finns ju kända författare som drabbats av den åkomman i åratal, några kom inte ens ur den ...

Städa först, skriva så mycket jag orkar och kan och sen träna!! Jag skriver ju även på gymmet, fast inne i huvudet ;-D

Ingrid Elfberg

Jag har syndat!!!

Jag har vikit av från den smala vägen och inte varit lydig, alls!
Varje gång jag mumlar nåt om att jag läst en bok som var bra, spänner min förläggare blicken i mig och säger, visserligen med ett litet leende, att "du ska inte läsa, du ska skriva"
Och självklart ska jag skriva. Speciellt nu när jag är sen med mitt manus och befinner mig i redigeringsfasen ... den jobbiga delen.
Men igår kunde jag inte motstå frestelsen. Jag stod en stund och svajjade utanför Bokia men suget och nyfikenheten tog över och jag klev in och kikade runt. Konstaterade att kokboksfloden flödar inför sommaren och att fler och fler av oss författare väljer att ge ut innan sommaren.
Konstaterade också belåtet att min pocket stod i hyllan, med fronten utåt! Vilket antyder att den är efterfrågad.
Men, högst upp på topplistan av hårdryggarna, stod Johan Theorins nya, Blogläge. Dyr. Och tjock. Och tung om man ska ligga i sin säng och tjuvläsa. Men va fasen ...
När jag sen kommer hem och har boken i handen, inser jag att även min egen skrivkramp dom senaste dagarna nog bidragit till köpet. Jag behöver en paus. Läsa någon annans text en stund, inte bara mina egna förvirrade ord.
Få lite inspiration, lite andra tankar i huvudet, andra bilder, andra formuleringar.
Och nedrar så duktig han är den gode Johan!
Han förtjänar verkligen sin topplacering. När jag läst boken klar, ja det går undan kan jag säga, så skrev jag ett mejl till honom och berömde boken.
Jag väntar mig inget svar, direkt. Jag vet att han inte kikar på sin mejl allt för ofta. Och han traskar inte heller runt på fejjan vad jag vet. Johan är inte den typen. ;-)
Jag hade förmånen att träffa honom i höstas på en signering ute i Partille. Spännande och intressant att träffa andra som skriver och ... som är så bra!
Och jo, Johan är en jättetrevlig och mycket ödmjuk kille.
Så jag kan inte annat än rekommendera hans nya bok. Spring och köp den! Den är spännande och fascinerande och magisk ... En helt egen författarröst.
Idag tittar solen fram igen, äntligen. Och jag känner mig redo både för gymmet och min egen text igen ...
Att bara skriva är kanske inte alltid den enda vägen ;-D

Ingrid Elfberg

Die Facebook die ...

Min yngste son och jag kikar förtjusta på T-shirten med den uppkäftiga texten. Jag erkänner ett visst habegär. Men prislappen är ohemul. Så det blir ingen sån tröja idag.
Facebook. Ett socialt nätverk som uppstod på ett campus i USA. En sajt tänkt för kids. Ett gäng år senare en av världens största sociala media, en jättecommunity.
Fördelar och nackdelar diskuteras flitigt bland mina vänner. Fördelarna är uppenbara. Snabb kolla på vad som händer i din vänkrets och kring dom personer du är nyfiken på, som diverse kändisar som samlar på sig vänner som om det vore smågodis.
Enkelt att ta kontakt med någon av dina vänner ifall du behöver fråga något eller behöver hjälp. Ett enkelt sätt att dlea med sig av kul händelser och nyheter och göra inbjudningar. Används flitigt av yrkesfolk som raggar kunder eller ny personal. Saker till salu, evenemang och tävlingar ...
Listan kan bli låååång.
Dom barnsliga vampyrbetten och fåniga spelen har börjat ebba ut. Fortfarande finns det vuxna människor som faller ner i någons slags sandlådestadium och ägnar sig åt att föda upp virtuella djur eller lägga ut kryptiska statusrader. Men dom möts lika snabbt av motgrupper.

Yngste sonen är aldrig på facebook. "Boring". Och, så klart den viktigaste anledningen. Facebook kryllar av föräldrar och andra gamlingar. Huh! Och vem vill se sin morsas urtöntiga inlägg om vad hon käkar till frukost, vad hon gör på jobbet och hur vädret är? Eller ännu värre, gullepluttar med sin nya kille? Offentligt!

I en engelsk undersökning fick man fram att omkring 40 % av alla skilsmässor på något sätt påverkats av just Facebook!

På denna sociala sajt raggar vi, gör slut, offentliggör våra nya relationer, pussar och gullar och fnissar i patetiska försök att vara hemlighetsfulla, när egentligen hela vår bekantsskapskrets och lite till kan iakta parningsdansen från bästa läktarplats.

Har Facebook skyfflat oss tillbaka till ett gemensamt collegeträsk? Fördummat oss? Förändrat oss?

Tror faktiskt inte det. Tanken är inte särskilt behaglig men det är nog inte våra media som gör oss dumma. Vi är det redan. Eller åtminstone väldigt barnsliga...

Och visst, jag delar min blogg på "fejjan" och på twitter. Erkänner. Och det är klart att det är för att få mer uppmärksamhet på mig och mitt författarskap. Erkänner.

Men när väninnan ringer och säger med blytung röst att hon tappat tron på mänskligheten, då inser man att det finns något mycket osunt i att vi gör oss så nakna och så avskalat offentliga som vi faktiskt gör. Det kanske finns en slags ärlighet i att visa upp sina svaga sidor, att vännerna kan se att du ljuger och bedrar. Och kanske blir det lättare att se vilka som är verkliga vänner eller inte? Snabbare?

Jag kanske köper T-shirten ändå? Som en liten pipig protest ;-) Men egentligen tycker jag inte att sociala media ska läggas ner. Inte alls! Vi ska bara vara lite mera rädda om varandra!!
Och, om oss själva ...

Ge någon en komplimang idag. Le! Säg att du älskar om du gör det ... Men säg också nej när du blir illa behandlad.

Ingrid E

"Han är en mycket bra ”dålig” författare"

Orden kommer från en engelsman som fått uppdraget att skriva en bok om fenomenet Stieg Larsson och hans osannolika framgångar med Milleniumtrilogin.
Vad menar karln?
Han förklarar själv att handlingen i trilogin och framför allt Lisbeth Salander är så osannolika och grovt överdrivna att dom inte är trovärdiga, men att Larsson lyckas få oss nyfikna nog att läsa vidare och vilja veta varför och hur.
Att sälja många böcker gör författaren båda glad och rik. Ja, åtminstone glad i alla fall. För att sälja många böcker behöver man ha många köpare ...
Skulle det alltså finnas en formel som säger att en bok ska vara tillräckligt bra för att bli publicerad men samtidigt tillräckligt "dålig" för att vi vanliga dödliga ska klara av eller ens vilja läsa?
Är gemene man inte fina nog i kulturella sammanhang? Kanske rent av lite korkade och lite simpla? Vulgära?
Är en bok av bra litterär standard om få klarar av att förstå eller ens orkar ta sig igenom den? När Nobelpriset i litteratur delas ut känns det ofta så. Fast en vän till mig sa vid tillfälle att det bara finns två krav på en nobelpristagare och det är att vara man och att dessutom vara gravt alkoholiserad ;-) Nu svajjar den teorin en aning i och med att flera av priserna delats ut till kvinnor. Hur dom har det med spriten vet jag inte?

Förslag till framgångsformel
= en näve action parat med korta kapitel och cliffhangers i vartenda ett av dom + en matsked eller två av enkelt journalistspråk + en nypa skvallertidningsfrosseri + en tesked sex och våld + en deciliter ond bråd död.

Vad tror ni?

Jag återgår i alla fall till mitt manus och gör det jag gör. Att snegla på andra eller fundera över hur man bäst gör för att sälja, det får någon annan pyssla med. Jag njuter av att skriva och hoppas att det blir njutbart och spännande att läsa ändå ...

Och att Larsson och Mankell och Läckberg säljer som smör i andra länder, gör att nordiska författare får mer uppmärksamhet. Det är inte illa jobbat med tanke på att amerikanerna knappt vet var Sverige ligger.
Och, nu kommer ju Hollywood till Stockholm, tack vare herr Larsson! Bara att hålla utkik efter Brad Pitt och gänget på söder ;-D

Ingrid E

Min synopsis har gått sönder!

Jag har inte tappat den i golvet eller kastat den i väggen i frustration ;-)
Filen i min dator är plötsligt trasig och vill inte öppna sig. I ett kort ögonblick drabbas jag av panik. Hur i hela världen ska jag komma ihåg hur jag hade skyfflat till det sent igår? Speciellt som jag förstås tyckte att det var rent genialt det jag gjort ;-)
Varför åh varför, skriver man inte ut saker nuförtiden? Fast la jag inte filen på ett usb? Jo. :-D Happy igen!
Vän av ordning undrar så klart varför jag inte backar upp mina viktiga dokument på en extern hårddisk åtminstone? Jodå, det har jag gjort. Ända tills den också kastade in handduken och tror att den är en webbsida som ska öppnas med Explorer ...
Är människan galen? Man har ju hört historier om författare som haft hela sina manus på hårddisken och lämnat datorn i bilen under shoppingen för att sen finna att någon annan lagt rabarber på den. Och därmed ovetandes snott en hel bok. Eller för all del gått ifrån sin dator på tåget ...
Ja lite galen är jag allt. Men inte riktigt såååå galen. Jag skickar så klart mitt manus till förlagets server med jämna mellanrum. Eller ojämna :-$
Synopsis? Det är enligt Wikipedia en sammanfattning av handlingen i en bok, film eller liknande. jag tror att det finns lika många sätt att göra en sån som det finns författare. Jag gör min i ett mindmap-program där kapitlen liknar små postit-lappar som jag kan flytta runt.
För några år sedan träffade jag en annan författare som berättade hur hennes allra första synopsis kom till en kväll när hon var ensam i sin och mannens stora lägenhet och hon började rita upp en tidslinje på ett A4a. Papperet räckte inte till så hon tejpade ihop det med ett till och ett till och ett ... När maken kom hem snubblade han över den långa pappersormen som ringlade genom lägenheten på golvet och hans författande hustru skrek åt honom att han för guds skull inte fick rubba hennes synopsis. Städningen blev så småningom lidande och äktenskapet blev lite morrigt, så hon fick hitta en annan metod.
Ännu en annan kvinnlig författare jag träffat, berättade att hon hade kommit på en genial lösning på synopsis-problemet. Och det var just postit-lappar! Hon beskrev dom olika kapitlen på lapparna och kunde sen flytta runt dom på en anslagstavla över skrivbordet. Kanon!
Ända tills hon en morgon klev upp och fann att alla lappar utom några få hade rasat ner från tavlan och låg i en osorterad hög på golvet ...
Hur det gick med filen? Jodå, jag kastade den skadade och fick den jag lagt på mitt usb att fungera. Piuhhhh!!!!!
Lösa trådar utan upplösning eller knut i änden på en spänningsroman, gör ingen läsare lycklig ;-)

Just ja? Middag! Det kanske vi ska ha idag igen? Att man alddrig kan få vara ifred med det som är riktigt riktigt roligt :-D

Ingrid E

"När kommer nummer två?"

Jag kikade in i min favoritbokhandel igår, på väg från gymmet. Fick syn på ännu en av Morbergs kokböcker i fönstret. Grilla så klart! Nu hettar det till med Morberg ;-)
Jag klev in i mina svettiga träningskläder med vattenflaskan i högsta hugg och möts av en hel hylla med manliga män på omslagen till kokböcker. Grilla med Morberg, grilla med Honken, grilla med ...
Det som tidigare varit en lätt pinsam historia i var mans radhusträdgård, med tändvätskespetsad förmarinerad grisrumpa och köpt potatissallad med starkpilsner, har nu höjt sig till råmanlig brutalt trendig kokkonst på kulinarisk värstingnivå.
Och Honken är verkligen råmanligt snygg med tunga smycken och ärrat krigaransikte framför elden ute i vildmarken, där man får anta att han nedlagt viltet själv och släpat hem det, innan han styckat och tänt en stockvedsbrasa med fjälltopparna som fond!
Morberg kan kasta köttstycken i sitt stora feta kök bäst han vill. Nu blir han omkörd av en riktig viking ;-)
Jag bläddrar och inser plötsligt att en kvinna med ärrat ansikte och blodig kniv i handen inte alls skulle vara särksilt coolt och hinner precis börja fundera på varför... då min bokhandlare glatt kliver fram och rycker mig ur mina drömmar.
"När kommer nummer två?!"
Jag harklar nåt om hösten och inser att vårensnart är slut redan och hastar sen hem igen för att fortsätta redigera på bok nummer två.
Kokböckerna får ligga i träda så länge. Både mina egna och andras...

Ingrid E

Morranbloggen är alltså....

min nya blogg ;-)
Och jag är Ingrid Elfberg, författare till spänningsromanen "Gud som haver" och solomorsa till två söner som övar sina vingar som bäst för att snart börja flyga, alldeles själva.
Jag bor i Göteborg och kommer att fortsätta att göra det så länge mina söner bor hos mig. Dagen när dom flyger själva kanske jag väljer att flytta... till Italiens kustband eller till Norrlands inland. Ingen vet. Inte ens jag.
Den här bloggen kommer inte att bli en äppelkäck rapport om mitt dagliga liv, om sörgårdslycka och coola premiärer. För så är inte mitt liv. Så är inte livet, om vi ska vara ärliga?
Den här blogen kommer att handla om skrivandet, om dess möda och glädje, om att vara singelmorsa med grymt tuffa förtecken och att vara kvinna i ett samhälle som är långt ifrån någon veckottidningsdröm.
Den här blogen tänker inte väja för det som är svart och otäckt. Men den tänker inte heller gräva djupa ångesthål i marken. Inga emo-fasoner ;-)
På den här blogen vill jag få kontakt med er som vill nåt, som brinner, som tänker och som kanske skriver?
Idag har jag checkat av deklarationen, träningspasset och middagen. Städningen ger jag fa... i. Det som återstår är en länk från min hemsida hit. Om jag klurar ut hur man gör? Blondinfaktorn tynger just nu ...
Och ett hårt pass skriva. Eller snarare, redigera. På min bok nummer två... För den kommer kära vänner :-) Den kommer ...
Vi ses och hörs i cyber!
Ingrid E

Morran?

Hur blev det så?

Hur kommer det sig att mitt smeknamn blev Morran?

Ja, det var nog ett missförstånd från början, men blev något som jag ändå fäste mig vid, som jag gillade.

En av mina skrivande kamrater tyckte att jag var så lik Lilla My i Mumindalen. Ja inte till utseendet så mycket som temperamentet ;-) Men hon blandade ihop figurerna en aning och det blev Morran. Vilket lät både gulligare och mera som jag... ett ständigt morrande över än det ena än det andra, fast med ett snett leende som tillägg.

Men ni som vet, ni vet att Morran är den kalla ondskefulla varelsen uppe i bergen som ylar mot månen och som är så ensam och elakt bitter över det att marken fryser runt henne där hon sitter...

Kall? Nä. Inte jag. Det kommer ni att bli varse här ;-)

Ingrid