Die Facebook die ...

Min yngste son och jag kikar förtjusta på T-shirten med den uppkäftiga texten. Jag erkänner ett visst habegär. Men prislappen är ohemul. Så det blir ingen sån tröja idag.
Facebook. Ett socialt nätverk som uppstod på ett campus i USA. En sajt tänkt för kids. Ett gäng år senare en av världens största sociala media, en jättecommunity.
Fördelar och nackdelar diskuteras flitigt bland mina vänner. Fördelarna är uppenbara. Snabb kolla på vad som händer i din vänkrets och kring dom personer du är nyfiken på, som diverse kändisar som samlar på sig vänner som om det vore smågodis.
Enkelt att ta kontakt med någon av dina vänner ifall du behöver fråga något eller behöver hjälp. Ett enkelt sätt att dlea med sig av kul händelser och nyheter och göra inbjudningar. Används flitigt av yrkesfolk som raggar kunder eller ny personal. Saker till salu, evenemang och tävlingar ...
Listan kan bli låååång.
Dom barnsliga vampyrbetten och fåniga spelen har börjat ebba ut. Fortfarande finns det vuxna människor som faller ner i någons slags sandlådestadium och ägnar sig åt att föda upp virtuella djur eller lägga ut kryptiska statusrader. Men dom möts lika snabbt av motgrupper.

Yngste sonen är aldrig på facebook. "Boring". Och, så klart den viktigaste anledningen. Facebook kryllar av föräldrar och andra gamlingar. Huh! Och vem vill se sin morsas urtöntiga inlägg om vad hon käkar till frukost, vad hon gör på jobbet och hur vädret är? Eller ännu värre, gullepluttar med sin nya kille? Offentligt!

I en engelsk undersökning fick man fram att omkring 40 % av alla skilsmässor på något sätt påverkats av just Facebook!

På denna sociala sajt raggar vi, gör slut, offentliggör våra nya relationer, pussar och gullar och fnissar i patetiska försök att vara hemlighetsfulla, när egentligen hela vår bekantsskapskrets och lite till kan iakta parningsdansen från bästa läktarplats.

Har Facebook skyfflat oss tillbaka till ett gemensamt collegeträsk? Fördummat oss? Förändrat oss?

Tror faktiskt inte det. Tanken är inte särskilt behaglig men det är nog inte våra media som gör oss dumma. Vi är det redan. Eller åtminstone väldigt barnsliga...

Och visst, jag delar min blogg på "fejjan" och på twitter. Erkänner. Och det är klart att det är för att få mer uppmärksamhet på mig och mitt författarskap. Erkänner.

Men när väninnan ringer och säger med blytung röst att hon tappat tron på mänskligheten, då inser man att det finns något mycket osunt i att vi gör oss så nakna och så avskalat offentliga som vi faktiskt gör. Det kanske finns en slags ärlighet i att visa upp sina svaga sidor, att vännerna kan se att du ljuger och bedrar. Och kanske blir det lättare att se vilka som är verkliga vänner eller inte? Snabbare?

Jag kanske köper T-shirten ändå? Som en liten pipig protest ;-) Men egentligen tycker jag inte att sociala media ska läggas ner. Inte alls! Vi ska bara vara lite mera rädda om varandra!!
Och, om oss själva ...

Ge någon en komplimang idag. Le! Säg att du älskar om du gör det ... Men säg också nej när du blir illa behandlad.

Ingrid E