Det finns änglar!

Och då menar jag inte bara mina söner, som faktiskt platsar i den kategorin varje dag ;-)
(Ja, jag vet. Jag curlar och skämmer bort ... och älskar varje minut av det!)

Jag menar dom där människorna som jag möter som författare, när jag har frågor för att jag bara inte fattar eller behöver fakta som jag inte har eller helt enkelt behöver erfarenheter och kunskaper som jag inte kan skaffa själv.
För mycket kan man faktiskt prova på själv, testa, lära, läsa ... Men inte allt. Det räcker inte ens ett helt liv till.
Även om jag villigt erkänner att det vore hur coolt som helst att få vara både brandman och polis och helikopterförare och kriminaltekniker och rättsläkare och ...

Okända människor, som inte har en enda anledning egentligen, att ägna mig sin dyrbara tid eller sin möda eller engagemang. Som lika gärna skulle kunna säga, nä hörrö, jag har inte tid idag, typ ... nannandag eller prata med min kollega eller ta reda på själv för höge farao!

Jag blir lika fascinerad och mosigt snyftigt tacksam varje gång, när okända människor villigt svarar, ställer upp på möten, hämtar fakta och mejlar, printar rapporter och postar eller som mannen på tekniska avdelningen på Stena Line, som nog begick något han inte alls borde ha gjort, men gjorde det ändå för att han tyckte det var så spännande att få bidra till en bok!
Du vet och jag vet. Men jag ska inte avslöja dig :-D Tack återigen!!

Igår kväll, ja kväll, ringde en av mina underbara kontakter på polisen här i Göteborg och rabblar under ett långt samtal ur sig mängder av fakta som jag bett om per telefon under dagen. Som vanligt lyckades jag ringa och störa mitt i något under dagen ... Men löftet att ringa tillbaka hålls alltid.
Jag antecknade så armen värkte och har skrivit rent det nu på morgonen, innan jag har glömt och innan min egen handstil, som mest liknar spåret efter en berusad daggmask, inte går att tyda längre.
Jag vet att jag blir pinsamt sentimentalt tacksam och kletigt lyrisk varje gång ;-) Men tack och tack igen! Det är verkligen ovärderligt.

Ni, som ställer upp på mig, gång efter annan, gör mig hög av ren och skär lycka! Ni återskapar tron på mänskligheten åt mig. Den tron, som ju får sig en knäck bara man öppnar en tidning eller surfar in på nätet ...

Eller för all del möter den finska granntanten i trapphuset ;-D Hon har det inte lätt ... Igår var hon sur för att jag tjuvparkerar på en plats för handikappade nere på gatan. Och det kan jag ju hålla med om, är väldigt fult. Det knepiga i det hela är att jag inte äger en bil ... ;-)

Livet är galet och jag försöker sätta det på pränt. Och ni som osjälviskt ställer upp, gång efter annan, hjälper mig att inte tappa fotfästet!

Jag älskar er! Tack.

Ingrid Elfberg