Gestaltning!!! Och åter gestaltning.

Alltså, ärligt. Va fasen är det där med gestaltning för nåt? En fullt berättigad fråga.

Jag sitter inne i mitt arbetsrum, med balkongdörren på vid gavel ut mot trafikbruset i Linnéstaden. Jag har ingen aning om hur varmt det är på balkongen men varmt är det.

Natten blev kort. Och svettig. Kvällen avslutades med Midsomer murder vid midnatt och fortgick slingrandes under eller utanför ett täcke som inte ville samma sak som jag.

Framför mig har jag mitt manus och en lista med saker jag ska tänka på när jag redigerar. Några av punkterna är mycket specifika som att slutet inte ska vara så förbenat rosenrött, att somliga karaktärer ska krympas och att jag odlar en del bisarra ovanor som att till exempel gödsla med frågetecken och punktkorvar.

Och att tidslinjen i början av manuset inte är helt solklar för den som läser. Och att jag har en fäblesse för väldigt STORA förstärkningsord när jag väl klämmer till med dom ... Och, ja titta där, där kom det en punktkorv igen. Dom bara liksom drullar ur fingrarna :-(

Det mesta av det här kan jag hantera. Krympa folk och krympa ord och ta bort korvar och frågetecken går väl an. Fnissa till krångliga omskrivningar och jaga långa meningar, för all del.

Men, gestaltningen.

Less is more!

Visa, inte berätta. En författare eller filmmakare får INTE berätta. Det får inte stå "det här är en historia om en man som ..." Du ska visa historien.

Det får inte stå "nu blev Lisa jätteledsen" även om hon faktiskt blev det. Du ska skriva så att din läsare förstår att Lisa är jätteledsen. Är ni med?

Det är gestaltning.

Det värsta är när min förläggare sätter fingret rakt ner i min ömmaste och allra som mjukaste brist. Att jag skriver som om jag såg på film. För det gör jag!!! Jag har ju en rulle innanför skallbenet. Jag älskar ju film! Hela livet är en film.

"Gå in i filmen istället, inte titta på den", uppmanar hon vänligt.

Okey. Grymt lätt att säga men inte alldeles enkelt att göra, kan jag tala om.

Facile a dire! som vi skrek åt vår franske skidlärare i Agentiere, när han tvingade ut oss i djupaste lössnö och inte lyckades göra mer än två klumpiga svängar innan vi dök ner i fluffet så att vi nästan inte tog oss upp igen.

Men efter en stund börjar det trots allt flyta. Jag kliver rakt ner i huvudpersonens skor och börjar se skeendet ur hennes ögon. Eller den som för tillfället har POV ;-)

Jasså inte? Jo det betyder Piont of view, och är också ett sånt där eländigt filmbegrepp. Det innebär att man kliver runt och står i lite olika skor.

Och så har vi slutet. Jag vet ju hur det slutar, men det är inte riktigt fullbordat ännu, om man säger .... JA! Där kom det en korv igen. Har ni problem med dom eller?

Men faktum kvarstår. Dom författare som är grymma på gestaltning och lyckas göra den från insidan av "filmen", är också dom som är bäst. Det bara är så. För ingen av oss vill egentligen få ett skeende oss skrivet på näsan eller på insidan av glasögonen.

"När Lasse blev arg blev han alldeles röd i ansiktet och när han ..." Detta är faktiskt ett uselt citat, långt dessutom, ni slipper. Taget ur en av dom storsäljande svenska författarna. Jag ska inte hänga ut vederbörande, hon slipper. ;-)

Nä, nu får ni ursäkta mig för nu ska jag kliva in i min film igen och stå i någon annans skor.

"Show, don´t tell!"

Ingrid

Och så blir det mörkare igen ...

I tisdags, den 21e vände det. Sommarsolståndet passerade. Dagen då vi på norra halvklotet har årets längsta dag.

Kanske offrade vi djur och människor? Bad om att slippa svälta under vintern. Kanske släppte vi loss lustarna och jagade varandra ut i buskarna och för att vara hyfsat rätt fram, knullade som bara fan?

Som med allt annat kul, tog kyrkan snabbt över det hela och numera är det nåt rätt halvdassigt helgon vi firar. Vad han gjorde eller inte, har jag inte ens orkat ta reda på. Och vad han har med stång och blommor och sill att göra övergår helt mitt förstånd.

Midsommar är en slags paradox. För turister måste den framstå som något ytterligt märkligt.

Städerna töms på folk. Jag kan som ögonvittne bekräfta att det inte direkt är någon överhängande risk att träffa någon du känner i Linnéstaden idag.

Mataffärerna svämmar först över av färsk potatis, inlagd sill, grillad kyckling, engångsgrillar, grillkol, dill, lax i olika former och jordgubbar i fullkomliga berg, för att några dagar senare se ut som resterna efter en klassisk pensionatsbuffé. Rensat och trashat.

Samma fenomen inträffar på systemet som på några få dagar töms som om nästa världskrig skulle vara i antågande. Vi talar MILJONER liter sprit och öl.

Allt detta lastas under ibland inte alltid så familjära omständigheter i diverse fordon och man beger sig ut på landet eller havet. Där finns ju en viss logik trots allt. Om det är naturen och fruktsamheten vi ska fira, så är det klart att man ska ut i grönsakerna.

Det jobbiga är, att alla gör samma sak, samtidigt. Vilket innebär att det blir trångt på vägarna till landet istället. Sen har vi det här med sprit och bilkörning ...

På landet är det ... landet. Naturen. Lite primitivt. Och, man ska vara ute.

Nu börjar min förvirring. Kring målet med det hela.

När jag var liten, minns jag att målet var den där stången. Den skulle kläs och resas. Och sen skulle alla göra sig omåttligt korkade runt den. Målet med det har jag ännu inte fattat?

Kan hända att lekarna var mer brutala på den gamla goda tiden och handlade om manbarhet, mod och styrka, kasta stockar och lyfta stenar och spänna sig, slå varandra på käften och bli upphöjd från mes till man?

Ett tydligt mål när jag var tonåring, var att plocka sju sorters blommor och lägga under huvudkudden. Då skulle man nämligen drömma om sin tillkommande. Alltså inte knulla honom? Kanske inte ens träffa honom?

Blommorna var inte heller till för att locka honom till sig. Så mycket fattade jag. Sen var det antalet också. I södra sverige är det sju. Medan jag tydligt minns att vi jagade omkring för att få ihop nio? Sen skulle man hopp över gärdsgårdar också?

Och om man nu fick veta vem som var den tillkommande? Om man inte träffat karln innan, hur skulle det då göra livet enklare? Jag menar, om man redan visste vem han var, så var det väl bara att knalla fram och säga hej? Och visste man inte, så fick man bara vänta. Och missa alla dom andra? Ja, knulla skulle man inte göra i alla fall. Så mycket förstod jag.

Romantiskt ska det i alla fall vara. För den som inte vet hur man ska bete sig så finns det i dom flesta kvällstidningar långa listor på hur du gör din midsommarafton särdeles romantisk och för den som vill få till det, lika långa listor på hur man lägger upp ett godkänt förspel och sen får henne att komma ...

Undrar om dansen runt stången ingår där? "Små grodorna, små ..." Nä. Kanske inte.

Hur det blev med hans orgasm vet jag inte ... jag får nog kika på Aftonbladet igen. Jag missade nog den listan.

Jag minns i alla fall att jag inte gillade midsommar alls, när jag var ung. Jag hade ju ingen kille. Hittade ingen kille. Och var därmed en looser. Fast, å andra sidan, om jag hade hittat en så hade jag ju i alla fall inte fått pilla på honom ...

Det var nåt ouppnåeligt med den där kvällen. Det visste man redan innan. Det var kört från början. Glimrande och stenkört!

Nä, målet är nog att umgås med sina nära och kära. Det är därför vi åker kors och tvärs genom landet och ser till att vi inte är hemma, utan någon annan stans, helst på landet. Helst där det är lite primitivt, trångt, provisoriskt, bädda får man göra lite senare på kvällen, på golvet.

Å så vädret. Det är tur att den bästa vädersajten är norsk. Ja, då kan man alltid ta en sup till och förbanna norrmännen när det öser ner i sillen.

Undrar vad turisterna tänker, när vi rusar ut och in med maten hela kvällen? I ett land där man knappt kan sitta ute ... Hemma i Jämtland slogs vi mot myggen.

Det kanske är en del i manbarhetsriten det också, i själva transitionen, att tvingas möta sina släktingar, under primitiva former, utstå lekar och prövningar tillsammans och supa oss redlösa över middagen och få sagt det vi egentligen borde ha sagt, långt tidigare?

Eller få bekräftat, att mannen i ens liv inte det här året heller, har läst nån lista i Aftonbladet om hur förspel går till ...

Svensk sommar när den är som vackrast. Blåst och regn, är det alltid i juni. God mat som faktiskt är god även andra dagar. Åka långt för att bo primitivt med hela familjen, läs åksjuka barn som hatar att åka bil, är vi inte framme snart, nä du får spela spel när vi kommer hem igen, nä farmor har inte internet! Var ska jag ligga? Mamma här är ju äckligt! Mamma, det är mygg här! Kan du få ungen att hålla käft? ... En skir veckotidningsdröm i ösregn, dom vackra uppläggningarna på mittuppslaget skiter sig för att farmor inte har några stora serveringsfat, madrassen luktar mögel och alla farbröderna och din vackra älskling är stupfulla ... och barnen vill hem när dom väl gjort sin plikt, att plocka alla blommorna.

Stora helger med stora förväntningar är paradoxer. Om vi skruvade ner dom lite, ner till det dom faktiskt är, så blir det lättare att njuta.

Och vad är det som säger att man inte kan fira sin egen midsommar lite när man själv känner för det? Faktiskt hela sommaren. Passa på när solen skiner.

Ät ute, lek, plocka blommor, umgås och knulla i skogen. Men ta med nåt att ligga på. Myror och barr i rumpan är inte romantiskt ;-D

Ingrid

Och den högre makten knuffar mig igen ...

Den tar mig hårt i håret, ett stadigt nackgrepp och vrider mig tillbaka, igen och igen.

"Skärp dig! Fokusera! Du vet vad du vill, innerst inne? Så gör det då!!!"

Att ha passerat femtio och fortfarande inte veta vad man ska bli när man blir stor, är det klokt? Är det ens normalt? Går det att acceptera?

Läser om karriärplanering, två kvinnor har skrivit en bok om hur man hittar vägen i karriärlivet, hur det numera sällan innebär att man klättrar uppåt för att bli chef. Färre och färre svenskar ser det som ett mål om ens önskvärt längre. Det är blåsigt på toppen. Otacksamt och emotionellt stressande. Jag vet.

Karriär handlar idag mer om andra mål, vad man vill, vad man tycker är kul och hur livet i sin helhet ska se ut. Familjen, barnen, var man bor och hur, vad livet ska innehålla ...

Jag inser att boken damerna skrivit egentligen handlar om att hitta sig själv och att varje steg dom beskriver är att rita en karta över det liv man vill ha.

Jag behöver ju inte tänka så mycket för att veta hur jag vill att det ska te sig. Faktiskt inte alls. Jag har vetat det rätt länge nu.

Oberoende, fri, författare på heltid. Så klart att det är en dröm! Jag och en knädator. Vart som helst på detta klot. Men inte enbart i ensamhet och isolering. Mötena med andra är livsviktiga. Kontakterna. Allt löses inte med sociala media, men man kommer låååångt ...

Fri!!! Så fri man kan bli. Det är det jag vill. Att kunna leva på att kreera, inte slava med skit. Därmed inte sagt att jag är arbetsskygg! Jag båda kan och är beredd att slita, hårt!

Ja jag är arg ;-) Erkänner. Vansinnig för att vara lindrig. På att vi ägnar oss åt skit, att pengar och försörjning är så viktigt och så begränsande. Att så många av oss ägnar dagarna åt skit och åt att trasha andras liv istället för att stötta och hjälpa och på så sätt få ut mer, ur alla.

Men mest förbannad är jag på mig själv. För att jag inte fokuserat hårt nog, inte gjort det jag borde och låtit mig splittras.

Rädslan tränger sig på, som en kvävande våt filt, stinkande av adrenalin och skräck, otrygghet och ensamhet. Och jag har lurats av den, många gånger nu ...

Från nu, är det fokus!

Och möter ni mig dom närmaste dagarna på gatan i Göteborg, säg något snällt eller bara hej på avstånd. För jag kokar inombords ... och släpar på nätternas mardrömmar som vältrar sig i min osäkerhet och skräck för det okända.

Jag vet precis vad jag vill...

Ingrid Elfberg