Gestaltning!!! Och åter gestaltning.

Alltså, ärligt. Va fasen är det där med gestaltning för nåt? En fullt berättigad fråga.

Jag sitter inne i mitt arbetsrum, med balkongdörren på vid gavel ut mot trafikbruset i Linnéstaden. Jag har ingen aning om hur varmt det är på balkongen men varmt är det.

Natten blev kort. Och svettig. Kvällen avslutades med Midsomer murder vid midnatt och fortgick slingrandes under eller utanför ett täcke som inte ville samma sak som jag.

Framför mig har jag mitt manus och en lista med saker jag ska tänka på när jag redigerar. Några av punkterna är mycket specifika som att slutet inte ska vara så förbenat rosenrött, att somliga karaktärer ska krympas och att jag odlar en del bisarra ovanor som att till exempel gödsla med frågetecken och punktkorvar.

Och att tidslinjen i början av manuset inte är helt solklar för den som läser. Och att jag har en fäblesse för väldigt STORA förstärkningsord när jag väl klämmer till med dom ... Och, ja titta där, där kom det en punktkorv igen. Dom bara liksom drullar ur fingrarna :-(

Det mesta av det här kan jag hantera. Krympa folk och krympa ord och ta bort korvar och frågetecken går väl an. Fnissa till krångliga omskrivningar och jaga långa meningar, för all del.

Men, gestaltningen.

Less is more!

Visa, inte berätta. En författare eller filmmakare får INTE berätta. Det får inte stå "det här är en historia om en man som ..." Du ska visa historien.

Det får inte stå "nu blev Lisa jätteledsen" även om hon faktiskt blev det. Du ska skriva så att din läsare förstår att Lisa är jätteledsen. Är ni med?

Det är gestaltning.

Det värsta är när min förläggare sätter fingret rakt ner i min ömmaste och allra som mjukaste brist. Att jag skriver som om jag såg på film. För det gör jag!!! Jag har ju en rulle innanför skallbenet. Jag älskar ju film! Hela livet är en film.

"Gå in i filmen istället, inte titta på den", uppmanar hon vänligt.

Okey. Grymt lätt att säga men inte alldeles enkelt att göra, kan jag tala om.

Facile a dire! som vi skrek åt vår franske skidlärare i Agentiere, när han tvingade ut oss i djupaste lössnö och inte lyckades göra mer än två klumpiga svängar innan vi dök ner i fluffet så att vi nästan inte tog oss upp igen.

Men efter en stund börjar det trots allt flyta. Jag kliver rakt ner i huvudpersonens skor och börjar se skeendet ur hennes ögon. Eller den som för tillfället har POV ;-)

Jasså inte? Jo det betyder Piont of view, och är också ett sånt där eländigt filmbegrepp. Det innebär att man kliver runt och står i lite olika skor.

Och så har vi slutet. Jag vet ju hur det slutar, men det är inte riktigt fullbordat ännu, om man säger .... JA! Där kom det en korv igen. Har ni problem med dom eller?

Men faktum kvarstår. Dom författare som är grymma på gestaltning och lyckas göra den från insidan av "filmen", är också dom som är bäst. Det bara är så. För ingen av oss vill egentligen få ett skeende oss skrivet på näsan eller på insidan av glasögonen.

"När Lasse blev arg blev han alldeles röd i ansiktet och när han ..." Detta är faktiskt ett uselt citat, långt dessutom, ni slipper. Taget ur en av dom storsäljande svenska författarna. Jag ska inte hänga ut vederbörande, hon slipper. ;-)

Nä, nu får ni ursäkta mig för nu ska jag kliva in i min film igen och stå i någon annans skor.

"Show, don´t tell!"

Ingrid