Bokmässa!

Det är med lust och förväntan jag går dit. Varje gång. Oavsett. Och varje gång är jag mör, rakt igenom efter en timme eller två ...

Jag sätter mig ner och betraktar flödet av människor. Det tar aldrig slut, bara väller på. Myllrar som en gigantisk myrstack. Samma varje år. Fast i år är det en starkare inslag av svarta människor med färgglada klänningar och lustiga mössor? Och helt fantastiska flätfrisyrer?

Hur orkar dom? Alla kulturtanter och kulturfarbröder?
Jag har ändå utrustat mig med en stor väska, platta stövlar och klänning för att inte dö av värmeslag. Ändå sitter jag där som en tröttkörd pensionär i ett shoppingcenter med flackande blick och funderar på vart närmaste toalett är och om man inte borde gå ut ett tag? Ut! Luft!

I norrlandsmontrarna står räddningen och droppar sakta mot sin undergång. Ett stort isblock. Hisnande vackert med sprickor och mönster djupt in i den obeskrivligt tjocka isen och en slät vattnigt kall yta som man kan luta pannan mot ...
Jag gör det. Lutar pannan mot blocket, en tung kall underbar känsla, det luktar vinter ...
En kvinna intill tittar på mig med ett leende, släpper sin väska och ställer sig intill, lägger sin panna mot isen och suckar högt.

Det är fackfolk på torsdagen. Fackfolk? När jag lämnar fram min biljett ska man kryssa i vad man är för en figur. Förlag? Näe. Press? Näe. Det slutar med att jag får kryssa i rutan Annat.

Annat? Är författare annat? Hmm.

I år har jag inget program. Inga signeringar, inga "ståpåscenenochpratatider". För i år har jag inte levererat. Någon ny bok. Det man borde göra varje år ... Eller?

I år glider jag fram som en anonym besökare, vilken som helst. Eller, jag är ju ett "fackfolk" då. Jag tittar, petar, låter mig svepas med i mängden, i flödena. Hör hetsiga röster, noterar klungorna där det händer något, mediafolket, jösses vad med kameror det är?

Köper en enda bok. Den jag verkligen behöver. Deltar i några tävlingar, hoppas på en Ipad, stöter på en läsare vid kassan på Pocketförlaget och signerar en lätt chockad kvinnas inköp.

Så, äntligen får jag träffa mitt norska förlag. Vi slår oss ner på 23e våningen i Gothia, suger i oss av utsikten som är näst intill gränslös över staden Göteborg. Sörplar på var sin Caprhinia och pratar i munnen på varandra. Om böcker, om marknader, om mässan och om vad min kommande bok ska handla om. Om framgångsrika kollegor, om media och om Facebook och den nya tidens integritetslöshet.

Mingel på förlaget. Så härligt att träffa sina medförfattare, höra om deras ångest, deras våndor och få veta att man inte är ensam om att svettas och tvivla och hata dumdryga recensenter och ännu värre, dessa förbenade bloggare, som numera har lika mycket makt och inflytande. Minst!

Jag och Nene (som skriver Urban fantasy), fnissar och konstaterar att samma bloggare skurit hälsenorna av oss bägge. Ren magsyra! Kanske inte har såååå mycket med våra böcker att göra då? Utan nåt annat?

När jag lämnar mässan har dom flesta montrarna avfolkats och uppstått som partyzoner med snacks och vin. Kvällen är ung och imorgon står alla där igen, något lite mera rödögda än idag...

Jag har bara en enda punkt imorgon. Middag med mitt tyska förlag. Från Berlin. Bara namnet på den staden får mig knäsvag ...

Until tomorrow...


Ingrid Elfberg

Gamnacke, musarm,getrygg och gäddhäng!

Får såna som sitter framför sin datorskärm allt för många timmar per dygn. För att inte tala om ett platt sittfläsk, helt enkelt en hängröv, ont i ryggen och epelepsi eller någon annan allvarlig störning i skallen.
Jo förresten, hängröv vet man att man har när rumpan nått ner på låren. Ett enkelt test är att se ifall en penna fastnar därbak, ja mellan rumpan och låret då ;-)

Okey då, störningen i skallen den har jag nog redan, fast den är av annat slag. Tsstss...

Men det ligger ändå en hel del i att detta stillasittande, många gånger i en ur ergonomiskt hänseende, totalt galen ställning, är skit för kroppen. Och inte blir den yngre med åren heller.

Läste en öppenhjärtig och rätt kul intervju med Liza Marklund om just det där med hälsan och kroppen som författare. Hon hade lidit en längre tid av ryggont och musarm och värk i nacke och därmed också huvudvärk. Hon gick till en läkare för att reda ut vilken grav sjukdom hon led av, för det var hon övertygad om.

Läkaren hade efter undersökningen konstaterat att det inte var något större fel på fru Marklund och att lite träning skulle göra under för hennes rygg.
Sagt och gjort, hon knatade iväg till gymmet och checkade in hos en personlig tränar, som efter diverse test och övningar, krasst konstaterade att hon var en av dom absolut svagaste människor han någonsin träffat.
Vem den ännu svagare var, ville han inte säga.
Numera lider Liza inte av några krämpor längre, tränar regelbundet och är, får man anta, betydligt starkare och klarar av att gnida sittfläsket framför sin dator.

Jag gick till gymmet idag, första gången på nästan ett par månader, och hivade skrot, med viss försiktighet. Det är inte så att jag inte gillar att träna, jag fullkomligt älskar det! Men den här sommaren har blivit träningsfattig. Av olika skäl ...
Jag kände direkt när jag kom dit att herre gud vad älskar det här! Men också, herre min je vad jag har ont i ena armen, vad stel jag är i axlarna, vad spänd min rygg är och så dallrig och degig jag känner mig!

Jag lovar och svär, inga mer träningsuppehåll! För det orkar man inte ;-D
Inte om man ska sitta framför en dator. för då måste man vara stark!

Ingrid Elfberg

När skriver en författare?

Det finns många som säger att disciplin är a och o för en skapande människa. Andra hävdar att man inväntar den stora feta inspirationen. Andra tar till medel, som träning, meditation eller droger i olika former. Ännu andra hävdar att bakfylla är ett oslagbart recept för kreativitet. Hmmm? Picasso är en av dom.

Dom flesta verkar anse att förmiddagen är bäst. Då är hjärnan klar och man är pigg. Andra menar att det är först när kvällen kommer som det blir så pass tyst att man kan kreera. Ännu andra påstår att det är på nätterna som det verkligen sker ;-)

Sen finns det asketer som hävdar att det är dom första morgon timmarna innan småbarnen vaknar som är dom verkligt produktiva.

Jag håller med om att förmiddagar är dom klaraste och mest produktiva, oavsett vad man tar sig för. Speciellt, om man gjort som jag idag, vaknat för sex på morgonen och inte lyckades sova mera.

Och visst krävs det disciplin. Det ska göras. Punkt.

Men, faktum är, att jag skriver hela tiden. Dygnet runt. Inte fysiskt praktiskt. Utan mentalt. När jag tränar, lagar mat, städar, gör annat, till och med när jag skriver annat, när jag sover ...

För historien och tankarna lever sitt eget liv innanför mitt skallben och hindras inte av yttre omständigheter.

Det är kreativitet, tror jag. En kraft.

Sen, vad resultatet blir? Ja, det vet vi inte riktigt, varken du eller jag ;-)

Vill ni, så möts vi igen.

Ingrid Elfberg

Att hitta nuet ...

Är svårt!
För somliga fullständigt omöjligt.

När väckarklockan ringer, frukosten inte hinns med, bilen krånglar, bussen är sen, chefen sur och medarbetarna ännu surare och hösten drar in och tidningarna fylls av rubriker om val valfläsk och valfusk och välfärd som faller samman och gamlingar som låses in på nätterna, om mörkret och höstdepressionerna, som vi antas få som ett brev på posten ... då är det inte nuet vi befinner oss i, utan en framtid eller en passerad tid.
Vilket faktiskt, rent konkret innebär, att vi inte lever. Vi bara existerar.

När Mads Mikkelsen glider över TVrutan och på klassiskt stripteasemaner drar av sig slipsen och kostymen, sen skjortan och glider ner i en glittrande pool och drar det eviga men ack så sanna citatet, "Livet är inte dagarna som passerade, utan dagarna vi minns" då längtar vi bort, ja det är liksom meningen det ... och känner skuld och dåligt samvete för ...?

Det är då det är dags att stanna upp lite, lyssna, känna, existera.
Okey, jag vet. Ni som känner mig höjer ögonbrynen och undrar, hmm är det samma människa vi talar om här? Hon som inte ens kan dammsuga som en normal människa, utan drar runt den som om det vore en tvekamp med en smärre anakonda!
Jag erkänner villigt, jag gör något hela tiden, varje ögonblick, planerar, sätter upp mål, kör i 180 knutar konstant.

Men, det hindrar mig inte från att faktiskt vara ibland. Någonstans långt därinne, är jag en sann buddist. Och, har jag insett med en slags förvåning, en sann naturmänniska.

Det behövs inte så mycket mer än några små fåniga fiskar i ett akvarium, en igelkott som knatar förbi i höstmörkret, en fladdermus som svirrar förbi på kvällspromenaden, för att jag ska inse det.

Det är nu vi existerar!

Som herr Wilde sa för länge sedan - "Det kan hända att det finns ett liv efter detta, men jag är inte beredd att chansa!"

Nu drar jag på träningsoverallen och drar ut i höstsolen på en timmes powerwalk och andas, luktar och lyssnar, känner ...

Sen, kan jag hetsa upp mig igen ;-)

Carpe diem
Ingrid Elfberg

Lyckorus ...

Jag har tidigare skrivit om spökskrivare och författare som inte skriver sina egna böcker, här på min blogg.
Min åsikt i den frågan är kristallklar. Så gör man inte, om man inte är öppen med det. Det är så klart helt okey att ha en cowriter eller säga som det är, att jag stod för idén men kneget har någon annan gjort. Men att mörka ... nä fy för den lede!

Och ännu mera obegripligt blir det när jag bara ett dygn efter att jag lämnat ifrån mig råmanus till bok nummer två, efter utdragen vånda och enorma mängder sittfläskgnidande, går igång som en frustande kapplöpningshäst på nummer tre.

Hur, bara hur, kan man låta bli att skriva? När det är en sån söt njutning?
Att få forma en ny story, precis som man själv vill ha den, stöpa sin verklighet och snoka efter fakta genom människor som vet massor och via nätet...

Några timmar vid datorn och du har tråcklat dig igenom och ut i ett nätverk av fakta och intressanta artiklar, stämt träff med vänner och bekanta som du vet har det du behöver i sin bakficka och på sin bakgård.

Är det inte makten över skapandet, din fantasi och möjligheten att göra något som kan roa och oroa andra, ge dom glädje och rysningar och sömnlösa nätter, som är hela resan?

Jag vet vad jag känner. Och mejlen som ploppar upp i min inbox från läsare som vill veta när nästa kommer, jo visst ger dom mig prestationsångest... men mest glädje och viljan att göra något sanslöst mycket bättre nästa gång.

Nu får jag släppa råmanus nummer två. Det ligger hos min förläggare, under argusögat!

Tills hon hör av sig och återigen undrar vad i skogen jag har sysslat med det senaste halvåret, så tänker jag njuta mig in i en ny skapelseprocess.

Inga spökskrivare i världen ska få ta det nöjet ifrån mig ;-)

Ingrid Elfberg

PS. Förlåt mig Gabriel, men jag har anekterat ditt numera tomma rum som arbetsrum ... tills vidare. Jag älskar dig!