Lyckorus ...

Jag har tidigare skrivit om spökskrivare och författare som inte skriver sina egna böcker, här på min blogg.
Min åsikt i den frågan är kristallklar. Så gör man inte, om man inte är öppen med det. Det är så klart helt okey att ha en cowriter eller säga som det är, att jag stod för idén men kneget har någon annan gjort. Men att mörka ... nä fy för den lede!

Och ännu mera obegripligt blir det när jag bara ett dygn efter att jag lämnat ifrån mig råmanus till bok nummer två, efter utdragen vånda och enorma mängder sittfläskgnidande, går igång som en frustande kapplöpningshäst på nummer tre.

Hur, bara hur, kan man låta bli att skriva? När det är en sån söt njutning?
Att få forma en ny story, precis som man själv vill ha den, stöpa sin verklighet och snoka efter fakta genom människor som vet massor och via nätet...

Några timmar vid datorn och du har tråcklat dig igenom och ut i ett nätverk av fakta och intressanta artiklar, stämt träff med vänner och bekanta som du vet har det du behöver i sin bakficka och på sin bakgård.

Är det inte makten över skapandet, din fantasi och möjligheten att göra något som kan roa och oroa andra, ge dom glädje och rysningar och sömnlösa nätter, som är hela resan?

Jag vet vad jag känner. Och mejlen som ploppar upp i min inbox från läsare som vill veta när nästa kommer, jo visst ger dom mig prestationsångest... men mest glädje och viljan att göra något sanslöst mycket bättre nästa gång.

Nu får jag släppa råmanus nummer två. Det ligger hos min förläggare, under argusögat!

Tills hon hör av sig och återigen undrar vad i skogen jag har sysslat med det senaste halvåret, så tänker jag njuta mig in i en ny skapelseprocess.

Inga spökskrivare i världen ska få ta det nöjet ifrån mig ;-)

Ingrid Elfberg

PS. Förlåt mig Gabriel, men jag har anekterat ditt numera tomma rum som arbetsrum ... tills vidare. Jag älskar dig!