I mittenfåran ...

är det trångt, har jag insett. Och trängre blir det. Ett slags Läckberg-syndrom? Eller för den som har lite mer storhetsvansinne, Stieg Larsson-wannabe?

Häromkvällen var det debattafton hos Författarcentrum på temat kommersialiseringen av litteraturen, vad den gör med förlagen och med författarna.

Jag hade tyvärr inte möjlighet att vara där, jag rände på lägenhetsvisning, ännu en meningslös timme eller två, där jag inte hittade något jag ville ha, den här gången heller.

Men jag anar vad som sas och hur stämningarna gick.

Jag minns med spänningsfladder i magen, när Helene Tursten gav ut sina första deckare. Hur coolt var det inte med en tjej som skrev spänning? Och Polonipriset delades ut för att uppmuntra kvinnliga deckarknåpare. Det var då det!

Vi satt på skrivarkurs på skåneslätten och lyssnade med tindrande ögon på Åsa Nilsonne och Unni Lindell och drömde om att bli utgivna. Rika och berömda? Knappast. Även om jag skämtat om det så länge att mina vänner och framför allt barn nära nog storknade.

Jag kan fortfarande känna en viss bitterhet mot mig själv för att jag var så seg i startgroparna. Jag menar, jag skrev ju redan då och hade hela bokmanus på hårddisken. Ja, i datorn alltså ;-)

Men tackar Gud för att ingen gav ut eländet. Piuh!! :-$

Nu har Camilla Läckberg gett ut ett helt pärlband av deckare, en om året typ? Hon har sällskap av damer på Västkusten, på Gotland, i norrland och i Stockholms skärgård, i Hammarby och i Stockholms innerstad på självaste Rikspolistyrelsen. I Örebro och ...

Redan debuten kan, om damen har rätt utlandsagent, köpas i en rad olika länder direkt. Och röster höjs som säger att det har gått inflation i hela skiten. Att författarna har dollartecken i ögonen istället för intriger och storylines och att förlagen börjat betrakta sina författare som varumärken istället för skapande individer.

Och, jag protesterar inte nämnvärt. För när bamseförlagen går raka vägen till redan etablerade författare och beställer en ny "Stieg Larsson", då har det definitivt hänt något ...

Det finns dom som påstår att man faller ur som författare hos sin publik om man inte kommer med en roman om året. För då har det trängt in tre nya under tiden ...

I sånt fall är jag redan undanskuffad, eftersom mitt romanbygge nummer två tar tid på sig. Och när jag idag ska sätta mig med min förläggare och gräva djupt ner i manuset och intrigen, så är det för att jag INTE ska hamna i mittenfåran.

För tack och lov, vill inte min förläggare det. Och det vill inte jag heller. För när mittenfåran, mainstream, växer och breder ut sig, då om någonsin gäller det att inte simma omkring där. Insikten är tung, för jag har sugits med den här gången, in i den breda floden. Det är ohyggligt lätt att bli blind, att bli stressad och att stirra på vad alla andra gör och hur mycket dom säljer. Och jag erkänner villigt att jag ligger med halva kroppen nere i floden just nu och kravlar för att ta mig upp på strandbanken.

Så, ha tålamod med mig kära älskade läsare. Jag kämpar med näbbar och klor för att inte sugas med i mittenfåran. Ge mig lite lite mera tid, så lovar jag att göra mitt allra bästa för att gå min egen väg ;-)

För att skriva är inte en produktionslinje. Inte i mitt huvud i alla fall ;-D

Ingrid Elfberg

Nya numret av Connoisseur ...

dunsade in genom brevinkastet. Det smäller kan jag säga! Den väger sina modiga. Ingen feg tidning det inte. Ett Magazine med lite över 160 sidor tjockt och matt papper som ger en fin lyster åt alla annonser ...

För det är mycket reklamm! För feta sportbilar, otroligt vackra platser och hotell, SPA och äventyr, restauranger som vi vanliga dödliga bara kan drömma om, designade kläder och möbler, coola designhotell, coola människor - läs framgångsrika - läs stenrika, och smycken och klockor!!! Massor av smycken och klockor! Dyra!

Det är nu tredje numret av denna exklusiva tidning som dimper ner genom det smala hålet i min dörr och jag undrar varje gång, när dom ska upptäcka sitt fatala misstag?

Magazinet är helt gratis, nejdå, jag har inte betalat för det. För övrigt kan man inte det. Man får det. Om man platsar i den lilla exklusiva skaran av stenrika som förtjänar det ...

Nämligen miljonärsklubben ;-)

Och det är här som det börjar halta en aning. Första gången den damp ner tog jag för givet att den kommit fel. Andra gången om dom hade drabbats av något? Nu ...

Kan det möjligen vara mina kommande miljoner dom är ute och fikar efter? Hmm... En slags uppmuntran så att jag inte ska ge upp i mitt tradiga redigerande? Inse min egen storhet och köra på?

Eller är det helt enkelt så, att jag som varande "kulturelit" eller fattig men nobel kulturarbetare, ändå på något sätt platsar i ligan?

Näe, det är nog mina kommande miljoner dom vill åt ...

Och jag kan inte säga att jag inte blir påverkad av dessa mattglänsande sidor med champagne, bilar, smycken och juveler och exotiska platser och pudersnörykande vidder ... det senare är värst, alla kategorier.

Det finns alltså ingen återvändo. Jag måste fortsätta kämpa på, inte tvivla. För jag får ju för allt i världen inte hamna i gänget som hade Connoisseur men som inte längre får den!!

Där går väl ändå gränsen ;-)

Eder kulturarbetare

Ingrid Elfberg

Göteborgsguide!

Ett författarskap kan innehålla mycket.
Prestationsångest, sittsår, gamnacke, idétorka, kreativitetsrus, panik, tom plånbok, hämndgiriga funderingar kring vem som förtjänar att avrättas i nästa roman, bra recensioner och hemska vidriga magsura recensioner, väntan. Massor av väntan.
Känslor av misslyckande och mindervärde och "va fasen, jag ska nog lägga av ändå. Jag menar hur många är det inte somskriver numera och alla verkar sälja megamycket mer än jag å ..."
Och många lyckobubblor i magen när någon säger ett vänligt ord eller ger bort en kram med berömmande ord och säger att man är sååå duktig.
Och så kan det också innehålla en guide till hemstaden!
Har haft idén själv rätt länge, att göra något klickbart för min webbsida, något högst personligt, kanske med kopplingar till böckerna?
Nae, det får nog bli mera mina smultronställen då?
Eller?
Nu har frågan kommit från norska förlaget. Norrmännen är ju som bekant rätt förtjusta i Sverige. Inte bara för att det är REA på hela landet.
Jag delade upp mitt Göteborg i kultur, mat, fika och cafeer, udda boende, natursevärdheter, shopping och utsiktspunkter.
En helt klart personlig tvist, men känns bättre än att försöka överglänsa alla guider som redan finns.
Största problemet verkar vara att hitta en karta som går att sno eller göra om så att det kan användas i mina högst personliga syften?
Men vädret ska bli bra imorgon. Ja tack Norge för den bästa vädersajten som finns!
Jag ska nog sätta kameran på batteriladdning och ge mig ut imorgon.
Nån som vill hänga på?

Ingrid Elfberg :-)

Igår tittade jag på TV ...

Missförstå mig rätt nu. Jag är inte en sån där fanatiker som har kastat ut TVn som det kommersiella åbäke det är eller för att jag är elallergiker. Förresten, vart tog dom vägen?

Det råkar bara vara så att, jag tittar väldigt lite på TV. Främst för att jag inte har tid. jag har mycket annat som ska göras. Böcker som ska skrivas bland annat ;-)
Men också för att jag inte så ofta hittar något som är värt att glo på. För ärligt talat, det mesta suger!
Visst kikade jag en del på politiska debatter innan valet och visst kollar jag nyheter ibland. och film så klart, när det väl bjuds något som är smaskigt. Men för det mesta så lockar böcker eller dator betydligt mycket mer.

Men igår gjorde jag ett rejält undantag. Jag bänkade mig framför ett avsnitt om Irene Huss. Den coola poliskvinnan som verkar i Göteborg med hjälp av Helene Tursten, vår första verkliga deckardrottning här i Sverige. Hon vann första Polonipriset om jag inte minns fel? Det numera nedlagda priset som skapades för att uppmuntra oss kvinnliga deckarförfattare. Något som sannerligen inte behövs numera ...;-)

Två saker gjorde att jag bestämt satte mig och tvingade mig att se hela. Dels är det filmat med stora penseldrag och generöst med Göteborgsvyer. Bara att njuta och sitta och pana efter gatunamn eller andra kännetecken och klappa sig på axeln när man känner igen gator, hus, vyer och platser i sin stad.
Men också för att produktionsbolaget är Yellow bird, som lyckades göra den första riktigt snygga och täta filmatiseringen av svenskt material som jag kan minnas. Nämligen Millenium.

Annars brukar vi svenskar härja i gärdsgårdsligan där och vara så pinsamt usla på både casting, manus, ljus och klipp och kamera så att man vrider sig i tortyrplågor genom rullen.

Jag bet ihop och glodde.

Och, det var plågsamt. Innerligt smärtsamt...

Skådespelare som är som stela Kendockor. Budoscenerna, ja Irene är ju svartbältare så klart, precis som min söte polis, hahahahhaah!!! Ja, budon är så erbarmligt patetiskt amatörmässig att jag kvider.
Panoramaflygningarna över Göteborg är underbara och miljöerna trevliga. Fotot helt ok? Ja. Ljus jättefint. Klipp, rätt ok.

Och så dyker Göteborgs egen pajas upp som den late kommissarien. Lasse Brandeby!
Hur tänker man? Tänkte dom alls?

Storyn är så att man vrider sig i plågor. För skratta kan man inte. Det är liksom passerat. tempot i storyn är som en tysk chokladkola, så seg och stor att käkarna fastnar.

Slutscenerna är obetalbara, när Irene till slut får bräda sin konkurrent på kärleksplanet och alla svartsjukemissförstånd mellan henne och maken reds ut med pussar och födelsedagstårta och glada barn och en svansviftande hund i bästa Hollywoodmanér. Urk urk urk urk ...

Vi har diskuterat det där men filmatisering på mitt förlag. Och är rörande överrens om att det är ett fåtal bolag som man skulle acceptera att dom la sina fingrar på mina böcker. ett av dom acceptabla alternativen är just Yellow Bird. Men nu undrar jag?

Stackars Helene Tursten. Och stackars Edwardsson som fick sina böcker mosade till ren gegga av nåt västsvenskt produktionsbolag. Och usch å fy för det dom gjorde med Läckberg...

Kanske lika så bra att inget filmbolag knackat på dörren än?

Men, det är fin utsikt från Ramberget i alla fall ;-D

Jag kan i alla fall gotta mig åt att ploten till min bok nummer två går som löpsedelsföljetong i GP just nu ;-)

Hehehheheheh!!! Verkligheten överträffar alltid dikten.

Ingrid Elfberg