Missförstå mig rätt nu. Jag är inte en sån där fanatiker som har kastat ut TVn som det kommersiella åbäke det är eller för att jag är elallergiker. Förresten, vart tog dom vägen?
Det råkar bara vara så att, jag tittar väldigt lite på TV. Främst för att jag inte har tid. jag har mycket annat som ska göras. Böcker som ska skrivas bland annat ;-)
Men också för att jag inte så ofta hittar något som är värt att glo på. För ärligt talat, det mesta suger!
Visst kikade jag en del på politiska debatter innan valet och visst kollar jag nyheter ibland. och film så klart, när det väl bjuds något som är smaskigt. Men för det mesta så lockar böcker eller dator betydligt mycket mer.
Men igår gjorde jag ett rejält undantag. Jag bänkade mig framför ett avsnitt om Irene Huss. Den coola poliskvinnan som verkar i Göteborg med hjälp av Helene Tursten, vår första verkliga deckardrottning här i Sverige. Hon vann första Polonipriset om jag inte minns fel? Det numera nedlagda priset som skapades för att uppmuntra oss kvinnliga deckarförfattare. Något som sannerligen inte behövs numera ...;-)
Två saker gjorde att jag bestämt satte mig och tvingade mig att se hela. Dels är det filmat med stora penseldrag och generöst med Göteborgsvyer. Bara att njuta och sitta och pana efter gatunamn eller andra kännetecken och klappa sig på axeln när man känner igen gator, hus, vyer och platser i sin stad.
Men också för att produktionsbolaget är Yellow bird, som lyckades göra den första riktigt snygga och täta filmatiseringen av svenskt material som jag kan minnas. Nämligen Millenium.
Annars brukar vi svenskar härja i gärdsgårdsligan där och vara så pinsamt usla på både casting, manus, ljus och klipp och kamera så att man vrider sig i tortyrplågor genom rullen.
Jag bet ihop och glodde.
Och, det var plågsamt. Innerligt smärtsamt...
Skådespelare som är som stela Kendockor. Budoscenerna, ja Irene är ju svartbältare så klart, precis som min söte polis, hahahahhaah!!! Ja, budon är så erbarmligt patetiskt amatörmässig att jag kvider.
Panoramaflygningarna över Göteborg är underbara och miljöerna trevliga. Fotot helt ok? Ja. Ljus jättefint. Klipp, rätt ok.
Och så dyker Göteborgs egen pajas upp som den late kommissarien. Lasse Brandeby!
Hur tänker man? Tänkte dom alls?
Storyn är så att man vrider sig i plågor. För skratta kan man inte. Det är liksom passerat. tempot i storyn är som en tysk chokladkola, så seg och stor att käkarna fastnar.
Slutscenerna är obetalbara, när Irene till slut får bräda sin konkurrent på kärleksplanet och alla svartsjukemissförstånd mellan henne och maken reds ut med pussar och födelsedagstårta och glada barn och en svansviftande hund i bästa Hollywoodmanér. Urk urk urk urk ...
Vi har diskuterat det där men filmatisering på mitt förlag. Och är rörande överrens om att det är ett fåtal bolag som man skulle acceptera att dom la sina fingrar på mina böcker. ett av dom acceptabla alternativen är just Yellow Bird. Men nu undrar jag?
Stackars Helene Tursten. Och stackars Edwardsson som fick sina böcker mosade till ren gegga av nåt västsvenskt produktionsbolag. Och usch å fy för det dom gjorde med Läckberg...
Kanske lika så bra att inget filmbolag knackat på dörren än?
Men, det är fin utsikt från Ramberget i alla fall ;-D
Jag kan i alla fall gotta mig åt att ploten till min bok nummer två går som löpsedelsföljetong i GP just nu ;-)
Hehehheheheh!!! Verkligheten överträffar alltid dikten.
Ingrid Elfberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar