Göteborg är invaderat!

Av turister ...
Nu igen!
Ingen aning hur många turistbussar som passerat under balkongen idag, men det är åtskilliga. Och på min powerwalk-runda drällde det av turister med en karta under nosen som inte hittade det dom letade efter.
(Chockade förresten två damer genom att guida dom på lätt knackig, men ändock, tyska under min promenad :-))

Ja, det är inga rundturer i mina författarspår. Än!

Jag råkar bo nära både Slottsskogen och Oscar Fredriks kyrka. Och bussarna tar nog vägen förbi Masthuggsskyrkan också? Utsikten går liksom inte av för hackor däruppe.

Men jag funderar allvarligt på att göra en interaktiv karta på min hemsida med mina högst personliga smultronställen och udda platser utmärkta? Vad tror ni? Fotograferat har jag gjort en längre tid.

Lite som Jungstedt har gjort med Gotland?

Ni vet väl att vi författare bidrar till den Svenska turismen? Jodå. Det finns guidade turer lite här och var i författares fotspår och framför allt i deras böckers fotspår. Jag kan ju bara nämna Ystad och Gotland och Öland ... För att inte tala om Södermalm och fotspåren efter Salander och Co!! Och snart kommer det en och annan Hollywoodhunk dit för att spela in film.

Kanske dags att turista lite i sin egen stad? Hur många av er har gjort det? Jag har. Men det var ett tag sen. Och jag borde nog göra det igen.

Det är ett nyttigt perspektiv för den som travar gatorna upp och ner varje dag. Ett annat perspektiv som ger insikter och upplevelser som man annars missar.

Nä, nu måste träningskläderna av. Ikväll blir det dejt med kär väninna som tycker att jag ska spana på karlar. So bee it. Vad gör man inte för sina vänner? ;-)

På balkongen
Ingrid Elfberg

Trött på att vara snäll?

Läser idag att herr Schulman har tröttnat på att vara snäll och nu ska gå tillbaka till sitt mera normala jag och vara elak igen. Denna gången i form av en stor vit kanin ... eh? Ja.

Min första tanke är, när beslöt han sig för att vara snäll? Eller är det jag som missat något? Läser då vidare och ser att herrn har ägnat sig åt en pappablogg och sitt författarskap istället för att vara en elak satan, under en period. Har detta möjligen blivit tråkigt? Eller är det helt enkelt bara så nedra boring att skriva om och läsa om en bebis, som inte ens är ens egen?

Eller är det kanske så att det inte ger lika mycket uppmärksamhet att vara lige mera lagom och vanlig?

Ett märkligt fenomen det där, att man kan bli "kändis" på att vara utstuderat elak mot andra människor? Mannen ifråga är ju numera rikskändis och tituleras underhållare och författare och allt startade med en blogg där han var gement elak.

Det är möjligt att det var roligt? Jag tyckte aldrig det. Om jag ska vara riktigt ärlig så är det bara banalt och fruktansvärt lättköpt att vara elak. Att såga någon jämns med fotknölarna är något av det enklaste som finns.

Men jag kanske är för gammal för att fatta?

Fast när man tänker efter så finns det många exempel på elakingar som gjort sig framgång på andras bekostnad. Allt från politiker till författare till komiker till konstnärer till kritiker ...

För visst finns det kritiker som förösker göra sig ett namn och sticka ut ur mängden genom att helt enklet bara spy ur sig galla och magsyra. jag råkade ut för en sån under dom första månaderna efter min bokdebut.

Min första reaktion var så klart den som alla rookies får. Någons slags äckelmagad chock där man läste dom syradrypande raderna om och om igen och försökte förstå vad som stod där och vad det innebar. Betydde det något? Fanns det någon sanning i det som stod där? Vad vill människan?

Jag fick många kommentarer om just den recensionen då, eftersom jag gästbloggade på Bokcirklar under den perioden. Och väldigt snabbt insåg jag att jag råkat ut för ett Schulman-syndrom. En människa som inte hade någon vidare substans i sin recension och som med all sin kraft försökte göra sig ett namn som en liten elaking.

Flera skrev rakt av att "ja ja, hon ja, det ska du inte bry dig om, hon är sån, det är bara magsyra, så gör hon alltid."

Recensionen avlsutades med ett extra ikläm där hon, jadå, en hon, tryckte i att boken för övrigt var ren skit! Inte varken väl formulerat eller speciellt analytiskt ;-)

Det är klart att även jag ruttnar rejält på att vara snäll av och till. Va fasen nu snäll innebär egentligen?

När andra ger sig på mig, beter sig grisigt och orättvist så bubblar även min ilska och jag kan tänka hemska tankar om hämnd och getillbakaförnedring. Nu, är det mest mitt ex som råkar ut för dom tankarna. Men, han förtjänar det! :-D

Nej, jag tänker inte falla i samma fälla och bli en elaking. Det är för enkelt ...

Herr Schulman får jättegärna springa omkring i en gigantisk vit kaninkostym framåt hösten i våra TV-rutor. Det kan faktiskt bli kul! Om inte annat så borde det bli svettigt därinne ;-)

Jag tänker inte sluta vara ärlig men jag ska nog fortsätta att vara snäll i alla fall ;-D

Eder tangentslitare
Ingrid Elfberg

Författarväder ...

Idag regnar det i Göteborg. Inte ett helt ovanligt tillstånd kan man konstatera. För regnar gör det ofta och mycket i den här staden som ju ligger ytterst mot väster, det väderstreck som nästan alla lågtryck kommer ifrån. En väldig kontrast till dom heta dagarna i förra veckan då min äldste son tog studenten i vibrerande hetta på en vindstilla svettig skolgård.
Dom dagarna hade man den där förädiska känslan av att nu har sommaren kommit och så här kommer alla dagar att vara fram till slutet av augusti. Alla ska sitta på gräset i Slottsskogen och osa med sina engångsgrillar och släntra runt i sandaler och lätta klänningar och tshirts med en ölburk eller en glass i handen och coola solbrillor på näsan eller lite nonchigt uppfluffade i håret.
Uteserveringarna ska vara proppfulla med glada leende avslappnade människor och min älskade Linnéstad fylld av dofter av mat och vitlök.
Men idag regnar det. Det smattrar på fönsterbläcket och rinner längs fönsterglaset. Trafiken frasar nere på gatan. Och plötsligt känns det som ett kraftigt de ja vue? För förra sommaren, ja sommar var synd att säga, för den kom aldrig, på hela sommaren ...
Säg inte att det ska bli en sån igen? En sån där när man möter kompisar på Kungsgatan som ser brunbrända ut och frågar vart dom varit och får svaret att näe, det är bara rost!
Fast å andra sidan, är verkligen sol och uteserveringsväder ett bra författarväder?
Ja okey då, jag erkänner. Usel planering att ha skrivandet på sommaren. Sant! men nu råkar det ha blivit så. Kan man verkligen skriva koncentrerat när det kvittrar och blommar och steker och dricks och äts utanför?
Splittrande om inte annat ...
Regn är en slags melankoli. Lockar inte men duger. Till att promenera i, att springa i, att sitta inne i med gott samvete.
Jag kurar inne en stund till och kikar med spänning och förtjust fasa i det jag klämde ur mig igårkväll för att se om känslan av flöde var rätt eller bara en illusion?

För igår flödade det! I timmar. Men, det är inte detsamma som att det som rann till var bra ...

Kreativitet kommer och går precis som ångest och författarförstoppning. Väder, det bara är och går inte att göra något åt ... ;-)

Ingrid Elfberg i regnet

Dramaturgi...

Älskade och hatade ord!
Fast innerst inne så verkligen älskar jag detta ämne... är djupt djupt fascinerad. Så fascinerad att jag definitivt kan kallas nördig ;-)

Nå, vad betyder detta ord?
Jag brukar säga "hur man berättar en historia". Vilket så klart är sant, men ändå inte. Dramaturgi används i teater, i film och i TV-serier. En slags teknik att få berättandet av en historia att bli så spännande och så gripande som det bara går.

Självklart är det en teknik som används stenhårt inom filmindustrin och har ibland lite slafsigt kallats för "ett manus enligt Hollywood standard".

Men riktigt så enkelt är det inte. Dramaturgin föddes säkerligen redan i grottan. När jag föreläste för ungdomar på en skola här i Göteborg för ett tag sedan, så använde jag mig av just filmen som exempel, för att deras referensramar skulle klicka. Men, gjorde även en resa tillbaka i tiden där jag undrade om inte även grottmänniskan hade ett stort behov av att berätta på ett fängslande sätt om sin lyckade jakt.
För, inte kom han hem till grottna med en sabeltandad tiger och bara la den utanför och gick och la sig i ett hörn för att vila? Knappast. han berättade säkert med hela kroppen om hur han smög, hur tigerna attackerade och hur han till slut med mycken liten marginal lyckades slå sitt byte...
Och, tog emot den välförtjänta beundran.

"Det var en gång ..."

Ni vet alla hur det är att berätta en rolig historia på en fest och hur du gör det, har en avgörande betydelse för om du ska få dina skratt eller inte... Inte så mycket själva historien.

Jag har precis backat tillbaka ur mitt manus igen, bok nummer två jodå ... och börjat spalta upp beståndsdelarna och fundera över hur dom spelar mot varandra, hur personerna och intrigerna utvecklas över tid och hur samspelet egentligen ser ut...
Lika intressant varje gång. Jag fyller snabbt ett A3 ark med tidslinjer och frågetecken. Men jag inser också saker som borde ha varit självklara, redan i början. Men ... efterklok kan man vara.

Bygget börjar ta verkligt bra form och många bitar som jag kastat ska banne mig tillbaks igen ;-)

Men hur gör man rent tekniskt?

Jag bygger synopsis både i datorn och på papper men kruxet är att få ihop det. Hur hittar jag tillbaka till mina kapitel, till mina gamla bitar som jag redan kastat... Och, hur i hela skogen ska jag få alla syftningar och alla ledtrådar att stämma när jag flyttat runt allt som en galning?

Minsta kommentar från en person i min berättelse kan bli helt galen för att jag flyttat kapitlet en bit ...

Ja, jag vet. Inte ert problem. Mitt! Men det är superfascinerande. Speciellt när jag får beundrarmejl där just mitt sätt att bygga upp historien är det som fascinerat. Nåt har jag uppenbarligen tänkt rätt ;-)

Nu ska jag ur träningskläderna. Ja jag vet, har suttit i dom i flera timmar, igen. Men måste ju vara fräsch till sonens konsert i kväll! Den ska visst bli något i hästväg, mamma eller inte ;-D

Njut av sommaren!
Ingrid Elfberg