Läser idag att herr Schulman har tröttnat på att vara snäll och nu ska gå tillbaka till sitt mera normala jag och vara elak igen. Denna gången i form av en stor vit kanin ... eh? Ja.
Min första tanke är, när beslöt han sig för att vara snäll? Eller är det jag som missat något? Läser då vidare och ser att herrn har ägnat sig åt en pappablogg och sitt författarskap istället för att vara en elak satan, under en period. Har detta möjligen blivit tråkigt? Eller är det helt enkelt bara så nedra boring att skriva om och läsa om en bebis, som inte ens är ens egen?
Eller är det kanske så att det inte ger lika mycket uppmärksamhet att vara lige mera lagom och vanlig?
Ett märkligt fenomen det där, att man kan bli "kändis" på att vara utstuderat elak mot andra människor? Mannen ifråga är ju numera rikskändis och tituleras underhållare och författare och allt startade med en blogg där han var gement elak.
Det är möjligt att det var roligt? Jag tyckte aldrig det. Om jag ska vara riktigt ärlig så är det bara banalt och fruktansvärt lättköpt att vara elak. Att såga någon jämns med fotknölarna är något av det enklaste som finns.
Men jag kanske är för gammal för att fatta?
Fast när man tänker efter så finns det många exempel på elakingar som gjort sig framgång på andras bekostnad. Allt från politiker till författare till komiker till konstnärer till kritiker ...
För visst finns det kritiker som förösker göra sig ett namn och sticka ut ur mängden genom att helt enklet bara spy ur sig galla och magsyra. jag råkade ut för en sån under dom första månaderna efter min bokdebut.
Min första reaktion var så klart den som alla rookies får. Någons slags äckelmagad chock där man läste dom syradrypande raderna om och om igen och försökte förstå vad som stod där och vad det innebar. Betydde det något? Fanns det någon sanning i det som stod där? Vad vill människan?
Jag fick många kommentarer om just den recensionen då, eftersom jag gästbloggade på Bokcirklar under den perioden. Och väldigt snabbt insåg jag att jag råkat ut för ett Schulman-syndrom. En människa som inte hade någon vidare substans i sin recension och som med all sin kraft försökte göra sig ett namn som en liten elaking.
Flera skrev rakt av att "ja ja, hon ja, det ska du inte bry dig om, hon är sån, det är bara magsyra, så gör hon alltid."
Recensionen avlsutades med ett extra ikläm där hon, jadå, en hon, tryckte i att boken för övrigt var ren skit! Inte varken väl formulerat eller speciellt analytiskt ;-)
Det är klart att även jag ruttnar rejält på att vara snäll av och till. Va fasen nu snäll innebär egentligen?
När andra ger sig på mig, beter sig grisigt och orättvist så bubblar även min ilska och jag kan tänka hemska tankar om hämnd och getillbakaförnedring. Nu, är det mest mitt ex som råkar ut för dom tankarna. Men, han förtjänar det! :-D
Nej, jag tänker inte falla i samma fälla och bli en elaking. Det är för enkelt ...
Herr Schulman får jättegärna springa omkring i en gigantisk vit kaninkostym framåt hösten i våra TV-rutor. Det kan faktiskt bli kul! Om inte annat så borde det bli svettigt därinne ;-)
Jag tänker inte sluta vara ärlig men jag ska nog fortsätta att vara snäll i alla fall ;-D
Eder tangentslitare
Ingrid Elfberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar