Bokmässa ...

Man blir nästan matt av själva ordet. Fast ändå fylld av lust och någon slags irrationell glädje.

Göteborg får en annorlunda gatubild under bokmässan. Strömmarna av folk från centralen och kring hotellen har bytt skepnad, från kostymer med datorer under armen till damer med GudrunSjödinkostym. Och en och annan herre med lustigt skägg och manchesterkavaj. Kultureliten har dragit in. Det kommer folk från hela världen. Man umgås, pratar, möts och tittar på böcker, tidningar, mat och vin och choklad och barnböcker och serier och bokmärken och hörapparater och ... lyssnar på kända och okända som berättar om allt mellan himmel och jord. Det mest utmärkande för bokmässan är faktiskt ljudnivån. Jag vet ingen annan mässa där man försöker överrösta varandra på det viset?

Men jag saknade faktiskt isblocket från Torneälven i år? Smälte hela bort förra året? Å andra sidan så verkade någon ha tagit tag i problemet med bristen på luft och skrämt upp ventilationen till nya höjder, för i år kunde man andas, på flera ställen ... ;-) Så isen behövdes kanske inte längre för att rädda livet på överhettade mässdeltagare.

Författare som inte levererat en bok och som inte ska signera, får leva sitt liv på mässan på undantag. I marginalen, vid sidan av och som publik.

Så var det i år. Och det har sina fördelar. Då kan man gå runt och titta på det man vill, klämma och känna och glo. Höra sina författarkollegor stamma och se när dom välter böckerna och vattenglaset och colaflaskan på podiet och deras allt mera röda ögon och whiskeyrostiga stämmor och flackande blickar ner i telefonens almanacka. Och dom allt mera mekaniska leendena när mobiltelefoner eller kameror trycks upp i deras ansikten och läsarkusiner och läsarbarnbarn ska stå tätt intill på fotot.

Men det har också sina nackdelar. Man får inte vara med på förlagsmiddagen utan får stå i skamvrån utan mat och linneservetter. Och man blir starkt avundsjuk på dom som har ringlande signeringsköer och står på förlagens scener och talar om sina nya alster och glittrar mot publiken. Och, man känner sig hyfsat misslyckad, som inte klarat av att klämma ur sig en ny frisk bok det här året, heller ... Man ligger efter, blir omkörd, har inte orkat och inte klarat av... inte lika produktiv och inte lika kreativ.

"Hur går det med skrivandet?"

Tack bra... för inte säger man väl att det går inte alls, det går åt helvete!

Det är då det är underbart att få mingla med andra författare, bara. Och få ett ärligt rakt svar istället för det där klämkäckt tillrättalagda som inte får avslöja att prestationsångesten ligger som en blank hinna över ryggen och att gråten ibland är skrämmande nära under det breda ansträngda leendet.

Mycket framgångsrik och hyllad kollega erkände utan omsvep över sin öl att bok nummer fyra inte ville låta sig skrivas. Att entusiasmen torkat ut och att tangenterna inte lockade det minsta. Han hade klokt nog tagit en annan idé och skrivit den istället.

Jag diskuterade boknummertvåångesten med annan kollega och hon sa först att nej, inte alls. Men när vi pratat en stund så fanns den där ändå. Fast med bok tre, för att den i praktiken blivit bok nummer två ...

Ingen av oss är bättre än vårt senaste alster. Punkt.

Och alla har i något stadium varit lusfattig och haft en stark konflikt mellan att få livspusslet att gå ihop och att få tiden och lugnet att skriva. Så oerhört trösterikt att få prata länge med kollega som publicerat mer än 30 böcker och som generöst berättade om kampen för överlevnad under många år.

För alla, säger samstämmigt, att skriva är hårt hårt arbete. Inget annat. Glamouren finns ibland men för det mesta inte.

Vi bestämmer innan vi skiljs åt att även vi författare som bor i och runt Göteborg måste börja träffas lite mera regelbundet, som våra kollegor i huvudstaden gör, för att inte bli isolerade och för att få gnälla lite och stämma av och se att våra spöken och våra ångestar, är dom samma. Att vi är ganska lika. Och att det vi gör är förbannat kul men också oerhört krävande.

Att faktiskt få berätta att jag fick skrivkramp, jag tappade lusten och sen veta att det stannar där utan att bli en fet kvällstidningsrubrik att nu har succéförfattaren gått i väggen...

Mässan är fantastisk. Den ger hopp i bistra tider. Mänskligt hopp. Och gör oss författare lite mindre ensamma. Men också trötta, torktumlade och rödögda ;-)

Nu är det bara ett år till nästa gång!

Ingrid

Skilda världar...

Såg för ett tag sedan en seriestrip där en trött tecknad man satt framför sin dator och glodde med stora klotögon. Tjänstledig för att skriva den stora romanen. Status efter någon månad var att han kommit till sista säsongen av "2 1/2 men".

Igår hade jag en slagsida av just den sjukan. Splittrad mellan det jag borde och vill göra. Och faktiskt störd av flödet av motsägelsefull information om högt och lågt inbäddat i en flod av ren dynga.

När jag försöker backa ut från skärmen och allt som väller emot mig och ta mig själv i kragen, inser jag att jag redan är uttröttad av att just göra det, att försöka hålla det ifrån mig och att sålla i eländet.

Hjärnkontoret har drabbats av overload. Det borde dyka upp en sån där svart bomb med en brinnande stubin, som ofta härjade på datorskärmen på den gamla goda tiden.

Jag inser att jag klickar mig fram och tillbaka mellan sajterna och ständigt återvänder med en nervös rörelse till min mejlbox för att se ifall det ramlat in nåt nytt obehagligt som jag ska hantera. Det är tur att det som ramlar in genom brevinkastet har minskat dramatiskt. Faktiskt så mycket att jag numera hoppar till när någon stackars brevbärare kämpar med den människofingerätande luckan.

Tänk om jag skulle vända civilisationen ryggen ett tag och ge fan i att ta upp breven från mattan och reklambladen som trots att jag satt en sån där magsur antireklammskylt på ytterdörren, lyckas pressa sig in. Det är förresten märkligt att just postkodlotteriet alltid klarar sig igenom den censuren? Vinn 75 miljoner!!!! Låt inte dina grannar vinna utan att du får en del av kakan! Nä fy fan, det är klart att jag måste vara med. Tänk om folkilskna finska tanten vann pengar och sen kunde terra mig ostraffat därför att hon har mängder med draåthelvete pengar?!

Men vänta nu? Postkod. jag bor i ett av dom postnummerområden i Göteborg där vi är flest boende. Om vi så vinner 75 mille så blir det inte mer än ... Nä jag orkar inte mer!!! Stäng av!

Jag kanske bara ska läsa liiite på DN? Och så lite på Svensk bokhandel ifall att ... jag får sluta kika på kvällspressen. Blandningen mellan bantningsdroger, misshandel, krig och tyranner och Idoljuryns senaste gräl och Blondinbellas sömnsvårigheter på grund av näthatet och pingvinen som simmade fel och käkade sand för att sen få åka båt hem igen och nu simmar åt fel håll IGEN!

Om jag skiter i allt och åker hemåt till Härjedalen och sätter mig i stugan och bara glor på fjället ... fast det är klart, datorn tar jag ju med. Jag måste ju skriva :-) Jag kan ju alltid låta bli uppkopplingen, den är ju ändå under isen där och svajjar så hårt att bara det ger ångestattacker.

Jag kan gå längs med forsen och lyssna på korparna som pratar och andas och sen skriva färdigt roman tre, lätt som en plätt. Fast tänk om jag måste tar reda på nåt som ... Arghhhh!

När jag faktiskt backar från skärmen en aning så inser jag att stressen inte kommer från all skit som väller mot mig utan inifrån mig själv. Jag känner mig pressad. Och då faller gliporna upp i mitt själsliga pansar och oron och ångesten fingrar sig in.

Jag knappar på TVn. Som om det nu skulle hjälpa? Men jag gör det ändå och finner mig stirra på Hollywoodfruarna. Munnen faller öppen, jag sätter mig med en duns och stirrar misstroget.

Det är något surrealistiskt över det som händer på skärmen? Efter en stund inser jag att det är att damerna ser ut som kloner och beter sig förvirrande likartat. Deras hem ser likadana ut trots att dom har så mycket stålar att dom kunde anlita verkligt duktiga inredare och arkitekter, men nej ...

Deras liv verkar inte cirkla runt barnen eller det sociala utan kring byte av servetter, ljusstakar, nytt familjeporträtt där den äckliga hunden ska vara med med diadem i huvudet och sminkas av en sminkör som är mer känd för sitt rekord i Book of records i antalet plastikingrepp än för sin skicklighet, piercing av en ettåring och ett långdraget vårdnadsgräl mellan väninnor om den vidrigt äckligt fula hunden...

När världen utanför skakar av orkaner, krig, svält, börskriser och miljöförstöring, så lever dom vidare i sin rosacerisebeigevita fluffiga marängbubbla!

Eureka! Lösningen på allt ligger inför mina fötter. En man! En RIK man. Det är det som fattas i mitt liv ;-) Då kan jag hitta min inre frid och ägna mig åt det verkligt väsentliga. Mig själv. ;-D

Nu ska jag stänga datorn ett tag och gå till gymmet. Kanske kan det bota hjärnkontorsöverhettningssyndromet ...

Carpe diem mina vänner. Vi möts i min nästa roman ;-)

Ingrid Elfberg