Igår hade jag en slagsida av just den sjukan. Splittrad mellan det jag borde och vill göra. Och faktiskt störd av flödet av motsägelsefull information om högt och lågt inbäddat i en flod av ren dynga.
När jag försöker backa ut från skärmen och allt som väller emot mig och ta mig själv i kragen, inser jag att jag redan är uttröttad av att just göra det, att försöka hålla det ifrån mig och att sålla i eländet.
Hjärnkontoret har drabbats av overload. Det borde dyka upp en sån där svart bomb med en brinnande stubin, som ofta härjade på datorskärmen på den gamla goda tiden.
Jag inser att jag klickar mig fram och tillbaka mellan sajterna och ständigt återvänder med en nervös rörelse till min mejlbox för att se ifall det ramlat in nåt nytt obehagligt som jag ska hantera. Det är tur att det som ramlar in genom brevinkastet har minskat dramatiskt. Faktiskt så mycket att jag numera hoppar till när någon stackars brevbärare kämpar med den människofingerätande luckan.
Tänk om jag skulle vända civilisationen ryggen ett tag och ge fan i att ta upp breven från mattan och reklambladen som trots att jag satt en sån där magsur antireklammskylt på ytterdörren, lyckas pressa sig in. Det är förresten märkligt att just postkodlotteriet alltid klarar sig igenom den censuren? Vinn 75 miljoner!!!! Låt inte dina grannar vinna utan att du får en del av kakan! Nä fy fan, det är klart att jag måste vara med. Tänk om folkilskna finska tanten vann pengar och sen kunde terra mig ostraffat därför att hon har mängder med draåthelvete pengar?!
Men vänta nu? Postkod. jag bor i ett av dom postnummerområden i Göteborg där vi är flest boende. Om vi så vinner 75 mille så blir det inte mer än ... Nä jag orkar inte mer!!! Stäng av!
Jag kanske bara ska läsa liiite på DN? Och så lite på Svensk bokhandel ifall att ... jag får sluta kika på kvällspressen. Blandningen mellan bantningsdroger, misshandel, krig och tyranner och Idoljuryns senaste gräl och Blondinbellas sömnsvårigheter på grund av näthatet och pingvinen som simmade fel och käkade sand för att sen få åka båt hem igen och nu simmar åt fel håll IGEN!
Om jag skiter i allt och åker hemåt till Härjedalen och sätter mig i stugan och bara glor på fjället ... fast det är klart, datorn tar jag ju med. Jag måste ju skriva :-) Jag kan ju alltid låta bli uppkopplingen, den är ju ändå under isen där och svajjar så hårt att bara det ger ångestattacker.
Jag kan gå längs med forsen och lyssna på korparna som pratar och andas och sen skriva färdigt roman tre, lätt som en plätt. Fast tänk om jag måste tar reda på nåt som ... Arghhhh!
När jag faktiskt backar från skärmen en aning så inser jag att stressen inte kommer från all skit som väller mot mig utan inifrån mig själv. Jag känner mig pressad. Och då faller gliporna upp i mitt själsliga pansar och oron och ångesten fingrar sig in.
Jag knappar på TVn. Som om det nu skulle hjälpa? Men jag gör det ändå och finner mig stirra på Hollywoodfruarna. Munnen faller öppen, jag sätter mig med en duns och stirrar misstroget.
Det är något surrealistiskt över det som händer på skärmen? Efter en stund inser jag att det är att damerna ser ut som kloner och beter sig förvirrande likartat. Deras hem ser likadana ut trots att dom har så mycket stålar att dom kunde anlita verkligt duktiga inredare och arkitekter, men nej ...
Deras liv verkar inte cirkla runt barnen eller det sociala utan kring byte av servetter, ljusstakar, nytt familjeporträtt där den äckliga hunden ska vara med med diadem i huvudet och sminkas av en sminkör som är mer känd för sitt rekord i Book of records i antalet plastikingrepp än för sin skicklighet, piercing av en ettåring och ett långdraget vårdnadsgräl mellan väninnor om den vidrigt äckligt fula hunden...
När världen utanför skakar av orkaner, krig, svält, börskriser och miljöförstöring, så lever dom vidare i sin rosacerisebeigevita fluffiga marängbubbla!
Eureka! Lösningen på allt ligger inför mina fötter. En man! En RIK man. Det är det som fattas i mitt liv ;-) Då kan jag hitta min inre frid och ägna mig åt det verkligt väsentliga. Mig själv. ;-D
Nu ska jag stänga datorn ett tag och gå till gymmet. Kanske kan det bota hjärnkontorsöverhettningssyndromet ...
Carpe diem mina vänner. Vi möts i min nästa roman ;-)
Ingrid Elfberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar