Göteborg får en annorlunda gatubild under bokmässan. Strömmarna av folk från centralen och kring hotellen har bytt skepnad, från kostymer med datorer under armen till damer med GudrunSjödinkostym. Och en och annan herre med lustigt skägg och manchesterkavaj. Kultureliten har dragit in. Det kommer folk från hela världen. Man umgås, pratar, möts och tittar på böcker, tidningar, mat och vin och choklad och barnböcker och serier och bokmärken och hörapparater och ... lyssnar på kända och okända som berättar om allt mellan himmel och jord. Det mest utmärkande för bokmässan är faktiskt ljudnivån. Jag vet ingen annan mässa där man försöker överrösta varandra på det viset?
Men jag saknade faktiskt isblocket från Torneälven i år? Smälte hela bort förra året? Å andra sidan så verkade någon ha tagit tag i problemet med bristen på luft och skrämt upp ventilationen till nya höjder, för i år kunde man andas, på flera ställen ... ;-) Så isen behövdes kanske inte längre för att rädda livet på överhettade mässdeltagare.
Författare som inte levererat en bok och som inte ska signera, får leva sitt liv på mässan på undantag. I marginalen, vid sidan av och som publik.
Så var det i år. Och det har sina fördelar. Då kan man gå runt och titta på det man vill, klämma och känna och glo. Höra sina författarkollegor stamma och se när dom välter böckerna och vattenglaset och colaflaskan på podiet och deras allt mera röda ögon och whiskeyrostiga stämmor och flackande blickar ner i telefonens almanacka. Och dom allt mera mekaniska leendena när mobiltelefoner eller kameror trycks upp i deras ansikten och läsarkusiner och läsarbarnbarn ska stå tätt intill på fotot.
Men det har också sina nackdelar. Man får inte vara med på förlagsmiddagen utan får stå i skamvrån utan mat och linneservetter. Och man blir starkt avundsjuk på dom som har ringlande signeringsköer och står på förlagens scener och talar om sina nya alster och glittrar mot publiken. Och, man känner sig hyfsat misslyckad, som inte klarat av att klämma ur sig en ny frisk bok det här året, heller ... Man ligger efter, blir omkörd, har inte orkat och inte klarat av... inte lika produktiv och inte lika kreativ.
"Hur går det med skrivandet?"
Tack bra... för inte säger man väl att det går inte alls, det går åt helvete!
Det är då det är underbart att få mingla med andra författare, bara. Och få ett ärligt rakt svar istället för det där klämkäckt tillrättalagda som inte får avslöja att prestationsångesten ligger som en blank hinna över ryggen och att gråten ibland är skrämmande nära under det breda ansträngda leendet.
Mycket framgångsrik och hyllad kollega erkände utan omsvep över sin öl att bok nummer fyra inte ville låta sig skrivas. Att entusiasmen torkat ut och att tangenterna inte lockade det minsta. Han hade klokt nog tagit en annan idé och skrivit den istället.
Jag diskuterade boknummertvåångesten med annan kollega och hon sa först att nej, inte alls. Men när vi pratat en stund så fanns den där ändå. Fast med bok tre, för att den i praktiken blivit bok nummer två ...
Ingen av oss är bättre än vårt senaste alster. Punkt.
Och alla har i något stadium varit lusfattig och haft en stark konflikt mellan att få livspusslet att gå ihop och att få tiden och lugnet att skriva. Så oerhört trösterikt att få prata länge med kollega som publicerat mer än 30 böcker och som generöst berättade om kampen för överlevnad under många år.
För alla, säger samstämmigt, att skriva är hårt hårt arbete. Inget annat. Glamouren finns ibland men för det mesta inte.
Vi bestämmer innan vi skiljs åt att även vi författare som bor i och runt Göteborg måste börja träffas lite mera regelbundet, som våra kollegor i huvudstaden gör, för att inte bli isolerade och för att få gnälla lite och stämma av och se att våra spöken och våra ångestar, är dom samma. Att vi är ganska lika. Och att det vi gör är förbannat kul men också oerhört krävande.
Att faktiskt få berätta att jag fick skrivkramp, jag tappade lusten och sen veta att det stannar där utan att bli en fet kvällstidningsrubrik att nu har succéförfattaren gått i väggen...
Mässan är fantastisk. Den ger hopp i bistra tider. Mänskligt hopp. Och gör oss författare lite mindre ensamma. Men också trötta, torktumlade och rödögda ;-)
Nu är det bara ett år till nästa gång!
Ingrid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar