Bokmässa ...

Man blir nästan matt av själva ordet. Fast ändå fylld av lust och någon slags irrationell glädje.

Göteborg får en annorlunda gatubild under bokmässan. Strömmarna av folk från centralen och kring hotellen har bytt skepnad, från kostymer med datorer under armen till damer med GudrunSjödinkostym. Och en och annan herre med lustigt skägg och manchesterkavaj. Kultureliten har dragit in. Det kommer folk från hela världen. Man umgås, pratar, möts och tittar på böcker, tidningar, mat och vin och choklad och barnböcker och serier och bokmärken och hörapparater och ... lyssnar på kända och okända som berättar om allt mellan himmel och jord. Det mest utmärkande för bokmässan är faktiskt ljudnivån. Jag vet ingen annan mässa där man försöker överrösta varandra på det viset?

Men jag saknade faktiskt isblocket från Torneälven i år? Smälte hela bort förra året? Å andra sidan så verkade någon ha tagit tag i problemet med bristen på luft och skrämt upp ventilationen till nya höjder, för i år kunde man andas, på flera ställen ... ;-) Så isen behövdes kanske inte längre för att rädda livet på överhettade mässdeltagare.

Författare som inte levererat en bok och som inte ska signera, får leva sitt liv på mässan på undantag. I marginalen, vid sidan av och som publik.

Så var det i år. Och det har sina fördelar. Då kan man gå runt och titta på det man vill, klämma och känna och glo. Höra sina författarkollegor stamma och se när dom välter böckerna och vattenglaset och colaflaskan på podiet och deras allt mera röda ögon och whiskeyrostiga stämmor och flackande blickar ner i telefonens almanacka. Och dom allt mera mekaniska leendena när mobiltelefoner eller kameror trycks upp i deras ansikten och läsarkusiner och läsarbarnbarn ska stå tätt intill på fotot.

Men det har också sina nackdelar. Man får inte vara med på förlagsmiddagen utan får stå i skamvrån utan mat och linneservetter. Och man blir starkt avundsjuk på dom som har ringlande signeringsköer och står på förlagens scener och talar om sina nya alster och glittrar mot publiken. Och, man känner sig hyfsat misslyckad, som inte klarat av att klämma ur sig en ny frisk bok det här året, heller ... Man ligger efter, blir omkörd, har inte orkat och inte klarat av... inte lika produktiv och inte lika kreativ.

"Hur går det med skrivandet?"

Tack bra... för inte säger man väl att det går inte alls, det går åt helvete!

Det är då det är underbart att få mingla med andra författare, bara. Och få ett ärligt rakt svar istället för det där klämkäckt tillrättalagda som inte får avslöja att prestationsångesten ligger som en blank hinna över ryggen och att gråten ibland är skrämmande nära under det breda ansträngda leendet.

Mycket framgångsrik och hyllad kollega erkände utan omsvep över sin öl att bok nummer fyra inte ville låta sig skrivas. Att entusiasmen torkat ut och att tangenterna inte lockade det minsta. Han hade klokt nog tagit en annan idé och skrivit den istället.

Jag diskuterade boknummertvåångesten med annan kollega och hon sa först att nej, inte alls. Men när vi pratat en stund så fanns den där ändå. Fast med bok tre, för att den i praktiken blivit bok nummer två ...

Ingen av oss är bättre än vårt senaste alster. Punkt.

Och alla har i något stadium varit lusfattig och haft en stark konflikt mellan att få livspusslet att gå ihop och att få tiden och lugnet att skriva. Så oerhört trösterikt att få prata länge med kollega som publicerat mer än 30 böcker och som generöst berättade om kampen för överlevnad under många år.

För alla, säger samstämmigt, att skriva är hårt hårt arbete. Inget annat. Glamouren finns ibland men för det mesta inte.

Vi bestämmer innan vi skiljs åt att även vi författare som bor i och runt Göteborg måste börja träffas lite mera regelbundet, som våra kollegor i huvudstaden gör, för att inte bli isolerade och för att få gnälla lite och stämma av och se att våra spöken och våra ångestar, är dom samma. Att vi är ganska lika. Och att det vi gör är förbannat kul men också oerhört krävande.

Att faktiskt få berätta att jag fick skrivkramp, jag tappade lusten och sen veta att det stannar där utan att bli en fet kvällstidningsrubrik att nu har succéförfattaren gått i väggen...

Mässan är fantastisk. Den ger hopp i bistra tider. Mänskligt hopp. Och gör oss författare lite mindre ensamma. Men också trötta, torktumlade och rödögda ;-)

Nu är det bara ett år till nästa gång!

Ingrid

Skilda världar...

Såg för ett tag sedan en seriestrip där en trött tecknad man satt framför sin dator och glodde med stora klotögon. Tjänstledig för att skriva den stora romanen. Status efter någon månad var att han kommit till sista säsongen av "2 1/2 men".

Igår hade jag en slagsida av just den sjukan. Splittrad mellan det jag borde och vill göra. Och faktiskt störd av flödet av motsägelsefull information om högt och lågt inbäddat i en flod av ren dynga.

När jag försöker backa ut från skärmen och allt som väller emot mig och ta mig själv i kragen, inser jag att jag redan är uttröttad av att just göra det, att försöka hålla det ifrån mig och att sålla i eländet.

Hjärnkontoret har drabbats av overload. Det borde dyka upp en sån där svart bomb med en brinnande stubin, som ofta härjade på datorskärmen på den gamla goda tiden.

Jag inser att jag klickar mig fram och tillbaka mellan sajterna och ständigt återvänder med en nervös rörelse till min mejlbox för att se ifall det ramlat in nåt nytt obehagligt som jag ska hantera. Det är tur att det som ramlar in genom brevinkastet har minskat dramatiskt. Faktiskt så mycket att jag numera hoppar till när någon stackars brevbärare kämpar med den människofingerätande luckan.

Tänk om jag skulle vända civilisationen ryggen ett tag och ge fan i att ta upp breven från mattan och reklambladen som trots att jag satt en sån där magsur antireklammskylt på ytterdörren, lyckas pressa sig in. Det är förresten märkligt att just postkodlotteriet alltid klarar sig igenom den censuren? Vinn 75 miljoner!!!! Låt inte dina grannar vinna utan att du får en del av kakan! Nä fy fan, det är klart att jag måste vara med. Tänk om folkilskna finska tanten vann pengar och sen kunde terra mig ostraffat därför att hon har mängder med draåthelvete pengar?!

Men vänta nu? Postkod. jag bor i ett av dom postnummerområden i Göteborg där vi är flest boende. Om vi så vinner 75 mille så blir det inte mer än ... Nä jag orkar inte mer!!! Stäng av!

Jag kanske bara ska läsa liiite på DN? Och så lite på Svensk bokhandel ifall att ... jag får sluta kika på kvällspressen. Blandningen mellan bantningsdroger, misshandel, krig och tyranner och Idoljuryns senaste gräl och Blondinbellas sömnsvårigheter på grund av näthatet och pingvinen som simmade fel och käkade sand för att sen få åka båt hem igen och nu simmar åt fel håll IGEN!

Om jag skiter i allt och åker hemåt till Härjedalen och sätter mig i stugan och bara glor på fjället ... fast det är klart, datorn tar jag ju med. Jag måste ju skriva :-) Jag kan ju alltid låta bli uppkopplingen, den är ju ändå under isen där och svajjar så hårt att bara det ger ångestattacker.

Jag kan gå längs med forsen och lyssna på korparna som pratar och andas och sen skriva färdigt roman tre, lätt som en plätt. Fast tänk om jag måste tar reda på nåt som ... Arghhhh!

När jag faktiskt backar från skärmen en aning så inser jag att stressen inte kommer från all skit som väller mot mig utan inifrån mig själv. Jag känner mig pressad. Och då faller gliporna upp i mitt själsliga pansar och oron och ångesten fingrar sig in.

Jag knappar på TVn. Som om det nu skulle hjälpa? Men jag gör det ändå och finner mig stirra på Hollywoodfruarna. Munnen faller öppen, jag sätter mig med en duns och stirrar misstroget.

Det är något surrealistiskt över det som händer på skärmen? Efter en stund inser jag att det är att damerna ser ut som kloner och beter sig förvirrande likartat. Deras hem ser likadana ut trots att dom har så mycket stålar att dom kunde anlita verkligt duktiga inredare och arkitekter, men nej ...

Deras liv verkar inte cirkla runt barnen eller det sociala utan kring byte av servetter, ljusstakar, nytt familjeporträtt där den äckliga hunden ska vara med med diadem i huvudet och sminkas av en sminkör som är mer känd för sitt rekord i Book of records i antalet plastikingrepp än för sin skicklighet, piercing av en ettåring och ett långdraget vårdnadsgräl mellan väninnor om den vidrigt äckligt fula hunden...

När världen utanför skakar av orkaner, krig, svält, börskriser och miljöförstöring, så lever dom vidare i sin rosacerisebeigevita fluffiga marängbubbla!

Eureka! Lösningen på allt ligger inför mina fötter. En man! En RIK man. Det är det som fattas i mitt liv ;-) Då kan jag hitta min inre frid och ägna mig åt det verkligt väsentliga. Mig själv. ;-D

Nu ska jag stänga datorn ett tag och gå till gymmet. Kanske kan det bota hjärnkontorsöverhettningssyndromet ...

Carpe diem mina vänner. Vi möts i min nästa roman ;-)

Ingrid Elfberg

När jag blir rik och berömd ... då....

För er som känner mig är det där gamla skämtet mer än uttjatat. Sönerna stånkade till sist ljudligt och mina ärrade kamrater suckade kvävt och tog en rejäl klunk ur vinglaset för att trycka ner det jag egentligen förtjänade.

"Jag har en plan" är mitt nya stridsrop. Och faktum är att inte lika många höjer på ögonbrynen längre. Det verkar ju faktiskt som kärringen menar allvar trots allt? Envis som synden är hon i alla fall. Fast har det inte dröjt lite väl länge med den där andra boken? Kan det vara så att det är en hel del snack men väldans lite verkstad?

För er som börjat misstänka någon form av hybris eller falskspel, så kan jag trösta er med att så inte är fallet. Hybris, verkligen inte. Man plågar inte sig själv sååååå infernaliskt länge och såååååå mycket om man lider av sånt. Jag menar allvar. På alla sätt. Och inte heller någon bluff. Man arbetar inte om ett helt bokmanus tre gånger på mindre än ett år om man inte menar fullständigt allvar. Eller, gått med i någon obskyr förening för självplågare. Och då räknar jag inte mina stånkande rundor i Slottis eller smärtsamma pass på gymmet.

Nä. Jag om någon hade självklart önskat att det gått smidigt, snabbt, fullkomligt fantastiskt bra och sensationellt glimrande kreativt super ... ja ni fattar. Och att jag som precis alla andra lätt skulle kunna klämma ur mig en roman om året, så att mina hungrande läsare kunde veta exakt på dagen när nästa kom. Och helst ha förbeställt den på webben.

Nu var jag ju förvarnad.

"Andra boken? Ja ja. Heheheheheh! Det blir inte värre än så. Nä fy farao för den. Den var inte att leka med. Du vet Norman Mailer, han höll på i trettio år med ..."

Tack tack, det räcker. Jag har förstått, nu.

Så rik. Nae. Inte än ... Den ende som verkligen VET att jag är stormrik är mitt ex. Han är dessutom den ende nu levande som har fullständig koll på min ekonomi, vilket så klart innebär att jag är rik som ett troll men har gömt allt guldet i min jordkula och låter honom betala ett snuskigt tilltaget underhåll så att jag kan vältra mig i lyx.

Han föreslog förresten häromdagen att jag skulle plundra ett gemensamt konto som vi tydligen fortfarande efter alla år har tillsammans. Där stod 24 öre och väntade på oss. Men han föreslog i sin stora generositet att jag skulle ta ut dom slantarna eftersom jag ändå ägnat mig åt att plundra ALLA våra konton under åren. Eh? Ja. Vi kanske inte ska göra någon djupare analys där ...

Så rik ... det får vi allt se. Under tiden jag jobbar på det, så får jag sätta hoppet till vanligt arbete eller lotto.

Men berömd då? Nae, det är inte nåt värst vidare med det heller. Än. Å andra sidan börjar jag bli allt mera tveksam till just den delen i min gamla plan. Jag gillar faktiskt fortfarande att få gå min runda i Slottis osminkad och även slänga soporna utan lösögonfransarna på.

Tänk att veta att när du sitter på din favoritkrog i Linné och äta nåt gott och pratar med en kär vän, att på andra sidan gatan står en hord med papparazzis med teleobjektiv lika stora som Arnolds överarm och smätter av bilder på när du tuggar, petar dig mellan tänderna, skrattar, torkar nosen på en servett eller försöker hindra en rap ...

Och att dagen efter har du ditt fejs på en etta där du gör en grimas som kan betyda allt från att du just föder barn till att du hällt i dig två linor kokain på två minuter blankt, medan du i själva verket skrattar åt din väninnas senaste misslyckade dejt.... "Fem minuter sa du? Äh lägg av? Sa han det?"

Igår slog jag på TVn. Kanske inte låter så sensationellt men även jag tittar ibland. Inte ofta. Men ibland. Inte för nyheterna. Dom får man snabbare på annat sätt och slipper dessutom fenomenet soffTV som nog måste vara en slags nationell helgedom i det här landet.

Jag träffade rakt på hollywoodfruarna. Dom svenska. Agnes Nicole och hennes kära väninnor. Jag har aldrig varit i USA. Och det här programmet kan få mig att undra vad tusan jag överhuvudtaget ska dit och göra?

Är det bara jag som blir så illa berörd att jag är tvungen att zappa till andra kanaler hela tiden, för att det är så förgrymmat pinsamt att jag inte klarar av att se mer än några minuter i taget?

Amfetaminsmala tanter med enorma ENBART blonda hårsvall uppumpade av asiatiskt löshår, fjortiskläder, jättebilar med jättemotorer och en inredning som hade gjort Liberache överlycklig. Den mentala världen består av träning, inredning, shopping, hur lata och odugliga allt tjänstefolk är, ja förutom fönsterputsaren som var SÖT och hade kunnat duga till lite mer, att hemlagad mat är äckligt, att man inte kan hyra andras hem för dom kan ha pissat i jaccuzin och hur erbarmligt misslyckade alla andra är ... läs fula.

Zappar jag så klistrar sig bilder av svältande barn, miljökatastrofer, folk som försöker kasta ut sina förtryckare och världsomspännande ekonomisk kris rakt i ansiktet.

Jag har en plan. Och den är inte längre att bli varken rik eller berömd. Det har den kanske aldrig varit. Det har nog alltid varit bara ett av mina skämt som funnits där för att provocera eller ge upphov till heta diskussioner.

Den kommer enbart att innehålla att försöka leva i nuet och göra det så bra jag bara kan. Att uppleva, arbeta, lära, njuta och vara nära dom jag älskar. NU!

Och skulle jag mot förmodan bli just rik och berömd, säg då till mig ifall jag faller utanför ramen, snälla!! ;-)

Ingrid

Förlåt mig ty jag har inte bloggat på evigheter ...

Min granne har köpt nya leksaker. Jag mötte honom leende i trapphuset. I hans fall handlar det inte om automatkarbider eller sprängmedel utan tekniska mojjänger. När han släpat in allt i sin lilla lya vägg i vägg med min så bryter borrandet ut. Han hänger med andra ord upp lullullet på väggarna. Därefter drar tunggunget igång.

Å andra sidan har det inte så stor betydelse eftersom WayOutWest ändå soundcheckar i Slottsskogen vilket är på motsatt sida av grannen. Möjligen är det ikväll som Prince gästar WoW? Hade ju varit cool att kika på den grabben, ja om man nu får syn på honom, eftersom han knappt når upp till ett ihopklämt mikrofonstativ. Att han kommer hit märktes i alla fall på Linnégatan igår där var och varannan sylta serverade Princelåtar som tilltugg till drinkarna.

"Jag avskyr Prince" deklarerade min äldste son med bestämd min. Jaha! Det kan jag tala om att det gjorde mina Friskis och Svettis deltagare också, på den tiden det begav sig och jag med liv och lust klämde in Purple Rain i passet. Dom avskydde det så till den milda grad att några av dom klev fram och sa att den där sortens modern skitmusik ville dom inte ha nästa gång, för då ...

WayoutWest hägnar in vår kära skog, den som vi promenerar i och joggar i och låter våra hundar skita i. Imorse blev min powerwalk en timme lång, vilket inte var planerat men mycket välbehövligt. Förra året hade dom hägnat in bort till Vita villan och dammen. Nu hade dom hägnat in hela förbaskade parken, så det blev till att gå runt hela med ett kravallstängsel som sällskap. Men som sagt, jag behövde det. Så inget ont som inte har något gott med sig.

Igår la jag min svettiga promenad upp över Masthugget och passade på att ställa mig på samma fläck där Leif GW stått och fundrat över ett olöst gammalt mord och lite torrt konstaterat, att lösa mord var dom inget vidare på vid Göteborgspolisen, men utsikten var det ju inget fel på i alla fall.

Sen gick jag in i kyrkan. Jag är inte särskilt religiös men kyrkan ligger vackert och har ett underbart rum mot väster där man kan ta vackra stenar ur en skål, lägga sina sorger i stenen och sedan lämna den i en vattenspegel och därmed till Gud att ta hand om. Mycket sympatiskt.

Jag tog en slät svart sten och skulle just till att tänka efter vad det var för sorger och bekymmer som Gud kunde få ta hand om, då det vällde in två busslaster med turister, en fylld av snattrande finska damer och med lika ivrigt pladdrande spanjorer.

Jag kom av mig i min kommunikation med Gud och satt sur och irriterad kvar i rummet och väntade på att horden med pladdrande människor skulle låta mig vara ifred. När jag väl kommit på vad det var för börda jag skulle lägga ifrån mig så klev en av spanjorerna fram och frågade vad det var jag gjorde, vad gjorde man i detta rummet?

Jag förklarade att man kunde lägga sina sorger i en sten och lämna dom till Gud. Han nickade och verkade förstå och slog sedan armarna om mig och sa något om att han tyckte såååå synd om mig, på bruten engelska.

Jag begav mig hemåt och kände mig plötsligt både ensam och sorgtyngd ...

Nu får jag försöka hitta lite Prince på nätet ;-)

Ingrid Elfberg

Gestaltning!!! Och åter gestaltning.

Alltså, ärligt. Va fasen är det där med gestaltning för nåt? En fullt berättigad fråga.

Jag sitter inne i mitt arbetsrum, med balkongdörren på vid gavel ut mot trafikbruset i Linnéstaden. Jag har ingen aning om hur varmt det är på balkongen men varmt är det.

Natten blev kort. Och svettig. Kvällen avslutades med Midsomer murder vid midnatt och fortgick slingrandes under eller utanför ett täcke som inte ville samma sak som jag.

Framför mig har jag mitt manus och en lista med saker jag ska tänka på när jag redigerar. Några av punkterna är mycket specifika som att slutet inte ska vara så förbenat rosenrött, att somliga karaktärer ska krympas och att jag odlar en del bisarra ovanor som att till exempel gödsla med frågetecken och punktkorvar.

Och att tidslinjen i början av manuset inte är helt solklar för den som läser. Och att jag har en fäblesse för väldigt STORA förstärkningsord när jag väl klämmer till med dom ... Och, ja titta där, där kom det en punktkorv igen. Dom bara liksom drullar ur fingrarna :-(

Det mesta av det här kan jag hantera. Krympa folk och krympa ord och ta bort korvar och frågetecken går väl an. Fnissa till krångliga omskrivningar och jaga långa meningar, för all del.

Men, gestaltningen.

Less is more!

Visa, inte berätta. En författare eller filmmakare får INTE berätta. Det får inte stå "det här är en historia om en man som ..." Du ska visa historien.

Det får inte stå "nu blev Lisa jätteledsen" även om hon faktiskt blev det. Du ska skriva så att din läsare förstår att Lisa är jätteledsen. Är ni med?

Det är gestaltning.

Det värsta är när min förläggare sätter fingret rakt ner i min ömmaste och allra som mjukaste brist. Att jag skriver som om jag såg på film. För det gör jag!!! Jag har ju en rulle innanför skallbenet. Jag älskar ju film! Hela livet är en film.

"Gå in i filmen istället, inte titta på den", uppmanar hon vänligt.

Okey. Grymt lätt att säga men inte alldeles enkelt att göra, kan jag tala om.

Facile a dire! som vi skrek åt vår franske skidlärare i Agentiere, när han tvingade ut oss i djupaste lössnö och inte lyckades göra mer än två klumpiga svängar innan vi dök ner i fluffet så att vi nästan inte tog oss upp igen.

Men efter en stund börjar det trots allt flyta. Jag kliver rakt ner i huvudpersonens skor och börjar se skeendet ur hennes ögon. Eller den som för tillfället har POV ;-)

Jasså inte? Jo det betyder Piont of view, och är också ett sånt där eländigt filmbegrepp. Det innebär att man kliver runt och står i lite olika skor.

Och så har vi slutet. Jag vet ju hur det slutar, men det är inte riktigt fullbordat ännu, om man säger .... JA! Där kom det en korv igen. Har ni problem med dom eller?

Men faktum kvarstår. Dom författare som är grymma på gestaltning och lyckas göra den från insidan av "filmen", är också dom som är bäst. Det bara är så. För ingen av oss vill egentligen få ett skeende oss skrivet på näsan eller på insidan av glasögonen.

"När Lasse blev arg blev han alldeles röd i ansiktet och när han ..." Detta är faktiskt ett uselt citat, långt dessutom, ni slipper. Taget ur en av dom storsäljande svenska författarna. Jag ska inte hänga ut vederbörande, hon slipper. ;-)

Nä, nu får ni ursäkta mig för nu ska jag kliva in i min film igen och stå i någon annans skor.

"Show, don´t tell!"

Ingrid

Och så blir det mörkare igen ...

I tisdags, den 21e vände det. Sommarsolståndet passerade. Dagen då vi på norra halvklotet har årets längsta dag.

Kanske offrade vi djur och människor? Bad om att slippa svälta under vintern. Kanske släppte vi loss lustarna och jagade varandra ut i buskarna och för att vara hyfsat rätt fram, knullade som bara fan?

Som med allt annat kul, tog kyrkan snabbt över det hela och numera är det nåt rätt halvdassigt helgon vi firar. Vad han gjorde eller inte, har jag inte ens orkat ta reda på. Och vad han har med stång och blommor och sill att göra övergår helt mitt förstånd.

Midsommar är en slags paradox. För turister måste den framstå som något ytterligt märkligt.

Städerna töms på folk. Jag kan som ögonvittne bekräfta att det inte direkt är någon överhängande risk att träffa någon du känner i Linnéstaden idag.

Mataffärerna svämmar först över av färsk potatis, inlagd sill, grillad kyckling, engångsgrillar, grillkol, dill, lax i olika former och jordgubbar i fullkomliga berg, för att några dagar senare se ut som resterna efter en klassisk pensionatsbuffé. Rensat och trashat.

Samma fenomen inträffar på systemet som på några få dagar töms som om nästa världskrig skulle vara i antågande. Vi talar MILJONER liter sprit och öl.

Allt detta lastas under ibland inte alltid så familjära omständigheter i diverse fordon och man beger sig ut på landet eller havet. Där finns ju en viss logik trots allt. Om det är naturen och fruktsamheten vi ska fira, så är det klart att man ska ut i grönsakerna.

Det jobbiga är, att alla gör samma sak, samtidigt. Vilket innebär att det blir trångt på vägarna till landet istället. Sen har vi det här med sprit och bilkörning ...

På landet är det ... landet. Naturen. Lite primitivt. Och, man ska vara ute.

Nu börjar min förvirring. Kring målet med det hela.

När jag var liten, minns jag att målet var den där stången. Den skulle kläs och resas. Och sen skulle alla göra sig omåttligt korkade runt den. Målet med det har jag ännu inte fattat?

Kan hända att lekarna var mer brutala på den gamla goda tiden och handlade om manbarhet, mod och styrka, kasta stockar och lyfta stenar och spänna sig, slå varandra på käften och bli upphöjd från mes till man?

Ett tydligt mål när jag var tonåring, var att plocka sju sorters blommor och lägga under huvudkudden. Då skulle man nämligen drömma om sin tillkommande. Alltså inte knulla honom? Kanske inte ens träffa honom?

Blommorna var inte heller till för att locka honom till sig. Så mycket fattade jag. Sen var det antalet också. I södra sverige är det sju. Medan jag tydligt minns att vi jagade omkring för att få ihop nio? Sen skulle man hopp över gärdsgårdar också?

Och om man nu fick veta vem som var den tillkommande? Om man inte träffat karln innan, hur skulle det då göra livet enklare? Jag menar, om man redan visste vem han var, så var det väl bara att knalla fram och säga hej? Och visste man inte, så fick man bara vänta. Och missa alla dom andra? Ja, knulla skulle man inte göra i alla fall. Så mycket förstod jag.

Romantiskt ska det i alla fall vara. För den som inte vet hur man ska bete sig så finns det i dom flesta kvällstidningar långa listor på hur du gör din midsommarafton särdeles romantisk och för den som vill få till det, lika långa listor på hur man lägger upp ett godkänt förspel och sen får henne att komma ...

Undrar om dansen runt stången ingår där? "Små grodorna, små ..." Nä. Kanske inte.

Hur det blev med hans orgasm vet jag inte ... jag får nog kika på Aftonbladet igen. Jag missade nog den listan.

Jag minns i alla fall att jag inte gillade midsommar alls, när jag var ung. Jag hade ju ingen kille. Hittade ingen kille. Och var därmed en looser. Fast, å andra sidan, om jag hade hittat en så hade jag ju i alla fall inte fått pilla på honom ...

Det var nåt ouppnåeligt med den där kvällen. Det visste man redan innan. Det var kört från början. Glimrande och stenkört!

Nä, målet är nog att umgås med sina nära och kära. Det är därför vi åker kors och tvärs genom landet och ser till att vi inte är hemma, utan någon annan stans, helst på landet. Helst där det är lite primitivt, trångt, provisoriskt, bädda får man göra lite senare på kvällen, på golvet.

Å så vädret. Det är tur att den bästa vädersajten är norsk. Ja, då kan man alltid ta en sup till och förbanna norrmännen när det öser ner i sillen.

Undrar vad turisterna tänker, när vi rusar ut och in med maten hela kvällen? I ett land där man knappt kan sitta ute ... Hemma i Jämtland slogs vi mot myggen.

Det kanske är en del i manbarhetsriten det också, i själva transitionen, att tvingas möta sina släktingar, under primitiva former, utstå lekar och prövningar tillsammans och supa oss redlösa över middagen och få sagt det vi egentligen borde ha sagt, långt tidigare?

Eller få bekräftat, att mannen i ens liv inte det här året heller, har läst nån lista i Aftonbladet om hur förspel går till ...

Svensk sommar när den är som vackrast. Blåst och regn, är det alltid i juni. God mat som faktiskt är god även andra dagar. Åka långt för att bo primitivt med hela familjen, läs åksjuka barn som hatar att åka bil, är vi inte framme snart, nä du får spela spel när vi kommer hem igen, nä farmor har inte internet! Var ska jag ligga? Mamma här är ju äckligt! Mamma, det är mygg här! Kan du få ungen att hålla käft? ... En skir veckotidningsdröm i ösregn, dom vackra uppläggningarna på mittuppslaget skiter sig för att farmor inte har några stora serveringsfat, madrassen luktar mögel och alla farbröderna och din vackra älskling är stupfulla ... och barnen vill hem när dom väl gjort sin plikt, att plocka alla blommorna.

Stora helger med stora förväntningar är paradoxer. Om vi skruvade ner dom lite, ner till det dom faktiskt är, så blir det lättare att njuta.

Och vad är det som säger att man inte kan fira sin egen midsommar lite när man själv känner för det? Faktiskt hela sommaren. Passa på när solen skiner.

Ät ute, lek, plocka blommor, umgås och knulla i skogen. Men ta med nåt att ligga på. Myror och barr i rumpan är inte romantiskt ;-D

Ingrid

Och den högre makten knuffar mig igen ...

Den tar mig hårt i håret, ett stadigt nackgrepp och vrider mig tillbaka, igen och igen.

"Skärp dig! Fokusera! Du vet vad du vill, innerst inne? Så gör det då!!!"

Att ha passerat femtio och fortfarande inte veta vad man ska bli när man blir stor, är det klokt? Är det ens normalt? Går det att acceptera?

Läser om karriärplanering, två kvinnor har skrivit en bok om hur man hittar vägen i karriärlivet, hur det numera sällan innebär att man klättrar uppåt för att bli chef. Färre och färre svenskar ser det som ett mål om ens önskvärt längre. Det är blåsigt på toppen. Otacksamt och emotionellt stressande. Jag vet.

Karriär handlar idag mer om andra mål, vad man vill, vad man tycker är kul och hur livet i sin helhet ska se ut. Familjen, barnen, var man bor och hur, vad livet ska innehålla ...

Jag inser att boken damerna skrivit egentligen handlar om att hitta sig själv och att varje steg dom beskriver är att rita en karta över det liv man vill ha.

Jag behöver ju inte tänka så mycket för att veta hur jag vill att det ska te sig. Faktiskt inte alls. Jag har vetat det rätt länge nu.

Oberoende, fri, författare på heltid. Så klart att det är en dröm! Jag och en knädator. Vart som helst på detta klot. Men inte enbart i ensamhet och isolering. Mötena med andra är livsviktiga. Kontakterna. Allt löses inte med sociala media, men man kommer låååångt ...

Fri!!! Så fri man kan bli. Det är det jag vill. Att kunna leva på att kreera, inte slava med skit. Därmed inte sagt att jag är arbetsskygg! Jag båda kan och är beredd att slita, hårt!

Ja jag är arg ;-) Erkänner. Vansinnig för att vara lindrig. På att vi ägnar oss åt skit, att pengar och försörjning är så viktigt och så begränsande. Att så många av oss ägnar dagarna åt skit och åt att trasha andras liv istället för att stötta och hjälpa och på så sätt få ut mer, ur alla.

Men mest förbannad är jag på mig själv. För att jag inte fokuserat hårt nog, inte gjort det jag borde och låtit mig splittras.

Rädslan tränger sig på, som en kvävande våt filt, stinkande av adrenalin och skräck, otrygghet och ensamhet. Och jag har lurats av den, många gånger nu ...

Från nu, är det fokus!

Och möter ni mig dom närmaste dagarna på gatan i Göteborg, säg något snällt eller bara hej på avstånd. För jag kokar inombords ... och släpar på nätternas mardrömmar som vältrar sig i min osäkerhet och skräck för det okända.

Jag vet precis vad jag vill...

Ingrid Elfberg

Igår skulle jorden ha gått under ...

Den gjorde uppenbarligen inte det. Profetian kom från en man som gjort sådana förr. Och, kan man konstatera, även då haft käpprätt fel. Det sägs däremot att profeten själv inte går att nå efter den misslyckade förutsägelsen. Gått under jorden. Eller så var det han som gick under ;-D

Å andra sidan, behöver vi kanske inte vänta såååå länge, för Inkakalendern tar som bekant slut nästa år. Pang bom finito!

Jag är hur som helst tacksam för att det inte small igår. Inte för att jag är särskilt rädd för själva smällen, men jag har inte tid att kasta in handduken just nu. Lite för mycket jag vill få gjort och upplevt innan det är slut, helt enkelt.

Människor att möta, resor att resa, böcker att skriva, goda måltider att laga och proppa i sig ;-) Platser att upptäcka och samtal som ännu inte är pratade. Okramade kramar och hysteriska skratt som är ofnissade...

Vaknade sex imorse, en söndag. Varför kan man undra? Troligen för att jag ska få lite gjort, en del skrivet, en hel del tänkt ... Det märkliga är att när dagen ligger framför dig, lång och obrukad, då går det plötsligt trögt, segt som en väntan på att någon ska ringa som aldrig gör det ...

Det är märkligt att just dom dagarna, som idag, när det är grått och regnar och det inte finns några ursäkter för att inte göra massor, det är då tiden rinner mellan fingrarna, bara flyter iväg som något man enkelt kan försaka, skita i ...

När det är tvärtom!

För tänk om Inkakalendern is it!? Det tar bara slut nästa år. Punkt! Tvärstopp.

Vad skulle vi då göra? Rulla tummarna? Sitta å glo? Skulle inte tro det.

Rätt många skulle sälja allt dom ägde och hade och resa jordklotet runt, innan det försvinner. Se allt, uppleva, leva som om det var just dom sista minuter i livet. Skita i aktiekurserna och pensionssparandet och go for it!

Öppna dörren och kliva ut, bort från TVsoffan och potatislivet.

Så varför gör vi inte det? Lever varje dag som om den vore den sista? För det kan den ju vara?

Jag menar inte att vi ska sälja allt vi äger och bränna alla skepp. Men man kanske skulle ta vara lite mer på tiden, inte låta den rinna iväg, krama lite mer, njuta lite mer, se mer, öppna ögonen lite större, lyssna lite bättre och älska så mycket vi mäktar med. Och säga dom där orden som man borde ha sagt redan långt tidigare...

"Jag älskar dig!"

"Du är min bästa vän."

"Vad vacker du är."

"Vad duktig du är"

"Tack!"

Ingrid Elfberg

Livet ...

En oerhört pretantiös titel på ett blogginlägg.

Men exakt just nu är mina tankar nästan totalt fokuserade på just det. Livet. Som tidsbegrepp, som livsspann, mål och mening, nuet, dået och det som är kvar.

Det gena slutet på livet kryper närmare för varje familjemedlem som faller bort, som blir gammal eller med tiden kommer allt längre bort ... ytterligare ett släktled, ett kliv längre ifrån för varje led ...

Min far gick bort, hastigt, en natt, för över 5 år sedan. En morgon låg han i sin säng intill min mor, stilla, andlös och livlös. Allt hade stannat i ett andetag ...

73 år? Om hans läkare av någon outgrundlig anledning skulle läsa min blogg, så vill jag bara säga att det var du din djävel som tog livet av honom!

Genom att inte göra det som krävdes, genom att bara skriva ut ytterligare en medicin tills min far käkade en cocktail av dynga, istället för att åtgärda problemet. Ett svagt och hårt belastat hjärta ...

Efter den chocken, blev min mamma sig aldrig riktigt lik. Hon som förlitat sig på pappa i alla år, följt honom i hasorna, i trygg förvissning om att han alltid skulle finnas där, alltid ta hand om det som krävde större beslut eller större val ...

Han som satt bakom ratten för nästan allt i deras liv...inte bara bilratten.

Så stod hon där, med ett stort hus, med räkningar som hon inte visste hur man hanterade, med praktiska val och beslut hon aldrig tidigare tvingats ta i. Vi tyckte att hon gjorde framsteg, att depressionen löste upp sig, att nya vänner och aktiviteter tog vid ...

Nu vet jag inte längre?

Demensen kom nog flera år tidigare än någon av oss förstod? Dold under ett leende, en rad med artigheter och vardagliga svarsfraser som vi alla slänger ur oss. genom att skräpa upp sig när telefonen ringde eller man mötte en granne ...

Som den lyssnande i ett samtal.

"Jaha. jamen va bra. Jo så är det. Absolut. Nämen jasså..." Ord som låter bra men som inte kräver att man överhuvudtaget behöver ha fattat eller ens lyssnat.

Demensen stänger nu ner min mor. Unplugged. Deplugged. Bortkopplad ...

Inne i skalet anar jag en medvetenhet, en slags trött och uppgiven själ som hör och är närvarande men som den allt mera ihopdragna och avmagrade kroppen inte alls är med på. längre.

Musklerna förtvinar av att inte användas, köttet sjunker ihop av uttorkning och avmagring, munnen hänger öppen och kinderna faller ihop, ögonen stirrar torra och oseende rakt ut i världsrymden ...

När hennes medvetande säger att det kliar på hakan rör sig armen lite, men når aldrig målet. Allt hon kan göra är att blinka lite, sucka en aning för att inget fungerar och sedan falla djupare ner i apati och djupaste trötthet. Igen.

Min mamma är ett skal, en mumie, en redan död kropp som envisas med att andas, äta liiite, dricka några klunkar ibland, kika lite på oss som rör sig i rummet, svara med enstaka ord på tilltal...

Jag sitter bredvid, håller hennes hand och pratar på om livet, om barnen, sommaren som kommer, nya jobbet, böckerna som kommer och ska komma ... och känner mig falsk och förvirrad.

Hjälplös, ensam och rädd!!!

Rädd, inte för döden, men för att tyna bort, att bli nedstängd av min egen hjärna och inkapslad i en mumie...

Ute skiner solen från klarblå himmel, fåglarna kvittrar och syrrans hundvalp galopperar i vild glädje fram och åter och återvänder till mina skosnören med jämna mellanrum.

Jag har varit ute och gått i en timme innan frukost, ska ställa mig i duschen och sätta mig ute i solen även om det kyler från marken.

Att få panik och stressa ut i livet är nog inte lösningen. Den ligger i att vara i stunden ...

Livet är kort, så fånga dagen.

Ingrid Elfberg

Våren är här... igen!!!

Med en slags champagnebubblande känsla i magen, ser jag upp på träden på gården, som nu sväller och snart blommar på bar gren. Igen.
För det känns plötsligt så skrämmande kort sedan?
Jag skrev på Facebook, precis som jag kände, att det är någon som snor mina dagar. Och fick förslag på att det var alla från Grinchen till Mads Mikkelsen. Kan ju säga att hade det varit den senare, så hade jag märkt det ;-) Och att Mads skulle komma klivande över gården, nae ... föga troligt, tyvärr ;-)
Jag får nöja mig med att träden alldeles strax blommar och att hela den långa gården jag bor vid, kommer att var fylld av skirt rosa fluff. Och när blommorna gjort sitt, ramla ner och ligga som ett rosavitt virvlande bladhav, som om någon haft ett sjukt stort kuddkrig.
På webben läser jag att nya bönder har valts ut inför ännu en sommar på lantgårdar, i hopp om att finna den stora kärleken och byta ut det ensamma livet på gården, till tvåsamhet. Allra minst.
Idén är i grunden inte så dum. Att vara bonde är ensamt, ger sällan plats för egen tid och ledig tid. Och ofta bor man långt från stadens glittrande ljus och lockerlser. Om nu dom gör någon verklig skillnad?
Så varför inte? Jag slår upp en artikel där tidigare deltagare har berättat hur det gått. Om man hittade någon kärlek. Och vad dom tyckte om att delta.
Några hittade faktiskt rätt. Dom flesta inte.
Under programmet lever alla i en overklig bubbla där ingen vet om dom hugade spekulanterna, verkligen är ute efter just kärleken, eller helt enkelt bara är ute efter sina "minutes of fame"
Eller som en av bönderna bittert konstaterade.
"Offentligenheten skrämmer bort alla seriösa och drar till sig skiten"
Under våren annonserar också singelsajterna som aldrig förr. Säsong med andra ord... inte bara blommande träd som spirar. Alla önskar att gå hand i hand med någon speciell under dom rosafluffiga trädkronorna eller planera för semester på en strand eller i stugan vid havet, med den man allra helst vill vara med.
Gäller så klart också för dom som redan ha ett förhållande. Man vill vara bubblande kär, glad och nöjd, se fram emot stugvistelsen ... inte ha en klump i magen och mörka regnmoln över skallen, som ingen annan ser, som inte går att driva bort med lite sol och blommande träd.
Och för dom som inte är särskilt lyckliga, finns numera nya sajter där otrogna kan härja fritt med varandra ... ;-)
Även skilsmässor och förälskelser har en säsong. Precis som bantning och nikotintuggummin. För att inte tala om högsäsongen på gymmen, i januari och september ... Och alla fastighetsmäklare med lite erfarenhet i ryggen vet, att skiljer sig, det gör man EFTER semestern, när det blöta tältet och barnskrik och tonåringar som sitter och demonstrationssurar med blicken stinnt in i stugväggen, effektivt tagit kål på alla rosaskimrande stugdrömmar. Och, EFTER jul och nyår. För då klarar han inte EN endaste jul till med din förbannade dj... svärmor.
Tiden går. Fort. Ohyggligt fort. Den sätter spår där man helst inte vill ha dom ...
Men det är ingen som snor den! Inte ens av mig. Det är jag som utnyttjar den till sin bristningsgräns. Och jag njuter för det mesta :-)
Och skulle Mads mot förmodan komma gående i motljus under rosablommande träd på min gård, så lovar jag att inte bli det minsta ledsen.
Han får så gärna sno min tid, så mycket han vill! ;-)

Ingrid Elfberg

Research är farligt ....

men kul!

Kul för att det ofta är saker du länge varit nyfiken på, saker du undrat över eller helt enkelt inte visste något om, innan. Nya världar öppnar sig och då pratar jag inte bara om giftsvampar eller läkemedel som går att injicera utan att lämna spår efter sig ;-)

För att inte tala om alla trevliga och engagerad människor man får anledning att besöka eller prata med ...

Farligt, för att det kan dra iväg med en författare och göra att man blir så förtjust i det man lärt sig, den nyvunna kunskapen, att det blir det man berättar om istället. Istället för att berätta sin historia.

Men - också farligt för att ämnet är det ... att jag avslöjar människor och företeelser som inte gillar ljus, som inte gillar kritik, som inte vill få sin fina fasad eller sitt nät av lögner bort ryckta.

Vad i hela friden sysslar hon med nu? Tänker den kloke. Ja vad tusan sysslar jag med?

Jag sugs in av ämnet, fascineras och äcklas, blir allt mera fixerad av att få veta mer, förstå i alla fall lite?

Det är inte kul, snarare spännande och lockande på samma sätt som öppen eld. Och samtidigt rör det om i mig och gör min nattsömn svettig. Jag mår helt enkelt inte bra av det jag hittar ...

Samtidigt är det ett ämne som jag brinner för, som jag vill beskriva, förstå, gräva i ... trots att magen vänder sig ut och in :-/

Jag ska inte berätta vad, än. Ni får se tids nog.

Och kanske använder jag inte mer än en bråkdel av det jag gräver fram? För jag får ju inte tappa min egen historia, inte en gång till ;-)

Nu, ska jag rota liiiite till .........................

Ingrid Elfberg

Att ligga i fas med sina skrivarelever ...

är coolt!

För det ger energi och inspiration och en behövlig Beroccaboost spark i arslet ;-)

För om jag tvingar dom stackarna genom synopsis och personbeskrivningar och relationsscheman och dramaturgisk bullshit.... ja va fasen?

Jag är en rookie som skrivarlärare men jag gör som Akademien säger, gör på mitt sätt. Och jag hoppas innerligt att mina elever får ut något av den?

Jag får det.

Jag får tänka igenom och analysera och själv göra precis det jag tvingar mina elever att göra. Det som är grundläggande för att skrivandet ska fungera. För att man ska ha något att hålla sig i och göra det man ska.

Jag känner mig som en tyrann och en osäker tonåring i samma kropp. En ny upplevelse ;-)

Jag har skrivit ikväll.

Inte text, tunt synopsis, personbeskrivningar och intrig, noterat var jag behöver göra research och var jag har koll. Var bygget har hål och inte fungerar...

Jag undrar dom fan hur det ska sluta???

Till alla er i natten, det kommer en vår, snart!

Ingrid Elfberg

Earth hour och annat ...

Försöker fly från massan av kvitton och obegripliga papper som omger en egen företagare utan koll och utan bokföring... ja än så länge då. Min revisor, ja jag är med en sån nuförtiden ... säger lugnt och stillsamt att det nog är dags för en sån. En bokföring alltså.

Jag skulle egentligen vilja lägga allt i en ICA kasse och bara dumpa. Precis som många faktiskt gör. Jodå, väninnan som jobbar på Skatteverket vet. Hon jobbar en del med krogsvängen... ja ni fattar.

Jag sugs liksom in av min dator hela tiden. Papperen som svämmar över över hela golvet i mitt arbetsrum, lockar inte alls lika mycket.

Jag vill verkligen fortsätta gräva. I människors psyke, deras göranden på nätet, deras drivkrafter. Just nu känns det som om nätet mest beskrivs som en soptunna där alla mänsklighetens avskräde samlas. Där det raggas, mördas, bedras, ljugs och hotas och mobbas.

Men , vi glömmer ofta hur verkligheten hade sett ut utan nätet. För mig, som ständigt snokar efter fakta och nya ideér, är nätet lika viktigt som syre. Och jag märker hur beroende vi alla har blivit. Främst i jobbet.

Globala företag andas numera genom nätet. Har koll på allt, hela tiden. Utbildar, kontaktar, marknadsför, jobbar, existerar...

Vänner dyker upp, gamla som nya. Intressen delas. Världar möts. Gott och ont. Vänligt och krasst. Nyheter on demand, snabbare än någonsin, mera in under skinnet. Ett flöde som man simmar i, ibland motströms.

Och så det sociala. Det krafsar och river, beter sig, är vänligt och puttrigt, bebisar och semesterresor delas, utrop och tips, recept och mys.

Och så dess motsats. Rått och fult. Ragg och köttmarknad. Den nya sajten Viktoria Milan diskuteras, ingen vet och ingen förstår. Är det nytt? Är det gammalt och inte annorlunda än dom vanliga raggsajterna? Är det nätet? Eller är det vi?

Ett är säkert. Nätet är ingen fluga som svischar förbi. Nätet är här, nödvändigt och bra. Enligt mig, den största uppfinningen som gjorts. Den mest revolutionära. Därför att ...

Nätet kopplar ihop oss alla, jorden runt. Och det hindrar potentater och despoter att plåga och kväva sina folk. Förr eller senare kryper informationen in även i den mest slutna diktaturen. Den revolution vi ser just nu i arabvärlden kunde inte existera utan nätet. Det är kontakten med omvärlden som gör att människor sliter sig fria, ser något annat komma, ser att andra slänger ut sina patriarker ...

Det finns en rädsla hos många för den fria viljan. Men jag tror människan om gott. Oavsett otrohetssajter och det ständigt onda som väller över oss.

På det här lilla klotet överlever vi bara om vi hjälper varandra. Och vilket sätt är bättre än att hålla kontakt?

Och nu kan vi ;-)

Mina tankar går till krigarfolket i Japan och till alla som strider för sin frihet i norra Afrika.

Nu ska jag sortera några fler kvitton men sen kan inget hindra mig från att göra det jag verkligen vill. Skriva!!!

Eder Ingrid Elfberg

Dagens horoskop ...

Näe, jag tror inte på astrologi, även om tanken är lockande.

Att kunna vända sig ansikte upp mot stjärnhimlen och finna svaret på alla gåtor, få veta vad som väntar runt hörnet ... Och kanske gardera oss inför det kommande hotet eller minimera våra kommande besvikelser.

Vad var det jag sa? Det går alltid åt skogen på ett eller annat sätt ... man ska aldrig gapa över för mycket. Fast inte måla fan på väggen ... Eller hitta turnumren som ska ge den stora vinsten den här veckan, den som uteblev förra veckan och veckan innan den och ... Den som ska lösa ekot i plånboken, fixa den nya soffan eller drömbostaden eller helt enkelt ge enkel biljett ut ur misär och tristess. Vem minns väl inte den gamla reklamfilmen med mannen som vann på Lotto och med fula miner hånade sin chef?

Det var nog en och annan som tyst önskade honom lycka till och kastade in en egen lottokupong i förhoppning om att få göra detsamma. Hette han inte Åke? ;-)

Men vad står det egentligen i horoskopet? Ja inte är det mycket. Faktiskt ingenting.
”Det börjar bra men när du entusiastiskt tar i med något nytt så börjar omgivningen genast bromsa. Kvällen blir både mysig och underhållande. Det ger plåster på såren.
Väldigt trevlig kväll som kanske innehåller ett oväntat besök eller ny kontakt med en gammal bekant. Men romantiken vill sig inte riktigt, du är mer fokuserad på praktiska saker just nu. Någon vinst på spel är inte att vänta denna vecka. Spar istället dina pengar.”

Jag läser inte horoskop regelbundet och inte alls för att kunna sia min framtid, för den hoppas jag att jag styr rätt mycket själv? Utan för att det roar och kittlar min redan vildvuxna fantasi. Ja okey då, ett litet hopp finns där väl, om lite uppmuntran eller anledning till hopp?

Men den här veckan hoppade jag faktiskt till lite. Inte för att innehållet var skrämmande eller överväldigande, utan för att det plötsligt stod något mycket specifikt.

”Håller du på med författarskap i den här veckan så bör det vara just du som får framgång.”
Hupp?! Var kom det ifrån? Så där bara. Jag vänder mig nästan om för att se ifall det står någon bakom mig och flinar? Men det gör det så klart inte. Och ingen dold kamera någonstnas heller. Jag kikar igen för att se att jag inte läst fel, men nej. Där står faktiskt författarskap. Hmmm?
Ja, då får jag väl bara luta mig tillbaka och vänta då?

Under tiden jag väntar gnetar jag vidare på skrivarkursens innehåll till imorgonkväll. Och i tanken, på bokmanus nummer tre ...

Att vänta på något som man inte ens vet ifall det inträffar är nog inte riktigt min grej trots allt ;-)

Ingrid Elfberg

Vem är jag?

Idag har jag städat. Solen visade sig och himlen är blå och därmed syns alla smulor och dammråttor och annat läbb. Väldigt väl. För väl ...

Jag tycker inte om att städa. Tror faktiskt att jag aldrig gillat det? Undrar hur LillBabs är gjord, som älskar att städa? Fast hos henne verkar det nästan vara ett syndrom med någon slags otrevligt psykologisk etikett. I alla fall om man ska tro hennes närmaste omgivning ;-)

Nä, städa är faktiskt skit. Jobbigt och äckligt och en aningens förnedrande. Det är ju att syna sin egen skit liksom. Hårstrån och hudflagor och smulor och kladd och snorkusar och ... nä, förlåt.

Det är i alla fall skönt när det är gjort. Nu luktar det gott och mattan ser normal ut :-)

Tillbaka till funderingen.

Om vem man är.

Jag har ju under ett halvår krafsat mig fram på freelanceuppdrag och skrivit under tiden. Men så hastigt och lustigt blev jag med ett heltidsjobb, igen. Omställningen är brutal. Från att ha disponerat sin egen tid, som det så vackert heter, går man till galärslavsläge. Upp i ottan, klä sig snyggt ... bara en sån sak! Som egen och bara författare kan man skrota i mysbrallor, väldigt mycket, kan jag säga.

Sent hem, utpumpad med en hjärna som storknar av nya kollegor, ny dator, koder till dörren och telefonen och porten och datorn och nätverket och servern och ...

Hur jobbar dom? Vem gör vad? Vad vill dom? Hur? Kunderna? Ärva gamla projekt, sälja in nya, nya kunder nya ...

Gymmets insida har jag inte studerat på flera veckor. Jag bokar tider. Sen bokar jag av ...

När jag kommit hem har jag plötsligt inte koll på middagsmaten, soporna stinker och det jag vill ha på mig imorgon ligger i tvättkorgen. Det är tur att man har Willys nere på gården :-)

Så möter jag en vän på Kungsgatan.

"Läget? Vad gör du nuförtiden?"

Och jag stannar upp. Ja vad gör jag nuförtiden? Vem är jag? Är jag lärare på Skrivarakademien? Eller är jag projektledare på ett ITbolag? Eller är jag faktiskt författare?

Varför, är man något som står på ett visitkort?

Jag är väl bara Ingrid eller hur?

Och sen råkar jag syssla med en massa saker.

Jag minns när jag för länge sedan lärde mig ett grafiskt program och lekte med det och gjorde en rad fantasifulla visitkort åt mig själv. På ett av dom la jag inte en bild av en kulram och satte titeln Mamma.

För det är jag ju också ;-)

Nä, jag skiter i vad det står på visitkortet ;-)

"Hej, jag heter Ingrid. Jag är en kvinna med lång erfarenhet av mycket. Jag kan många saker och jag har fött två barn. Jag har älskat och hatat och lidit och njutit. Jag har kämpat och jag har lärt mig. Jag kan mycket och en del kan jag inte alls. Och det räcker långt ..."

Skit samma vad som står på visitkortet ;-)

Ingrid Elfberg

Att gå en skrivarkurs ...

är fantastiskt!
Fast, jag inser direkt att mycket beror av omständigheterna, tajmingen, platsen, kursdeltagarens egen status och inställning. Och läraren ;-)

Jag ska själv vara lärare för en skrivarkurs snart och tankarna har börjat snurra.
Hur var första kursen? Hur kom det sig att vi återvände? För det var det flera som gjorde. Fördjupningskurs. Djupare och mer och nördigare.

Jag befann mig i en kris. En personlig. Jag behövde komma bort och andas. Jag behövde träffa andra "normala" vuxna människor, som precis som jag var intresserade av litteratur och framför allt, av skrivandet, berättandet.

Valet föll på Fridhems folkhögskola som ligger i Svalöv, mitt på skånska matjorden, bland kor och grisar och ankor. Faktiskt granne med en jordbruksskola. Skolan har byggnader från många åldrar, vissa är riktigt gamla och träden runt är jättelika. Päronträd, visade det sig. Med mordiska planer ... ;-)

Jag tror faktiskt att jag inte kände någon när jag åkte dig? Men lärde känna. En brokig samling människor, olika åldrar, olika förväntningar, olika smak på böcker men med samma aptit på att få veta, lära, höra, skriva, diskutera, äta mat och dricka vin tillsammans.
För på sommarkurserna på fridhem, bor man på internatet under en vecka och kan därmed grotta och nörda dygnet runt i fem hela dagar i sträck.
Jodå, vi sov ibland också.

För mig var det förlösande. Mycket för att jag kunde komma undan från en oerhört pressande situation hemma, få vara med vuxna som var lika fanatiskt intresserad som jag av ett ämne och vara långt borta från det som skapade getingboet i mitt huvud och såren i själen. Ett slags kulturellt och intellektuellt reningsbad?

Besök av etablerade författare, och experter, men också, att ha andra sorters nördar runt sig, äta med dom, dricka vin med dom, se deras resultat efter veckan ... Uppträdanden och happenings nästan varje kväll.

Under päronträden i dimman på kvällen, flöt Quigong-gänget omkring som drömska varelser, CircusCirkörgänget käkade och jonglerade med eld, stafflier lite var stans och rockmusiken som dunkade från musikpaviljongen.

Efter några dagar skämtade vi om, att allt vi behövde göra när vi var där, förutom att skriva då ... var att hitta till våra egna rum för att sova på kvällen. Maten serverades, god och regelbunden, som på ett bättre hotell fast med en knorr ;-)
Ja okey då. Somliga hittade faktiskt inte sina rum heller, utan gick fel ibland ...;-)

Det var inte alla som var nöjda med kursen. Det är svårt att servera något som passar alla, särskilt när man talar litteratur och skrivande och hur det ska göras ... därom finns det säkert lika många teorier som det finns kursdeltagare, bokläsare, författare och varför inte kritiker!! Var och en ska ju ha, sin egen teori och stil. Det är liksom meningen.

Vi talar skapande. Hur man nu har en kurs i sånt? Egentligen? Herre min je, vad har jag gett in mig på? ;-)

Vi var i alla fall en handfull som fick en rejäl kick i baken av den där veckan, så pass att vi kom tillbaka för mer nästa sommar. En handfull av oss bildade ett litet gäng, en klubb mest på skämt, som har hållit kontakten så gott vi kunnat och haft möjlighet till sedan dess. Och faktiskt, alla utom en av oss i den lilla klicken är publicerade nu! Så envis som en grå åsna vinner!

Om skrivarkursen inte är bra och du inte når dit du vill, så har du ju också lärt dig något. Typ att kursen var usel och att läraren suger. Eller att skriva inte är din grej ;-)

Hur var det nu med dom mordiska päronträden?
Jo. Efter ett par dagar gick dom under benämningen Mördarträden. För när gråpäronen föll från trädkronorna, så var fallhöjden så pass stor att bulor och blåmärken uppstod och faktiskt ett par tallrikar gick i tu!

Sitt alltså inte UNDER ett mordiskt päronträd. Du kan njuta skuggan på avstånd ;-)

Ingrid Elfberg

Ett gott nytt år?

Nu igen? Kan inte vara möjligt? Var det inte bara för ett litet tag sen, typ igår, som vi firade nyår med ett glas bubbel och stirrade ut på grannarnas fjuttande och pangande av krut och tungmetaller på extrapris från Kina?

Även om man inte sitter framför TVn och stirrar på alla filmer som man redan sett och gamla käcka repriser av usla serier eller pånyttfödelse av ännu uslare såpaformat eller frågesporter eller förnedringsTV eller det som ska föreställa vara en nyhet, FylleTV, så undgår du inte att nyåret går i repris.

(Ja, okey om du isolerar dig ute i skogarna kanske du kan undvika det?)

På nyåret ska vi ha fest, glittrande fest, med alla vi känner och helst med en lycklig familj. Och dom av oss som inte har varken familj eller lycka, ska gå på singelparty eller annat party där deltagarna kan bli en singel, för stunden eller för gott, och där ska vi då träffa den nya partnern som ska göra oss lyckliga ...

Maten ska vara en trerättersmeny, gärna med nåt glittrigt på som på Nobelmiddagen, klänningen ska vara tajt och lång och urringad och figuren som vi ska banta oss till EFTER nyår, borde ju finnas under kreationen redan nu. Alla ska glänsa och vara lyckliga och tindra, igen! Vi har ju redan tindrat under jul? Vi ska skåla i champagne och dricka goda viner avpassade till alla dom tre rätterna, fast vi ska inte bli så fulla att barnen märker det, för egentligen ska vi ha en nykter jul och ett nyktert nyår också. Tänk bara på alla kalorierna, så går det genast lättare och blir så mycket roligare.

När nyåret smäller in mitt i natten, ska vi ha inhandlat massor av smällare och tjusiga raketer, som helst ska vara liter mera oh och ah än grannens. Och barnen ska få tända på dom och vara delaktiga fast egentligen inte alls, för det är farligt!

Och hunden ska ha det fint på en hundpensionat långt ute i vildmarken där inga smällare finns. Eller tungt nerdrogad så att den snällt och lyckligt dåsig ligger på sin filt.

Dom som är på BB ska antingen knipa eller krysta. Årets första bebis är den som räknas? Ett tag i alla fall ...

Och så ska vi lova en massa ;-) Dags att ta nya tag i midjemåttet, skaffa det där nya jobbet som man borde ha skaffat förra året, klättra högre i karriärstegen och få löneförhöjning, sätta upp mätbara mål och fokusera, träna sin mentala styrka och helt enkelt vara förbannat lyckliga!!

Bantningsmetoder, prognoser för börsen, elpriset, är Vickan verkligen gravid eller har hon bara ätit dom där chipsen som vi inte borde ha ätit? Terrorns mål i världen det kommande året, någon? Hur får du pengarna att räcka till i januari? Årskrönikor med naturkatastrofer, terrordåd, döa kändisar och bloggare som blivit en ny yrkesgrupp, vilka som tjänade mest i din kommun, vilka köpte dyraste villorna, hur du går ner tio kilo på sex veckor ... just ja, bantat hade vi ju redan gjort till nyår ... eh?

Känslan av dejavu är så stark att året som gått känns som en parantes.

Att ett år är kort vet vi. Det börjar segt med en tunn plånbok som är förödd av julfirande och nyårsgalenskap, en nästan kollektiv baksmälla efter en familjehögtid som ska vara en välförtjänt paus i yrkesgnetet, en tid för samvaro och återhämtning. Så kommer några månader av hektisk upptrappning, med några hål av sportlov och påsk, då vi återigen ska öppna plånboken och ta vår lyckliga familj på skidsemester eller sol&bad.

Sen dönar maj och examen och dop och bröllop och ...

Och sen ska vi helst åka till Grekland i början av juni för sen ska vi hinna ligga i båten på västkusten och lägga om taket på sommarstugan. Sen börjar skolorna och i slutet av augusti börjar arbetssverige kvickna till igen och inse att om några månader ska någon djävel ha skickat ut alla julkorten ...

Och jag känner ingen passage det här året, ingen längtan eller förhoppning inför det nya, bara en svag knut i magen av press och en känsla av att inte räcka till, för varken mig själv eller dom som behöver mig. Jag är ledsen, men känslan av förväntning vill sig inte ...

Det var gott att skriva en årskrönika till sina vänner och få se, i bokstäver på vitt, att jag åstadkommit massor. Men jag kommer ändå inte undan känslan av att jag misslyckats totalt detta året, genom att ännu inte kunna försörja mig och sönerna, att inte räcka till ...

Och, jag misstänker att jag inte är ensam i den känslan, innerst inne .... ;-)

Allt gott till er alla och ett fantastiskt nytt år!!

Ingrid Elfberg