"Jag har en plan" är mitt nya stridsrop. Och faktum är att inte lika många höjer på ögonbrynen längre. Det verkar ju faktiskt som kärringen menar allvar trots allt? Envis som synden är hon i alla fall. Fast har det inte dröjt lite väl länge med den där andra boken? Kan det vara så att det är en hel del snack men väldans lite verkstad?
För er som börjat misstänka någon form av hybris eller falskspel, så kan jag trösta er med att så inte är fallet. Hybris, verkligen inte. Man plågar inte sig själv sååååå infernaliskt länge och såååååå mycket om man lider av sånt. Jag menar allvar. På alla sätt. Och inte heller någon bluff. Man arbetar inte om ett helt bokmanus tre gånger på mindre än ett år om man inte menar fullständigt allvar. Eller, gått med i någon obskyr förening för självplågare. Och då räknar jag inte mina stånkande rundor i Slottis eller smärtsamma pass på gymmet.
Nä. Jag om någon hade självklart önskat att det gått smidigt, snabbt, fullkomligt fantastiskt bra och sensationellt glimrande kreativt super ... ja ni fattar. Och att jag som precis alla andra lätt skulle kunna klämma ur mig en roman om året, så att mina hungrande läsare kunde veta exakt på dagen när nästa kom. Och helst ha förbeställt den på webben.
Nu var jag ju förvarnad.
"Andra boken? Ja ja. Heheheheheh! Det blir inte värre än så. Nä fy farao för den. Den var inte att leka med. Du vet Norman Mailer, han höll på i trettio år med ..."
Tack tack, det räcker. Jag har förstått, nu.
Så rik. Nae. Inte än ... Den ende som verkligen VET att jag är stormrik är mitt ex. Han är dessutom den ende nu levande som har fullständig koll på min ekonomi, vilket så klart innebär att jag är rik som ett troll men har gömt allt guldet i min jordkula och låter honom betala ett snuskigt tilltaget underhåll så att jag kan vältra mig i lyx.
Han föreslog förresten häromdagen att jag skulle plundra ett gemensamt konto som vi tydligen fortfarande efter alla år har tillsammans. Där stod 24 öre och väntade på oss. Men han föreslog i sin stora generositet att jag skulle ta ut dom slantarna eftersom jag ändå ägnat mig åt att plundra ALLA våra konton under åren. Eh? Ja. Vi kanske inte ska göra någon djupare analys där ...
Så rik ... det får vi allt se. Under tiden jag jobbar på det, så får jag sätta hoppet till vanligt arbete eller lotto.
Men berömd då? Nae, det är inte nåt värst vidare med det heller. Än. Å andra sidan börjar jag bli allt mera tveksam till just den delen i min gamla plan. Jag gillar faktiskt fortfarande att få gå min runda i Slottis osminkad och även slänga soporna utan lösögonfransarna på.
Tänk att veta att när du sitter på din favoritkrog i Linné och äta nåt gott och pratar med en kär vän, att på andra sidan gatan står en hord med papparazzis med teleobjektiv lika stora som Arnolds överarm och smätter av bilder på när du tuggar, petar dig mellan tänderna, skrattar, torkar nosen på en servett eller försöker hindra en rap ...
Och att dagen efter har du ditt fejs på en etta där du gör en grimas som kan betyda allt från att du just föder barn till att du hällt i dig två linor kokain på två minuter blankt, medan du i själva verket skrattar åt din väninnas senaste misslyckade dejt.... "Fem minuter sa du? Äh lägg av? Sa han det?"
Igår slog jag på TVn. Kanske inte låter så sensationellt men även jag tittar ibland. Inte ofta. Men ibland. Inte för nyheterna. Dom får man snabbare på annat sätt och slipper dessutom fenomenet soffTV som nog måste vara en slags nationell helgedom i det här landet.
Jag träffade rakt på hollywoodfruarna. Dom svenska. Agnes Nicole och hennes kära väninnor. Jag har aldrig varit i USA. Och det här programmet kan få mig att undra vad tusan jag överhuvudtaget ska dit och göra?
Är det bara jag som blir så illa berörd att jag är tvungen att zappa till andra kanaler hela tiden, för att det är så förgrymmat pinsamt att jag inte klarar av att se mer än några minuter i taget?
Amfetaminsmala tanter med enorma ENBART blonda hårsvall uppumpade av asiatiskt löshår, fjortiskläder, jättebilar med jättemotorer och en inredning som hade gjort Liberache överlycklig. Den mentala världen består av träning, inredning, shopping, hur lata och odugliga allt tjänstefolk är, ja förutom fönsterputsaren som var SÖT och hade kunnat duga till lite mer, att hemlagad mat är äckligt, att man inte kan hyra andras hem för dom kan ha pissat i jaccuzin och hur erbarmligt misslyckade alla andra är ... läs fula.
Zappar jag så klistrar sig bilder av svältande barn, miljökatastrofer, folk som försöker kasta ut sina förtryckare och världsomspännande ekonomisk kris rakt i ansiktet.
Jag har en plan. Och den är inte längre att bli varken rik eller berömd. Det har den kanske aldrig varit. Det har nog alltid varit bara ett av mina skämt som funnits där för att provocera eller ge upphov till heta diskussioner.
Den kommer enbart att innehålla att försöka leva i nuet och göra det så bra jag bara kan. Att uppleva, arbeta, lära, njuta och vara nära dom jag älskar. NU!
Och skulle jag mot förmodan bli just rik och berömd, säg då till mig ifall jag faller utanför ramen, snälla!! ;-)
Ingrid
