"Skärp dig! Fokusera! Du vet vad du vill, innerst inne? Så gör det då!!!"
Att ha passerat femtio och fortfarande inte veta vad man ska bli när man blir stor, är det klokt? Är det ens normalt? Går det att acceptera?
Läser om karriärplanering, två kvinnor har skrivit en bok om hur man hittar vägen i karriärlivet, hur det numera sällan innebär att man klättrar uppåt för att bli chef. Färre och färre svenskar ser det som ett mål om ens önskvärt längre. Det är blåsigt på toppen. Otacksamt och emotionellt stressande. Jag vet.
Karriär handlar idag mer om andra mål, vad man vill, vad man tycker är kul och hur livet i sin helhet ska se ut. Familjen, barnen, var man bor och hur, vad livet ska innehålla ...
Jag inser att boken damerna skrivit egentligen handlar om att hitta sig själv och att varje steg dom beskriver är att rita en karta över det liv man vill ha.
Jag behöver ju inte tänka så mycket för att veta hur jag vill att det ska te sig. Faktiskt inte alls. Jag har vetat det rätt länge nu.
Oberoende, fri, författare på heltid. Så klart att det är en dröm! Jag och en knädator. Vart som helst på detta klot. Men inte enbart i ensamhet och isolering. Mötena med andra är livsviktiga. Kontakterna. Allt löses inte med sociala media, men man kommer låååångt ...
Fri!!! Så fri man kan bli. Det är det jag vill. Att kunna leva på att kreera, inte slava med skit. Därmed inte sagt att jag är arbetsskygg! Jag båda kan och är beredd att slita, hårt!
Ja jag är arg ;-) Erkänner. Vansinnig för att vara lindrig. På att vi ägnar oss åt skit, att pengar och försörjning är så viktigt och så begränsande. Att så många av oss ägnar dagarna åt skit och åt att trasha andras liv istället för att stötta och hjälpa och på så sätt få ut mer, ur alla.
Men mest förbannad är jag på mig själv. För att jag inte fokuserat hårt nog, inte gjort det jag borde och låtit mig splittras.
Rädslan tränger sig på, som en kvävande våt filt, stinkande av adrenalin och skräck, otrygghet och ensamhet. Och jag har lurats av den, många gånger nu ...
Från nu, är det fokus!
Och möter ni mig dom närmaste dagarna på gatan i Göteborg, säg något snällt eller bara hej på avstånd. För jag kokar inombords ... och släpar på nätternas mardrömmar som vältrar sig i min osäkerhet och skräck för det okända.
Jag vet precis vad jag vill...
Ingrid Elfberg
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera.. Att så många av oss ägnar dagarna åt skit och åt att trasha andras liv istället för att stötta och hjälpa och på så sätt få ut mer, ur alla.
SvaraRaderaKloka ord, kära Ingrid!! Du är en duktig filosof och en underbar människa. Börja att stötta och hjälpa Ingrid Elfberg, försök att inte trasha HENNES liv, är du snäll. Du har kommit så långt, är så duktig och en så fin människa. Varför skulle inte ödet ha något alldeles speciellt för dig i bakfickan (eller var ödet nu gömmer dem riktig goda saker ...).
Hej på avstånd - och ha en fin FRI dag och en lugn natt!