Igår skulle jorden ha gått under ...

Den gjorde uppenbarligen inte det. Profetian kom från en man som gjort sådana förr. Och, kan man konstatera, även då haft käpprätt fel. Det sägs däremot att profeten själv inte går att nå efter den misslyckade förutsägelsen. Gått under jorden. Eller så var det han som gick under ;-D

Å andra sidan, behöver vi kanske inte vänta såååå länge, för Inkakalendern tar som bekant slut nästa år. Pang bom finito!

Jag är hur som helst tacksam för att det inte small igår. Inte för att jag är särskilt rädd för själva smällen, men jag har inte tid att kasta in handduken just nu. Lite för mycket jag vill få gjort och upplevt innan det är slut, helt enkelt.

Människor att möta, resor att resa, böcker att skriva, goda måltider att laga och proppa i sig ;-) Platser att upptäcka och samtal som ännu inte är pratade. Okramade kramar och hysteriska skratt som är ofnissade...

Vaknade sex imorse, en söndag. Varför kan man undra? Troligen för att jag ska få lite gjort, en del skrivet, en hel del tänkt ... Det märkliga är att när dagen ligger framför dig, lång och obrukad, då går det plötsligt trögt, segt som en väntan på att någon ska ringa som aldrig gör det ...

Det är märkligt att just dom dagarna, som idag, när det är grått och regnar och det inte finns några ursäkter för att inte göra massor, det är då tiden rinner mellan fingrarna, bara flyter iväg som något man enkelt kan försaka, skita i ...

När det är tvärtom!

För tänk om Inkakalendern is it!? Det tar bara slut nästa år. Punkt! Tvärstopp.

Vad skulle vi då göra? Rulla tummarna? Sitta å glo? Skulle inte tro det.

Rätt många skulle sälja allt dom ägde och hade och resa jordklotet runt, innan det försvinner. Se allt, uppleva, leva som om det var just dom sista minuter i livet. Skita i aktiekurserna och pensionssparandet och go for it!

Öppna dörren och kliva ut, bort från TVsoffan och potatislivet.

Så varför gör vi inte det? Lever varje dag som om den vore den sista? För det kan den ju vara?

Jag menar inte att vi ska sälja allt vi äger och bränna alla skepp. Men man kanske skulle ta vara lite mer på tiden, inte låta den rinna iväg, krama lite mer, njuta lite mer, se mer, öppna ögonen lite större, lyssna lite bättre och älska så mycket vi mäktar med. Och säga dom där orden som man borde ha sagt redan långt tidigare...

"Jag älskar dig!"

"Du är min bästa vän."

"Vad vacker du är."

"Vad duktig du är"

"Tack!"

Ingrid Elfberg