Men exakt just nu är mina tankar nästan totalt fokuserade på just det. Livet. Som tidsbegrepp, som livsspann, mål och mening, nuet, dået och det som är kvar.
Det gena slutet på livet kryper närmare för varje familjemedlem som faller bort, som blir gammal eller med tiden kommer allt längre bort ... ytterligare ett släktled, ett kliv längre ifrån för varje led ...
Min far gick bort, hastigt, en natt, för över 5 år sedan. En morgon låg han i sin säng intill min mor, stilla, andlös och livlös. Allt hade stannat i ett andetag ...
73 år? Om hans läkare av någon outgrundlig anledning skulle läsa min blogg, så vill jag bara säga att det var du din djävel som tog livet av honom!
Genom att inte göra det som krävdes, genom att bara skriva ut ytterligare en medicin tills min far käkade en cocktail av dynga, istället för att åtgärda problemet. Ett svagt och hårt belastat hjärta ...
Efter den chocken, blev min mamma sig aldrig riktigt lik. Hon som förlitat sig på pappa i alla år, följt honom i hasorna, i trygg förvissning om att han alltid skulle finnas där, alltid ta hand om det som krävde större beslut eller större val ...
Han som satt bakom ratten för nästan allt i deras liv...inte bara bilratten.
Så stod hon där, med ett stort hus, med räkningar som hon inte visste hur man hanterade, med praktiska val och beslut hon aldrig tidigare tvingats ta i. Vi tyckte att hon gjorde framsteg, att depressionen löste upp sig, att nya vänner och aktiviteter tog vid ...
Nu vet jag inte längre?
Demensen kom nog flera år tidigare än någon av oss förstod? Dold under ett leende, en rad med artigheter och vardagliga svarsfraser som vi alla slänger ur oss. genom att skräpa upp sig när telefonen ringde eller man mötte en granne ...
Som den lyssnande i ett samtal.
"Jaha. jamen va bra. Jo så är det. Absolut. Nämen jasså..." Ord som låter bra men som inte kräver att man överhuvudtaget behöver ha fattat eller ens lyssnat.
Demensen stänger nu ner min mor. Unplugged. Deplugged. Bortkopplad ...
Inne i skalet anar jag en medvetenhet, en slags trött och uppgiven själ som hör och är närvarande men som den allt mera ihopdragna och avmagrade kroppen inte alls är med på. längre.
Musklerna förtvinar av att inte användas, köttet sjunker ihop av uttorkning och avmagring, munnen hänger öppen och kinderna faller ihop, ögonen stirrar torra och oseende rakt ut i världsrymden ...
När hennes medvetande säger att det kliar på hakan rör sig armen lite, men når aldrig målet. Allt hon kan göra är att blinka lite, sucka en aning för att inget fungerar och sedan falla djupare ner i apati och djupaste trötthet. Igen.
Min mamma är ett skal, en mumie, en redan död kropp som envisas med att andas, äta liiite, dricka några klunkar ibland, kika lite på oss som rör sig i rummet, svara med enstaka ord på tilltal...
Jag sitter bredvid, håller hennes hand och pratar på om livet, om barnen, sommaren som kommer, nya jobbet, böckerna som kommer och ska komma ... och känner mig falsk och förvirrad.
Hjälplös, ensam och rädd!!!
Rädd, inte för döden, men för att tyna bort, att bli nedstängd av min egen hjärna och inkapslad i en mumie...
Ute skiner solen från klarblå himmel, fåglarna kvittrar och syrrans hundvalp galopperar i vild glädje fram och åter och återvänder till mina skosnören med jämna mellanrum.
Jag har varit ute och gått i en timme innan frukost, ska ställa mig i duschen och sätta mig ute i solen även om det kyler från marken.
Att få panik och stressa ut i livet är nog inte lösningen. Den ligger i att vara i stunden ...
Livet är kort, så fånga dagen.
Ingrid Elfberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar