Att gå en skrivarkurs ...

är fantastiskt!
Fast, jag inser direkt att mycket beror av omständigheterna, tajmingen, platsen, kursdeltagarens egen status och inställning. Och läraren ;-)

Jag ska själv vara lärare för en skrivarkurs snart och tankarna har börjat snurra.
Hur var första kursen? Hur kom det sig att vi återvände? För det var det flera som gjorde. Fördjupningskurs. Djupare och mer och nördigare.

Jag befann mig i en kris. En personlig. Jag behövde komma bort och andas. Jag behövde träffa andra "normala" vuxna människor, som precis som jag var intresserade av litteratur och framför allt, av skrivandet, berättandet.

Valet föll på Fridhems folkhögskola som ligger i Svalöv, mitt på skånska matjorden, bland kor och grisar och ankor. Faktiskt granne med en jordbruksskola. Skolan har byggnader från många åldrar, vissa är riktigt gamla och träden runt är jättelika. Päronträd, visade det sig. Med mordiska planer ... ;-)

Jag tror faktiskt att jag inte kände någon när jag åkte dig? Men lärde känna. En brokig samling människor, olika åldrar, olika förväntningar, olika smak på böcker men med samma aptit på att få veta, lära, höra, skriva, diskutera, äta mat och dricka vin tillsammans.
För på sommarkurserna på fridhem, bor man på internatet under en vecka och kan därmed grotta och nörda dygnet runt i fem hela dagar i sträck.
Jodå, vi sov ibland också.

För mig var det förlösande. Mycket för att jag kunde komma undan från en oerhört pressande situation hemma, få vara med vuxna som var lika fanatiskt intresserad som jag av ett ämne och vara långt borta från det som skapade getingboet i mitt huvud och såren i själen. Ett slags kulturellt och intellektuellt reningsbad?

Besök av etablerade författare, och experter, men också, att ha andra sorters nördar runt sig, äta med dom, dricka vin med dom, se deras resultat efter veckan ... Uppträdanden och happenings nästan varje kväll.

Under päronträden i dimman på kvällen, flöt Quigong-gänget omkring som drömska varelser, CircusCirkörgänget käkade och jonglerade med eld, stafflier lite var stans och rockmusiken som dunkade från musikpaviljongen.

Efter några dagar skämtade vi om, att allt vi behövde göra när vi var där, förutom att skriva då ... var att hitta till våra egna rum för att sova på kvällen. Maten serverades, god och regelbunden, som på ett bättre hotell fast med en knorr ;-)
Ja okey då. Somliga hittade faktiskt inte sina rum heller, utan gick fel ibland ...;-)

Det var inte alla som var nöjda med kursen. Det är svårt att servera något som passar alla, särskilt när man talar litteratur och skrivande och hur det ska göras ... därom finns det säkert lika många teorier som det finns kursdeltagare, bokläsare, författare och varför inte kritiker!! Var och en ska ju ha, sin egen teori och stil. Det är liksom meningen.

Vi talar skapande. Hur man nu har en kurs i sånt? Egentligen? Herre min je, vad har jag gett in mig på? ;-)

Vi var i alla fall en handfull som fick en rejäl kick i baken av den där veckan, så pass att vi kom tillbaka för mer nästa sommar. En handfull av oss bildade ett litet gäng, en klubb mest på skämt, som har hållit kontakten så gott vi kunnat och haft möjlighet till sedan dess. Och faktiskt, alla utom en av oss i den lilla klicken är publicerade nu! Så envis som en grå åsna vinner!

Om skrivarkursen inte är bra och du inte når dit du vill, så har du ju också lärt dig något. Typ att kursen var usel och att läraren suger. Eller att skriva inte är din grej ;-)

Hur var det nu med dom mordiska päronträden?
Jo. Efter ett par dagar gick dom under benämningen Mördarträden. För när gråpäronen föll från trädkronorna, så var fallhöjden så pass stor att bulor och blåmärken uppstod och faktiskt ett par tallrikar gick i tu!

Sitt alltså inte UNDER ett mordiskt päronträd. Du kan njuta skuggan på avstånd ;-)

Ingrid Elfberg