Häromkvällen var det debattafton hos Författarcentrum på temat kommersialiseringen av litteraturen, vad den gör med förlagen och med författarna.
Jag hade tyvärr inte möjlighet att vara där, jag rände på lägenhetsvisning, ännu en meningslös timme eller två, där jag inte hittade något jag ville ha, den här gången heller.
Men jag anar vad som sas och hur stämningarna gick.
Jag minns med spänningsfladder i magen, när Helene Tursten gav ut sina första deckare. Hur coolt var det inte med en tjej som skrev spänning? Och Polonipriset delades ut för att uppmuntra kvinnliga deckarknåpare. Det var då det!
Vi satt på skrivarkurs på skåneslätten och lyssnade med tindrande ögon på Åsa Nilsonne och Unni Lindell och drömde om att bli utgivna. Rika och berömda? Knappast. Även om jag skämtat om det så länge att mina vänner och framför allt barn nära nog storknade.
Jag kan fortfarande känna en viss bitterhet mot mig själv för att jag var så seg i startgroparna. Jag menar, jag skrev ju redan då och hade hela bokmanus på hårddisken. Ja, i datorn alltså ;-)
Men tackar Gud för att ingen gav ut eländet. Piuh!! :-$
Nu har Camilla Läckberg gett ut ett helt pärlband av deckare, en om året typ? Hon har sällskap av damer på Västkusten, på Gotland, i norrland och i Stockholms skärgård, i Hammarby och i Stockholms innerstad på självaste Rikspolistyrelsen. I Örebro och ...
Redan debuten kan, om damen har rätt utlandsagent, köpas i en rad olika länder direkt. Och röster höjs som säger att det har gått inflation i hela skiten. Att författarna har dollartecken i ögonen istället för intriger och storylines och att förlagen börjat betrakta sina författare som varumärken istället för skapande individer.
Och, jag protesterar inte nämnvärt. För när bamseförlagen går raka vägen till redan etablerade författare och beställer en ny "Stieg Larsson", då har det definitivt hänt något ...
Det finns dom som påstår att man faller ur som författare hos sin publik om man inte kommer med en roman om året. För då har det trängt in tre nya under tiden ...
I sånt fall är jag redan undanskuffad, eftersom mitt romanbygge nummer två tar tid på sig. Och när jag idag ska sätta mig med min förläggare och gräva djupt ner i manuset och intrigen, så är det för att jag INTE ska hamna i mittenfåran.
För tack och lov, vill inte min förläggare det. Och det vill inte jag heller. För när mittenfåran, mainstream, växer och breder ut sig, då om någonsin gäller det att inte simma omkring där. Insikten är tung, för jag har sugits med den här gången, in i den breda floden. Det är ohyggligt lätt att bli blind, att bli stressad och att stirra på vad alla andra gör och hur mycket dom säljer. Och jag erkänner villigt att jag ligger med halva kroppen nere i floden just nu och kravlar för att ta mig upp på strandbanken.
Så, ha tålamod med mig kära älskade läsare. Jag kämpar med näbbar och klor för att inte sugas med i mittenfåran. Ge mig lite lite mera tid, så lovar jag att göra mitt allra bästa för att gå min egen väg ;-)
För att skriva är inte en produktionslinje. Inte i mitt huvud i alla fall ;-D
Ingrid Elfberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar