Att skriva är att gräva i sig själv.
Jag har hävdat annorlunda tidigare, men tar tillbaka.
Efter att ha våndats med manus nummer två och inte riktigt förstått vari våndan ligger, har jag börjat begripa. Samtal med andra är som alltid det bästa.
Samtal med min förläggare som är en synnerligen klok kvinna, har gett vinklar och insikter i hur jag är som författare som jag nog har vetat men inte riktigt velat ta till mig.
Samtal med dom som bryr sig om mig. Jamen tack gode gud för att det finns såna ;-) Och att dom är några stycken! Kan det bero på att jag kanske går att gilla? Tänk att den blossande osäkerheten man gick omkring med som 20 åring fortfarande kan sitta i? Pinsamt måste jag säga ...
Samtal med kära skrivarväninnan Annika, som är klok och insiktsfull, ödmjuk och nedrans duktig. Annika Bengtsson. Ja läs hennes böcker, kan jag rekommendera.
Jag har på något sätt dragits mot mittfåran och det som känns ... tryggt? Framgångsrikt? Det man ska göra? Sneglat på andra och på vad som säljer och på recensenter?
Ja jag vet faktiskt inte. Det kan vara boknummertvå syndromet som är deadline och prestationsångest i en farligt giftig kombo.
När jag istället ska se inåt och fundera på vem jag är, vad jag vill berätta, vad jag vill åstadkomma. Jag har grubblat, känt efter och skalat av ytterligare på manuset i den gruvliga process som redigering är. Rannsakan och självkritik till dess det gör ont och tankar som fladdrar av ångest över att inte göra det man borde och att faktiskt göra det man ska.
Det har släppt rejält dom sista dagarna. Kanske är det så att en gud eller min karma, som för övrigt för det mesta verkar vara nån slags utveckling av jantelagen, har sänt mig ett straff. Ryggskott!
För första gången i mitt liv har jag ont i ryggen och kan inte flänga runt som en skållad hamster. Utan tvingats ta det lugnt, sitta och ligga och till och med gå långsamt. Jag är tvungen att be om hjälp för att knyta skorna och ta på strumporna och det är banne mig på gränsen att kunna kräla i trosorna ...
Effekten är att hjärnan får lite mer lugn och ro och att tankarna får flyta i mera behagligt tempo.
Och sakta men säkert kommer ett småleende till mig, insikten om vem jag är och vad jag vill. Och mina kära vänner, det blir ett psykologiskt drama även av detta till slut. Låt mig bara få vara lite till, låt det få lite jästid, lite andrum ...
Jag kan inte lova att ni inte ska bli besvikna, men jag ska banne mig göra mitt allra bästa för att ni ska slippa.
Nu återgår jag till tankarna en stund, ska dofta på det nybakade brödet jag just tagit ur ugnen och njuta av att äldste sonen är hemma på besök och att det spelas cellostycken i mitt hem igen. För att inte tala om hur duktig ungen har blivit på piano det sista!
Se en möjlighet i allt ;-)
Ingrid Elfberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar