Jag tror att jag håller på att förpuppas?

Eller så är det bara bejbyfett ;-)

Nä förlåt, nu är jag larvig. Fast lite puppa är det allt över kroppshyddan nu när jag inte kunnat röra mig på ett par veckor. Ryggskottet är för övrigt under kontroll, men ligger liksom och lurar under ytan hela tiden. Förbenat otrevligt.

har gjort några promenadtrevare och med ett småleende konstaterat att det går ganska bra ju! Och när jag ska vända hemåt så känns det som att jag inte ska ta mig hela vägen hem längre ... men det går. Sen får jag sitta och stretcha under hela CSI för att inte bli en skalbagge igen ...

Nej, jag menade nog höstmörkret, känslan av att man gått in i en slags kokong, man tappar tidsbegreppet, har svårt att känna den inre klockan, varken mat eller sov och verkligheten blir alldeles konturlös och svampig.

Ett ide kanske inte är någon dum idé? Rulla in sig i duntäcket och muttra att "väck mig när det börjar ljusna igen".

Å andra sidan händer det rätt mycket just under den här allra mörkaste perioden trots allt. Och det får vi vara grymt tacksamma för. Julpyntet hänger i hela staden redan, vinterLiseberg har öppnat, många fester och mycket kulturella händelser.

Idag har jag varit på vernissage och kikat på konst och foto och mött människor. Möten botar förpuppningssjukan tror jag ;-) Det ger i alla fall insikten att det finns mer kultur än bara litteratur.

Fast kanske är det bok nummer två som håller på att svälla och strax tänker titta ut?

Jag kan inget göra åt mörkret. Jag fortsätter att puppa, så får vi se vad det är som kommer ut.

;-)

Ingrid Elfberg