Sonen har med bestämd vikingamin klivit i sina Converse och knallat ut, under sin mors protester. "Ta kängorna idag, det är svinkallt!" Mutter mutter mutter... "Morsan, jag e en viking!" Jaha?
TVn står och skvalar, jag har ätit frukost och bläddrar mig igenom nyheterna på webben, kikar efter en lägenhet som är lite mindre, men hittar återigen inget jag blir störtsugen på ... Där finns grymma renoveringsobjekt, men att helrenovera ännu en risig lya? Tror inte det :-/
Julsångerna väller ut ur TVburken och jag känner redan en slags fadd leda inför tingeltanglet och köphysterin. Kanske för att plånboken är så tunn? Visst är det mysigt med alla ljus, visst är det mumsigt med julmat ... men ...
Såg ett mycket intressant program igår på den nu skvalande burken. Det handlade om människors förhållande till pengar och vad rikedom och fattigdom är. En av gästerna, hade gått från framgångsrik och förmögen till näst intill utslagen, bostadslös och missbrukande på kort tid. men fått hjälp med en behandling och lyckats resa sig igen.
Tonen var återhållsam, eftertänksam och mycket ödmjuk och berörde mig starkt. Han återkom hela tiden till hur skört allt kan vara, hur tunn linjen är mellan våra liv i välfärd, som vi så ofta tar för givna, och att falla till botten. Att en skilsmässa kan räcka för att störta en människa ner i fattigdom och bostadslöshet.
Han återkom också hela tiden till hur hans vänner och omgivning betett sig, att han i fallet förlorade ALLA sina vänner, att ingen fanns kvar när livet gått åt helvete och plånboken och framgången var borta.
Det sken så tydligt igenom att han tappat tilliten till dom flesta i sin närhet och fått ett lass av misstro och svek att släpa på...
Jag satt matt och storögd och tittade, kände igen i stort sett varje ord.
Jag insåg med ens vad jag ska prata om på lördag när vi är ett gäng författare som ska möta vår publik på Stadsbiblioteket.
Att slåss från ett underläge. Min första bok handlar om det. Det sköra i livet, det vi tar för givet. Och när omgivningen sviker.
Och jag inser med en iskall rysning, att det är det nästa bok också kommer att handla om .... att slå tillbaka när allt ryckts undan.
Jag låter TVburken skvala på och spela sina julsånger. Jag skiter i att det är kallt och att min skadade handled värker och att ryggskottet inte riktigt vill ge sig. Jag ska dra på mig träningskläderna och ge mig ut. Gå kan jag i alla fall!
Och visst är plånboken rätt tom och julen känns som ett hån i vissa stycken, men jag är ändå rik.
Jag har slagit mig ur ett djupt underläge, jag har klarat mig och barnen helskinnade ur skiten och jag har ett eget tak över huvudet.
Jag har läsare som hör av sig och jag har en drös med underbara vänner. Och jag vet att många av dom INTE försvinner, även om jag rasar ner till botten.
Så är det. Jag skriver ur mina erfarenheter av att slå tillbaka ur ett underläge. Jag vill stå på dom svagas sida...
Tänk att man kan lära sig nya saker, även om sig själv, trots att man passerat femtio ;-)
Ingrid Elfberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar