Snart är det jul ...

Vintern har kommit med besked, även till västbanken ;-) Här, där en normal vinter brukar hålla sig till sju plusgrader, är nu närmare tio minus, klarblå himmel och snötäckta gator och parker.

Det halkiga otrevliga saltet har gett upp och det gick att springa i Slottsskogen, utan att bryta benen direkt.

Grannarna utmed gatorna och på gården, har julpyntat på sina balkonger och i fönstren. Och det är faktiskt riktigt mysigt ;-)

även jag har gjort en djupdykning nere i källaren och konstaterade snabbt, att det jag fick med mig i form av julpynt efter skilsmässan, inte var mycket. Det heller ...

Ingen av alla julstjärnor vi ägde har lyckats hitta hem till mig. Allt som fanns i den stora lådan var lite julkulor, en ljusslinga till balkongen och en ljusstake för fyra ljus.

Ja ja. Det blir ju jul ändå?

Den utflyttade sonen kommer hem och firar jul med mig och brorsan ... jag har lagat en flock med köttbullar. tanken var att frysa in dom, men dom blev så goda att dom redan snart är uppätna. Och varför inte?

Men något är radikalt annorlunda denna jul.

Den kommer inte att vara sig lik alls.

Familjen kommer inte att samlas, vi kommer inte att åka norrut, till den riktiga vintern. vi kommer inte att klä någon julgran tillsammans med kusinerna och vi kommer inte att äta julbord tillsammans ...

För första gången vänder allt. Och jag insåg igår att jag har sorg ...

Min far gick bort för över fem år sedan. Det blev ett gigantiskt hål. men traditionerna fanns ändå kvar, vi samlades ändå. Nu, är min mor på ett äldreboende.

förra julen åkte jag och sönerna upp till Norrland och bodde hos henne, jag lagade maten, vi pyntade ... men mor var redan så dålig att hon inte längre kunde hantera dom mest enkla sysslor. Det vart en underlig jul ...

Vi, jag och sönerna, måste hitta nya traditioner. Och njuta av det vi tycker om under julen. Vi kan besöka vänner, åka skidor, gå på JulLiseberg, laga god mat, tända ljus ...

Men när jag satt framför datorn igårkväll, med ett adventsljus tänt intill mig, brast ändå allt.

Och jag insåg att jag har sorg.

Nya traditioner går att skapa. Och allt tingeltangel och all kommersialism, har jag redan lagt åt sidan. Men i själen har det uppstått ett hål, ett tomrum som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Just nu ... Annat än att just sörja.

För att sen kunna se vad jag faktiskt har. Det är verkligen sant, julen är en fantastisk helg för alla dom som har sina familjer runt sig. Men ett helvete för dom som är ensamma ...

Jag börjar med att skänka mina sista inbundna böcker, signerade ;-) till Stadsmissionen. En djupdykning i garderoberna lär resultera i ett och annat som kan lämnas på café Trappa Ner ...

Var rädda om varandra i jul! Och ge gärna bort något till dom som är ännu ensammare och mera utsatta, än ni själva.

En ljuvlig vinterdag till er!

Ingrid Elfberg