Ja, man får ju skämmas!
Att inte ha varit på varken Öland eller Gotland är ju någon slags stigma om man är svensk? Inte bara för att det är kulturarv och naturreservat högt och lågt, utan för att det på något sätt hör till. Ja, att ha varit där bara.
Frågan är då, varför har jag inte varit där, tidigare?
Jag får då erkänna att östra sidan av Sverige är en vit fläck i min resjournal. Österlen återstår, liksom Gotland då. Men, Öland är avklarat. Bockat i kanten, lagt till annalerna ...
Öland är vackert. Fascinerande och varierande på ett sätt som känns overkligt på en så liten yta. Dramatisk natur och brutal påverkan av människor men också vänligt betat av djur och omhuldat och skyddat av oss.
På en liten långsmal ö finns det mesta från feta jordbruksmarker till trollskog, milslånga sandstränder och det bissart vackra och karga Allvaret som faktiskt består av en slät platå av kalksten på vilket i stort sett inget kan frodas utan bara klänga sig fast och överleva av ren och skär envishet.
Jag har sett den feta guldgula månen hänga över Allvaret och lyssnat till den kvirrande fågelsången och rådjurens hotfulla brölande i natten. Man hör grymt mycket i ett tält ;-)
Jag har åkt utmed randen av kalkstensklipporna mot väster där varje geologiskt lager ligger i dagen, nivå för nivå och där man kan hitta lager där fossilerna ligger så tätt att det är ett mönster under fötterna.
Känslan svindlar. Tankarna går åt många håll. Men mest känner man livet ...
Jo. Jag är brun som en bränd blondin, så brun nu en sån blir ;-)
Och fylld av livskraft ;-)
Oskulden är inte här längre. Den är kvar på Öland ...
Och jag är tillbaka vid tangenterna ;-) Oh ljuva njutning !!
Ingrid Elfberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar