går vi alla igenom. Dom som vi faktiskt inte kan undvika... ja eller visst kanske då? Vi kan låta bli att skaffa barn, vi kan låta bli att plugga, vi kan låta bli att bli äldre ... eh? Vi kan låta bli att gifta oss och vi kan låta bli en massa ...
Men, livet går vidare och vi kan inte låta bli att få äldre föräldrar. Dom kommer vi liksom inte ifrån.
Min far dog alldeles för tidigt. Jag borde egentligen ha mördat hans läkare för det!! För det var han som tog ihjäl honom.
"Jag hoppas att du läser det här nu och att du fruktar att jag kommer hem, för det gör jag!!! Fy för fa ..."
Ja förlåt. Men den läkaren tog aldrig tag i dom hälsoproblem som min far faktiskt hade och gick aldrig vidare med dom, utan skrev bara ut nya piller för att lägga sordin på dom symptom han hade. Resultatet var att han dog, 73 år ung ...
Det var en sanslös cocktail av mediciner jag rensade ut ur hans medicinskåp när han väl var död. Och ett gigantiskt lass av skit som jag lämnade till återvinning på Östersunds sjukhus, trots deras lama protester, för destruktion.
Ja, jag saknar honom. Varje dag!
Nu, är det min mors tur att halka neråt på ålderdomens rutschbana. Hon har fått diagnosen vasculär demens, vilket innebär att hjärnan inte får den cirkulation den behöver och har skadats av det. Den vanligaste formen före Ahlzheimers. Går inte att reparera eller bota med några dj.. piller!
Det vore inte så vedervärdigt om det bara var glömska och förvirring. Men det är gråtattacker och ångest, vanmakt och hallucinationer där lägenheten där hon bodde plötsligt befolkades av vilt främmande människor, gärna konstiga gubbar, som gick i hennes kök, rotade i hennes kylskåp, satt i hennes soffa och framför allt, sov i hennes säng. Så många var dom att hon inte fick plats...
Jag har jagat nätet runt på svar och insikter, men framför allt tröst. Jag hittar mycket information, men trösten uteblir. Det är krasst och djävligt. Rått och utan återvändo.
I korta ögonblick kan jag känna att det bore bra med ett handeldvapen som man kan trycka mot pannan när 80-årsdagen kommer. För då är det kört!
Sen finns det saker man kan göra... trots allt. Men också tecken som säger att det inte går.
Fan ta vetenskapen!
Nu åker jag norrut, med nattåget till Östersund och ska med min systers hjälp städa ur en övergiven lägenhet och sälja den. Sortera allt i kartonger och göra... vad?
Jag ska så klart besöka min mor på boendet, se om hon känner igen mig nu, försöka lindra lite. Men jag bävar, jag var inte beredd på det här, så snart. Jag vill inte se henne sån, inte mer än det var i julas, det räckte. Men nu är det värre, jag vet ...
Livet är kort mina vänner. Det visste vi. Men inte hur kort.
Så lev för he... lev!!!!
Ingrid Elfberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar