heter det i filmens värld men också i litteraturens, har jag förstått.
I slutfasen av omredigering förhoppningsvis blivande bok nummer två, så är det just det jag gör. Mördar mina små darlings.
Alla dom där kapitlen som inte passar in längre, som bara är passager eller något slag utfyllnad? Dom där citaten eller kluriga små meningarna som man själv blivit så rasande förtjust i. Stämningsbitar, miljöer, hela kapitel som man ägnat timmar åt för att sätta rätt ljus på, rätt mooood ...
Ska jag verkligen ta med förhöret med den där gubben? Är det något som driver storyn? Eller kan jag lika gärna klippa bort det? Förstår man ändå? Eller är det jag som tröttnat på mig själv eller har ältat storyn så mycket att den är en uttantill-refräng i min skalle och jag tar för givet att alla andra fattar lika mycket?
Kastas eller inte kastas, det är frågan?
Eller trycka ihop kanske? Pressa samman, baka till nåt nytt?
Fast, lite stämning borde man ju ha ändå? Lite mer eftertanke? Inte bara action och cliffhangers så att läsarna storknar och får ta sig till doktorn för att få blodtryckssänkande utskrivet?
"Less is more" heter det ju också. Ja inte less alltså, som i less och urless ...
Utan, ju mindre desto bättre...
Men hallå? Alla mina författarkollegor som kommer ut med tegelstenar då? Hur går det till om jag får fråga. Finns ju flera, inte bara anglosaxiska författare, som faktiskt kommer undan med lååååånga storys.
Jag våndas en stund till, vänder och vrider, kastar en bit till, lägger samman två andra. Flyttar och flyttar igen.
Värmen är tryckande i Göteborg. Säkert över 100 % luftfuktighet nu, mulet och ett flödande åskregn ... kvavt.
Jag vrider mig i våndor. Mörda sina små älsklingar, aj aja ja ja ja ... ja det måste ske. Allt är inte bra, allt behöver inte vara med... Less is more!
Nu tror jag att jag tar paus i mitt självmördande en stund. Snart, snart är det dags att skicka iväg ett omredigerat manus version 2.0.
Ingrid Elfberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar