"Det e mycke nu!!"

Den har vi hört. Det är mycket nu. Och ibland är det så. Inte alltid och inte för alla, men för mig är det definitivt det.
Det är förändringens tid igen. Underbar vän säger med milda ögon att förändring leder alltid till något bättre. När jag blir ledsen och trött och vill ge upp. M-mm, man får innerligt hoppas?

Jo jag erkänner, även jag har ögonblick när jag känner att all min ork försvunnit och att det inte finns en gnutta kvar för något eller någon. Men så kommer ett litet frö av kreativitet och pockar på och så är man där igen och kickar igång som en galen travhäst?

Det ÄR mycket nu.

Jag har mentalt tagit farväl av min mor, som sakta men säkert nu glider in i fantasyland där hon pendlar mellan nutid och minnen långt tillbaka och i stunder av nu kan ta till våld mot personalen ...
Hon mår i alla fall mycket bättre nu än när hon bodde själv med sin ångest och sina demoner i en egen lägenhet. Den har jag och min älskade syster tömt, under vånda och tårar och svett och smutsigt slit ... och otaliga turer till återvinningen. Ett liv sitter ju inte i saker. Det har levts. Eller?
Två veckor försvann i vilket fall i sopberg och svett och ett slags ilsket farväl av en mor som inte längre kan säga adjö?

Jag ska sälja lägenheten och hitta något mindre när äldste sonen flyttat ut. Så här stort och dyrt kan man inte bo då ... bara att konstatera.

Min yngste son ska börja ny skola, gymnasium med allt vad det innebär.

Och som sagt, min äldste son har under något så när värdiga och inte särskilt traumatiska förhållande flyttat ut med min hjälp. Till ett nytt liv och nya vägar ...

Jag är omtumlad!
Fullständigt slut, faktiskt.
Och som grädde på moset så hakar mitt ex i med full kraft och ger igen med dom medel han har, vilket enbart är ekonomiska idag. Men ... för en kvinna i pengakris är det mer än nog...

Ni kvinnor och män, som varit i min situation, under press och i tvång och under hot. Ge er inte! Analysera vad och hur och ge tillbaka med dom medel ni har. Jag säger inte att det är lätt. Jag har inte lyckats. Ingen av er kommer heller att göra det. Men ni kan komma en bit! Och ni kan gå ut med hedern i behåll och era barns respekt.

Och det är mer än mitt ex kan säga ... ;-)

Utmattade Ingrid Elfberg