Slå ur underläge ...

Det är måndag morgon och snöflingorna utanför fönstren är feta som mindre dammråttor, himlen är grå och det drar kallt från köksfönstret.

Sonen har med bestämd vikingamin klivit i sina Converse och knallat ut, under sin mors protester. "Ta kängorna idag, det är svinkallt!" Mutter mutter mutter... "Morsan, jag e en viking!" Jaha?

TVn står och skvalar, jag har ätit frukost och bläddrar mig igenom nyheterna på webben, kikar efter en lägenhet som är lite mindre, men hittar återigen inget jag blir störtsugen på ... Där finns grymma renoveringsobjekt, men att helrenovera ännu en risig lya? Tror inte det :-/

Julsångerna väller ut ur TVburken och jag känner redan en slags fadd leda inför tingeltanglet och köphysterin. Kanske för att plånboken är så tunn? Visst är det mysigt med alla ljus, visst är det mumsigt med julmat ... men ...

Såg ett mycket intressant program igår på den nu skvalande burken. Det handlade om människors förhållande till pengar och vad rikedom och fattigdom är. En av gästerna, hade gått från framgångsrik och förmögen till näst intill utslagen, bostadslös och missbrukande på kort tid. men fått hjälp med en behandling och lyckats resa sig igen.

Tonen var återhållsam, eftertänksam och mycket ödmjuk och berörde mig starkt. Han återkom hela tiden till hur skört allt kan vara, hur tunn linjen är mellan våra liv i välfärd, som vi så ofta tar för givna, och att falla till botten. Att en skilsmässa kan räcka för att störta en människa ner i fattigdom och bostadslöshet.

Han återkom också hela tiden till hur hans vänner och omgivning betett sig, att han i fallet förlorade ALLA sina vänner, att ingen fanns kvar när livet gått åt helvete och plånboken och framgången var borta.

Det sken så tydligt igenom att han tappat tilliten till dom flesta i sin närhet och fått ett lass av misstro och svek att släpa på...

Jag satt matt och storögd och tittade, kände igen i stort sett varje ord.

Jag insåg med ens vad jag ska prata om på lördag när vi är ett gäng författare som ska möta vår publik på Stadsbiblioteket.

Att slåss från ett underläge. Min första bok handlar om det. Det sköra i livet, det vi tar för givet. Och när omgivningen sviker.

Och jag inser med en iskall rysning, att det är det nästa bok också kommer att handla om .... att slå tillbaka när allt ryckts undan.

Jag låter TVburken skvala på och spela sina julsånger. Jag skiter i att det är kallt och att min skadade handled värker och att ryggskottet inte riktigt vill ge sig. Jag ska dra på mig träningskläderna och ge mig ut. Gå kan jag i alla fall!

Och visst är plånboken rätt tom och julen känns som ett hån i vissa stycken, men jag är ändå rik.

Jag har slagit mig ur ett djupt underläge, jag har klarat mig och barnen helskinnade ur skiten och jag har ett eget tak över huvudet.

Jag har läsare som hör av sig och jag har en drös med underbara vänner. Och jag vet att många av dom INTE försvinner, även om jag rasar ner till botten.

Så är det. Jag skriver ur mina erfarenheter av att slå tillbaka ur ett underläge. Jag vill stå på dom svagas sida...

Tänk att man kan lära sig nya saker, även om sig själv, trots att man passerat femtio ;-)

Ingrid Elfberg

Jag tror att jag håller på att förpuppas?

Eller så är det bara bejbyfett ;-)

Nä förlåt, nu är jag larvig. Fast lite puppa är det allt över kroppshyddan nu när jag inte kunnat röra mig på ett par veckor. Ryggskottet är för övrigt under kontroll, men ligger liksom och lurar under ytan hela tiden. Förbenat otrevligt.

har gjort några promenadtrevare och med ett småleende konstaterat att det går ganska bra ju! Och när jag ska vända hemåt så känns det som att jag inte ska ta mig hela vägen hem längre ... men det går. Sen får jag sitta och stretcha under hela CSI för att inte bli en skalbagge igen ...

Nej, jag menade nog höstmörkret, känslan av att man gått in i en slags kokong, man tappar tidsbegreppet, har svårt att känna den inre klockan, varken mat eller sov och verkligheten blir alldeles konturlös och svampig.

Ett ide kanske inte är någon dum idé? Rulla in sig i duntäcket och muttra att "väck mig när det börjar ljusna igen".

Å andra sidan händer det rätt mycket just under den här allra mörkaste perioden trots allt. Och det får vi vara grymt tacksamma för. Julpyntet hänger i hela staden redan, vinterLiseberg har öppnat, många fester och mycket kulturella händelser.

Idag har jag varit på vernissage och kikat på konst och foto och mött människor. Möten botar förpuppningssjukan tror jag ;-) Det ger i alla fall insikten att det finns mer kultur än bara litteratur.

Fast kanske är det bok nummer två som håller på att svälla och strax tänker titta ut?

Jag kan inget göra åt mörkret. Jag fortsätter att puppa, så får vi se vad det är som kommer ut.

;-)

Ingrid Elfberg

Ryggskott är gott!!

Nädå, jag har inte alls blivit galen. Men det ger tid att tänka. Eftersom jag är tvungen att ta det lugnt, att sitta och och ligga och röra mig långsamt och inte som mitt normala tillstånd där jag rusar fram i 180 knutar när jag inte sover. Vad jag gör då, när jag sover, vet jag ju inte ...

Att skriva är att gräva i sig själv.

Jag har hävdat annorlunda tidigare, men tar tillbaka.

Efter att ha våndats med manus nummer två och inte riktigt förstått vari våndan ligger, har jag börjat begripa. Samtal med andra är som alltid det bästa.

Samtal med min förläggare som är en synnerligen klok kvinna, har gett vinklar och insikter i hur jag är som författare som jag nog har vetat men inte riktigt velat ta till mig.

Samtal med dom som bryr sig om mig. Jamen tack gode gud för att det finns såna ;-) Och att dom är några stycken! Kan det bero på att jag kanske går att gilla? Tänk att den blossande osäkerheten man gick omkring med som 20 åring fortfarande kan sitta i? Pinsamt måste jag säga ...

Samtal med kära skrivarväninnan Annika, som är klok och insiktsfull, ödmjuk och nedrans duktig. Annika Bengtsson. Ja läs hennes böcker, kan jag rekommendera.

Jag har på något sätt dragits mot mittfåran och det som känns ... tryggt? Framgångsrikt? Det man ska göra? Sneglat på andra och på vad som säljer och på recensenter?

Ja jag vet faktiskt inte. Det kan vara boknummertvå syndromet som är deadline och prestationsångest i en farligt giftig kombo.

När jag istället ska se inåt och fundera på vem jag är, vad jag vill berätta, vad jag vill åstadkomma. Jag har grubblat, känt efter och skalat av ytterligare på manuset i den gruvliga process som redigering är. Rannsakan och självkritik till dess det gör ont och tankar som fladdrar av ångest över att inte göra det man borde och att faktiskt göra det man ska.

Det har släppt rejält dom sista dagarna. Kanske är det så att en gud eller min karma, som för övrigt för det mesta verkar vara nån slags utveckling av jantelagen, har sänt mig ett straff. Ryggskott!

För första gången i mitt liv har jag ont i ryggen och kan inte flänga runt som en skållad hamster. Utan tvingats ta det lugnt, sitta och ligga och till och med gå långsamt. Jag är tvungen att be om hjälp för att knyta skorna och ta på strumporna och det är banne mig på gränsen att kunna kräla i trosorna ...

Effekten är att hjärnan får lite mer lugn och ro och att tankarna får flyta i mera behagligt tempo.

Och sakta men säkert kommer ett småleende till mig, insikten om vem jag är och vad jag vill. Och mina kära vänner, det blir ett psykologiskt drama även av detta till slut. Låt mig bara få vara lite till, låt det få lite jästid, lite andrum ...

Jag kan inte lova att ni inte ska bli besvikna, men jag ska banne mig göra mitt allra bästa för att ni ska slippa.

Nu återgår jag till tankarna en stund, ska dofta på det nybakade brödet jag just tagit ur ugnen och njuta av att äldste sonen är hemma på besök och att det spelas cellostycken i mitt hem igen. För att inte tala om hur duktig ungen har blivit på piano det sista!

Se en möjlighet i allt ;-)

Ingrid Elfberg

I mittenfåran ...

är det trångt, har jag insett. Och trängre blir det. Ett slags Läckberg-syndrom? Eller för den som har lite mer storhetsvansinne, Stieg Larsson-wannabe?

Häromkvällen var det debattafton hos Författarcentrum på temat kommersialiseringen av litteraturen, vad den gör med förlagen och med författarna.

Jag hade tyvärr inte möjlighet att vara där, jag rände på lägenhetsvisning, ännu en meningslös timme eller två, där jag inte hittade något jag ville ha, den här gången heller.

Men jag anar vad som sas och hur stämningarna gick.

Jag minns med spänningsfladder i magen, när Helene Tursten gav ut sina första deckare. Hur coolt var det inte med en tjej som skrev spänning? Och Polonipriset delades ut för att uppmuntra kvinnliga deckarknåpare. Det var då det!

Vi satt på skrivarkurs på skåneslätten och lyssnade med tindrande ögon på Åsa Nilsonne och Unni Lindell och drömde om att bli utgivna. Rika och berömda? Knappast. Även om jag skämtat om det så länge att mina vänner och framför allt barn nära nog storknade.

Jag kan fortfarande känna en viss bitterhet mot mig själv för att jag var så seg i startgroparna. Jag menar, jag skrev ju redan då och hade hela bokmanus på hårddisken. Ja, i datorn alltså ;-)

Men tackar Gud för att ingen gav ut eländet. Piuh!! :-$

Nu har Camilla Läckberg gett ut ett helt pärlband av deckare, en om året typ? Hon har sällskap av damer på Västkusten, på Gotland, i norrland och i Stockholms skärgård, i Hammarby och i Stockholms innerstad på självaste Rikspolistyrelsen. I Örebro och ...

Redan debuten kan, om damen har rätt utlandsagent, köpas i en rad olika länder direkt. Och röster höjs som säger att det har gått inflation i hela skiten. Att författarna har dollartecken i ögonen istället för intriger och storylines och att förlagen börjat betrakta sina författare som varumärken istället för skapande individer.

Och, jag protesterar inte nämnvärt. För när bamseförlagen går raka vägen till redan etablerade författare och beställer en ny "Stieg Larsson", då har det definitivt hänt något ...

Det finns dom som påstår att man faller ur som författare hos sin publik om man inte kommer med en roman om året. För då har det trängt in tre nya under tiden ...

I sånt fall är jag redan undanskuffad, eftersom mitt romanbygge nummer två tar tid på sig. Och när jag idag ska sätta mig med min förläggare och gräva djupt ner i manuset och intrigen, så är det för att jag INTE ska hamna i mittenfåran.

För tack och lov, vill inte min förläggare det. Och det vill inte jag heller. För när mittenfåran, mainstream, växer och breder ut sig, då om någonsin gäller det att inte simma omkring där. Insikten är tung, för jag har sugits med den här gången, in i den breda floden. Det är ohyggligt lätt att bli blind, att bli stressad och att stirra på vad alla andra gör och hur mycket dom säljer. Och jag erkänner villigt att jag ligger med halva kroppen nere i floden just nu och kravlar för att ta mig upp på strandbanken.

Så, ha tålamod med mig kära älskade läsare. Jag kämpar med näbbar och klor för att inte sugas med i mittenfåran. Ge mig lite lite mera tid, så lovar jag att göra mitt allra bästa för att gå min egen väg ;-)

För att skriva är inte en produktionslinje. Inte i mitt huvud i alla fall ;-D

Ingrid Elfberg

Nya numret av Connoisseur ...

dunsade in genom brevinkastet. Det smäller kan jag säga! Den väger sina modiga. Ingen feg tidning det inte. Ett Magazine med lite över 160 sidor tjockt och matt papper som ger en fin lyster åt alla annonser ...

För det är mycket reklamm! För feta sportbilar, otroligt vackra platser och hotell, SPA och äventyr, restauranger som vi vanliga dödliga bara kan drömma om, designade kläder och möbler, coola designhotell, coola människor - läs framgångsrika - läs stenrika, och smycken och klockor!!! Massor av smycken och klockor! Dyra!

Det är nu tredje numret av denna exklusiva tidning som dimper ner genom det smala hålet i min dörr och jag undrar varje gång, när dom ska upptäcka sitt fatala misstag?

Magazinet är helt gratis, nejdå, jag har inte betalat för det. För övrigt kan man inte det. Man får det. Om man platsar i den lilla exklusiva skaran av stenrika som förtjänar det ...

Nämligen miljonärsklubben ;-)

Och det är här som det börjar halta en aning. Första gången den damp ner tog jag för givet att den kommit fel. Andra gången om dom hade drabbats av något? Nu ...

Kan det möjligen vara mina kommande miljoner dom är ute och fikar efter? Hmm... En slags uppmuntran så att jag inte ska ge upp i mitt tradiga redigerande? Inse min egen storhet och köra på?

Eller är det helt enkelt så, att jag som varande "kulturelit" eller fattig men nobel kulturarbetare, ändå på något sätt platsar i ligan?

Näe, det är nog mina kommande miljoner dom vill åt ...

Och jag kan inte säga att jag inte blir påverkad av dessa mattglänsande sidor med champagne, bilar, smycken och juveler och exotiska platser och pudersnörykande vidder ... det senare är värst, alla kategorier.

Det finns alltså ingen återvändo. Jag måste fortsätta kämpa på, inte tvivla. För jag får ju för allt i världen inte hamna i gänget som hade Connoisseur men som inte längre får den!!

Där går väl ändå gränsen ;-)

Eder kulturarbetare

Ingrid Elfberg

Göteborgsguide!

Ett författarskap kan innehålla mycket.
Prestationsångest, sittsår, gamnacke, idétorka, kreativitetsrus, panik, tom plånbok, hämndgiriga funderingar kring vem som förtjänar att avrättas i nästa roman, bra recensioner och hemska vidriga magsura recensioner, väntan. Massor av väntan.
Känslor av misslyckande och mindervärde och "va fasen, jag ska nog lägga av ändå. Jag menar hur många är det inte somskriver numera och alla verkar sälja megamycket mer än jag å ..."
Och många lyckobubblor i magen när någon säger ett vänligt ord eller ger bort en kram med berömmande ord och säger att man är sååå duktig.
Och så kan det också innehålla en guide till hemstaden!
Har haft idén själv rätt länge, att göra något klickbart för min webbsida, något högst personligt, kanske med kopplingar till böckerna?
Nae, det får nog bli mera mina smultronställen då?
Eller?
Nu har frågan kommit från norska förlaget. Norrmännen är ju som bekant rätt förtjusta i Sverige. Inte bara för att det är REA på hela landet.
Jag delade upp mitt Göteborg i kultur, mat, fika och cafeer, udda boende, natursevärdheter, shopping och utsiktspunkter.
En helt klart personlig tvist, men känns bättre än att försöka överglänsa alla guider som redan finns.
Största problemet verkar vara att hitta en karta som går att sno eller göra om så att det kan användas i mina högst personliga syften?
Men vädret ska bli bra imorgon. Ja tack Norge för den bästa vädersajten som finns!
Jag ska nog sätta kameran på batteriladdning och ge mig ut imorgon.
Nån som vill hänga på?

Ingrid Elfberg :-)

Igår tittade jag på TV ...

Missförstå mig rätt nu. Jag är inte en sån där fanatiker som har kastat ut TVn som det kommersiella åbäke det är eller för att jag är elallergiker. Förresten, vart tog dom vägen?

Det råkar bara vara så att, jag tittar väldigt lite på TV. Främst för att jag inte har tid. jag har mycket annat som ska göras. Böcker som ska skrivas bland annat ;-)
Men också för att jag inte så ofta hittar något som är värt att glo på. För ärligt talat, det mesta suger!
Visst kikade jag en del på politiska debatter innan valet och visst kollar jag nyheter ibland. och film så klart, när det väl bjuds något som är smaskigt. Men för det mesta så lockar böcker eller dator betydligt mycket mer.

Men igår gjorde jag ett rejält undantag. Jag bänkade mig framför ett avsnitt om Irene Huss. Den coola poliskvinnan som verkar i Göteborg med hjälp av Helene Tursten, vår första verkliga deckardrottning här i Sverige. Hon vann första Polonipriset om jag inte minns fel? Det numera nedlagda priset som skapades för att uppmuntra oss kvinnliga deckarförfattare. Något som sannerligen inte behövs numera ...;-)

Två saker gjorde att jag bestämt satte mig och tvingade mig att se hela. Dels är det filmat med stora penseldrag och generöst med Göteborgsvyer. Bara att njuta och sitta och pana efter gatunamn eller andra kännetecken och klappa sig på axeln när man känner igen gator, hus, vyer och platser i sin stad.
Men också för att produktionsbolaget är Yellow bird, som lyckades göra den första riktigt snygga och täta filmatiseringen av svenskt material som jag kan minnas. Nämligen Millenium.

Annars brukar vi svenskar härja i gärdsgårdsligan där och vara så pinsamt usla på både casting, manus, ljus och klipp och kamera så att man vrider sig i tortyrplågor genom rullen.

Jag bet ihop och glodde.

Och, det var plågsamt. Innerligt smärtsamt...

Skådespelare som är som stela Kendockor. Budoscenerna, ja Irene är ju svartbältare så klart, precis som min söte polis, hahahahhaah!!! Ja, budon är så erbarmligt patetiskt amatörmässig att jag kvider.
Panoramaflygningarna över Göteborg är underbara och miljöerna trevliga. Fotot helt ok? Ja. Ljus jättefint. Klipp, rätt ok.

Och så dyker Göteborgs egen pajas upp som den late kommissarien. Lasse Brandeby!
Hur tänker man? Tänkte dom alls?

Storyn är så att man vrider sig i plågor. För skratta kan man inte. Det är liksom passerat. tempot i storyn är som en tysk chokladkola, så seg och stor att käkarna fastnar.

Slutscenerna är obetalbara, när Irene till slut får bräda sin konkurrent på kärleksplanet och alla svartsjukemissförstånd mellan henne och maken reds ut med pussar och födelsedagstårta och glada barn och en svansviftande hund i bästa Hollywoodmanér. Urk urk urk urk ...

Vi har diskuterat det där men filmatisering på mitt förlag. Och är rörande överrens om att det är ett fåtal bolag som man skulle acceptera att dom la sina fingrar på mina böcker. ett av dom acceptabla alternativen är just Yellow Bird. Men nu undrar jag?

Stackars Helene Tursten. Och stackars Edwardsson som fick sina böcker mosade till ren gegga av nåt västsvenskt produktionsbolag. Och usch å fy för det dom gjorde med Läckberg...

Kanske lika så bra att inget filmbolag knackat på dörren än?

Men, det är fin utsikt från Ramberget i alla fall ;-D

Jag kan i alla fall gotta mig åt att ploten till min bok nummer två går som löpsedelsföljetong i GP just nu ;-)

Hehehheheheh!!! Verkligheten överträffar alltid dikten.

Ingrid Elfberg