Och så blir det mörkare igen ...

I tisdags, den 21e vände det. Sommarsolståndet passerade. Dagen då vi på norra halvklotet har årets längsta dag.

Kanske offrade vi djur och människor? Bad om att slippa svälta under vintern. Kanske släppte vi loss lustarna och jagade varandra ut i buskarna och för att vara hyfsat rätt fram, knullade som bara fan?

Som med allt annat kul, tog kyrkan snabbt över det hela och numera är det nåt rätt halvdassigt helgon vi firar. Vad han gjorde eller inte, har jag inte ens orkat ta reda på. Och vad han har med stång och blommor och sill att göra övergår helt mitt förstånd.

Midsommar är en slags paradox. För turister måste den framstå som något ytterligt märkligt.

Städerna töms på folk. Jag kan som ögonvittne bekräfta att det inte direkt är någon överhängande risk att träffa någon du känner i Linnéstaden idag.

Mataffärerna svämmar först över av färsk potatis, inlagd sill, grillad kyckling, engångsgrillar, grillkol, dill, lax i olika former och jordgubbar i fullkomliga berg, för att några dagar senare se ut som resterna efter en klassisk pensionatsbuffé. Rensat och trashat.

Samma fenomen inträffar på systemet som på några få dagar töms som om nästa världskrig skulle vara i antågande. Vi talar MILJONER liter sprit och öl.

Allt detta lastas under ibland inte alltid så familjära omständigheter i diverse fordon och man beger sig ut på landet eller havet. Där finns ju en viss logik trots allt. Om det är naturen och fruktsamheten vi ska fira, så är det klart att man ska ut i grönsakerna.

Det jobbiga är, att alla gör samma sak, samtidigt. Vilket innebär att det blir trångt på vägarna till landet istället. Sen har vi det här med sprit och bilkörning ...

På landet är det ... landet. Naturen. Lite primitivt. Och, man ska vara ute.

Nu börjar min förvirring. Kring målet med det hela.

När jag var liten, minns jag att målet var den där stången. Den skulle kläs och resas. Och sen skulle alla göra sig omåttligt korkade runt den. Målet med det har jag ännu inte fattat?

Kan hända att lekarna var mer brutala på den gamla goda tiden och handlade om manbarhet, mod och styrka, kasta stockar och lyfta stenar och spänna sig, slå varandra på käften och bli upphöjd från mes till man?

Ett tydligt mål när jag var tonåring, var att plocka sju sorters blommor och lägga under huvudkudden. Då skulle man nämligen drömma om sin tillkommande. Alltså inte knulla honom? Kanske inte ens träffa honom?

Blommorna var inte heller till för att locka honom till sig. Så mycket fattade jag. Sen var det antalet också. I södra sverige är det sju. Medan jag tydligt minns att vi jagade omkring för att få ihop nio? Sen skulle man hopp över gärdsgårdar också?

Och om man nu fick veta vem som var den tillkommande? Om man inte träffat karln innan, hur skulle det då göra livet enklare? Jag menar, om man redan visste vem han var, så var det väl bara att knalla fram och säga hej? Och visste man inte, så fick man bara vänta. Och missa alla dom andra? Ja, knulla skulle man inte göra i alla fall. Så mycket förstod jag.

Romantiskt ska det i alla fall vara. För den som inte vet hur man ska bete sig så finns det i dom flesta kvällstidningar långa listor på hur du gör din midsommarafton särdeles romantisk och för den som vill få till det, lika långa listor på hur man lägger upp ett godkänt förspel och sen får henne att komma ...

Undrar om dansen runt stången ingår där? "Små grodorna, små ..." Nä. Kanske inte.

Hur det blev med hans orgasm vet jag inte ... jag får nog kika på Aftonbladet igen. Jag missade nog den listan.

Jag minns i alla fall att jag inte gillade midsommar alls, när jag var ung. Jag hade ju ingen kille. Hittade ingen kille. Och var därmed en looser. Fast, å andra sidan, om jag hade hittat en så hade jag ju i alla fall inte fått pilla på honom ...

Det var nåt ouppnåeligt med den där kvällen. Det visste man redan innan. Det var kört från början. Glimrande och stenkört!

Nä, målet är nog att umgås med sina nära och kära. Det är därför vi åker kors och tvärs genom landet och ser till att vi inte är hemma, utan någon annan stans, helst på landet. Helst där det är lite primitivt, trångt, provisoriskt, bädda får man göra lite senare på kvällen, på golvet.

Å så vädret. Det är tur att den bästa vädersajten är norsk. Ja, då kan man alltid ta en sup till och förbanna norrmännen när det öser ner i sillen.

Undrar vad turisterna tänker, när vi rusar ut och in med maten hela kvällen? I ett land där man knappt kan sitta ute ... Hemma i Jämtland slogs vi mot myggen.

Det kanske är en del i manbarhetsriten det också, i själva transitionen, att tvingas möta sina släktingar, under primitiva former, utstå lekar och prövningar tillsammans och supa oss redlösa över middagen och få sagt det vi egentligen borde ha sagt, långt tidigare?

Eller få bekräftat, att mannen i ens liv inte det här året heller, har läst nån lista i Aftonbladet om hur förspel går till ...

Svensk sommar när den är som vackrast. Blåst och regn, är det alltid i juni. God mat som faktiskt är god även andra dagar. Åka långt för att bo primitivt med hela familjen, läs åksjuka barn som hatar att åka bil, är vi inte framme snart, nä du får spela spel när vi kommer hem igen, nä farmor har inte internet! Var ska jag ligga? Mamma här är ju äckligt! Mamma, det är mygg här! Kan du få ungen att hålla käft? ... En skir veckotidningsdröm i ösregn, dom vackra uppläggningarna på mittuppslaget skiter sig för att farmor inte har några stora serveringsfat, madrassen luktar mögel och alla farbröderna och din vackra älskling är stupfulla ... och barnen vill hem när dom väl gjort sin plikt, att plocka alla blommorna.

Stora helger med stora förväntningar är paradoxer. Om vi skruvade ner dom lite, ner till det dom faktiskt är, så blir det lättare att njuta.

Och vad är det som säger att man inte kan fira sin egen midsommar lite när man själv känner för det? Faktiskt hela sommaren. Passa på när solen skiner.

Ät ute, lek, plocka blommor, umgås och knulla i skogen. Men ta med nåt att ligga på. Myror och barr i rumpan är inte romantiskt ;-D

Ingrid

Och den högre makten knuffar mig igen ...

Den tar mig hårt i håret, ett stadigt nackgrepp och vrider mig tillbaka, igen och igen.

"Skärp dig! Fokusera! Du vet vad du vill, innerst inne? Så gör det då!!!"

Att ha passerat femtio och fortfarande inte veta vad man ska bli när man blir stor, är det klokt? Är det ens normalt? Går det att acceptera?

Läser om karriärplanering, två kvinnor har skrivit en bok om hur man hittar vägen i karriärlivet, hur det numera sällan innebär att man klättrar uppåt för att bli chef. Färre och färre svenskar ser det som ett mål om ens önskvärt längre. Det är blåsigt på toppen. Otacksamt och emotionellt stressande. Jag vet.

Karriär handlar idag mer om andra mål, vad man vill, vad man tycker är kul och hur livet i sin helhet ska se ut. Familjen, barnen, var man bor och hur, vad livet ska innehålla ...

Jag inser att boken damerna skrivit egentligen handlar om att hitta sig själv och att varje steg dom beskriver är att rita en karta över det liv man vill ha.

Jag behöver ju inte tänka så mycket för att veta hur jag vill att det ska te sig. Faktiskt inte alls. Jag har vetat det rätt länge nu.

Oberoende, fri, författare på heltid. Så klart att det är en dröm! Jag och en knädator. Vart som helst på detta klot. Men inte enbart i ensamhet och isolering. Mötena med andra är livsviktiga. Kontakterna. Allt löses inte med sociala media, men man kommer låååångt ...

Fri!!! Så fri man kan bli. Det är det jag vill. Att kunna leva på att kreera, inte slava med skit. Därmed inte sagt att jag är arbetsskygg! Jag båda kan och är beredd att slita, hårt!

Ja jag är arg ;-) Erkänner. Vansinnig för att vara lindrig. På att vi ägnar oss åt skit, att pengar och försörjning är så viktigt och så begränsande. Att så många av oss ägnar dagarna åt skit och åt att trasha andras liv istället för att stötta och hjälpa och på så sätt få ut mer, ur alla.

Men mest förbannad är jag på mig själv. För att jag inte fokuserat hårt nog, inte gjort det jag borde och låtit mig splittras.

Rädslan tränger sig på, som en kvävande våt filt, stinkande av adrenalin och skräck, otrygghet och ensamhet. Och jag har lurats av den, många gånger nu ...

Från nu, är det fokus!

Och möter ni mig dom närmaste dagarna på gatan i Göteborg, säg något snällt eller bara hej på avstånd. För jag kokar inombords ... och släpar på nätternas mardrömmar som vältrar sig i min osäkerhet och skräck för det okända.

Jag vet precis vad jag vill...

Ingrid Elfberg

Igår skulle jorden ha gått under ...

Den gjorde uppenbarligen inte det. Profetian kom från en man som gjort sådana förr. Och, kan man konstatera, även då haft käpprätt fel. Det sägs däremot att profeten själv inte går att nå efter den misslyckade förutsägelsen. Gått under jorden. Eller så var det han som gick under ;-D

Å andra sidan, behöver vi kanske inte vänta såååå länge, för Inkakalendern tar som bekant slut nästa år. Pang bom finito!

Jag är hur som helst tacksam för att det inte small igår. Inte för att jag är särskilt rädd för själva smällen, men jag har inte tid att kasta in handduken just nu. Lite för mycket jag vill få gjort och upplevt innan det är slut, helt enkelt.

Människor att möta, resor att resa, böcker att skriva, goda måltider att laga och proppa i sig ;-) Platser att upptäcka och samtal som ännu inte är pratade. Okramade kramar och hysteriska skratt som är ofnissade...

Vaknade sex imorse, en söndag. Varför kan man undra? Troligen för att jag ska få lite gjort, en del skrivet, en hel del tänkt ... Det märkliga är att när dagen ligger framför dig, lång och obrukad, då går det plötsligt trögt, segt som en väntan på att någon ska ringa som aldrig gör det ...

Det är märkligt att just dom dagarna, som idag, när det är grått och regnar och det inte finns några ursäkter för att inte göra massor, det är då tiden rinner mellan fingrarna, bara flyter iväg som något man enkelt kan försaka, skita i ...

När det är tvärtom!

För tänk om Inkakalendern is it!? Det tar bara slut nästa år. Punkt! Tvärstopp.

Vad skulle vi då göra? Rulla tummarna? Sitta å glo? Skulle inte tro det.

Rätt många skulle sälja allt dom ägde och hade och resa jordklotet runt, innan det försvinner. Se allt, uppleva, leva som om det var just dom sista minuter i livet. Skita i aktiekurserna och pensionssparandet och go for it!

Öppna dörren och kliva ut, bort från TVsoffan och potatislivet.

Så varför gör vi inte det? Lever varje dag som om den vore den sista? För det kan den ju vara?

Jag menar inte att vi ska sälja allt vi äger och bränna alla skepp. Men man kanske skulle ta vara lite mer på tiden, inte låta den rinna iväg, krama lite mer, njuta lite mer, se mer, öppna ögonen lite större, lyssna lite bättre och älska så mycket vi mäktar med. Och säga dom där orden som man borde ha sagt redan långt tidigare...

"Jag älskar dig!"

"Du är min bästa vän."

"Vad vacker du är."

"Vad duktig du är"

"Tack!"

Ingrid Elfberg

Livet ...

En oerhört pretantiös titel på ett blogginlägg.

Men exakt just nu är mina tankar nästan totalt fokuserade på just det. Livet. Som tidsbegrepp, som livsspann, mål och mening, nuet, dået och det som är kvar.

Det gena slutet på livet kryper närmare för varje familjemedlem som faller bort, som blir gammal eller med tiden kommer allt längre bort ... ytterligare ett släktled, ett kliv längre ifrån för varje led ...

Min far gick bort, hastigt, en natt, för över 5 år sedan. En morgon låg han i sin säng intill min mor, stilla, andlös och livlös. Allt hade stannat i ett andetag ...

73 år? Om hans läkare av någon outgrundlig anledning skulle läsa min blogg, så vill jag bara säga att det var du din djävel som tog livet av honom!

Genom att inte göra det som krävdes, genom att bara skriva ut ytterligare en medicin tills min far käkade en cocktail av dynga, istället för att åtgärda problemet. Ett svagt och hårt belastat hjärta ...

Efter den chocken, blev min mamma sig aldrig riktigt lik. Hon som förlitat sig på pappa i alla år, följt honom i hasorna, i trygg förvissning om att han alltid skulle finnas där, alltid ta hand om det som krävde större beslut eller större val ...

Han som satt bakom ratten för nästan allt i deras liv...inte bara bilratten.

Så stod hon där, med ett stort hus, med räkningar som hon inte visste hur man hanterade, med praktiska val och beslut hon aldrig tidigare tvingats ta i. Vi tyckte att hon gjorde framsteg, att depressionen löste upp sig, att nya vänner och aktiviteter tog vid ...

Nu vet jag inte längre?

Demensen kom nog flera år tidigare än någon av oss förstod? Dold under ett leende, en rad med artigheter och vardagliga svarsfraser som vi alla slänger ur oss. genom att skräpa upp sig när telefonen ringde eller man mötte en granne ...

Som den lyssnande i ett samtal.

"Jaha. jamen va bra. Jo så är det. Absolut. Nämen jasså..." Ord som låter bra men som inte kräver att man överhuvudtaget behöver ha fattat eller ens lyssnat.

Demensen stänger nu ner min mor. Unplugged. Deplugged. Bortkopplad ...

Inne i skalet anar jag en medvetenhet, en slags trött och uppgiven själ som hör och är närvarande men som den allt mera ihopdragna och avmagrade kroppen inte alls är med på. längre.

Musklerna förtvinar av att inte användas, köttet sjunker ihop av uttorkning och avmagring, munnen hänger öppen och kinderna faller ihop, ögonen stirrar torra och oseende rakt ut i världsrymden ...

När hennes medvetande säger att det kliar på hakan rör sig armen lite, men når aldrig målet. Allt hon kan göra är att blinka lite, sucka en aning för att inget fungerar och sedan falla djupare ner i apati och djupaste trötthet. Igen.

Min mamma är ett skal, en mumie, en redan död kropp som envisas med att andas, äta liiite, dricka några klunkar ibland, kika lite på oss som rör sig i rummet, svara med enstaka ord på tilltal...

Jag sitter bredvid, håller hennes hand och pratar på om livet, om barnen, sommaren som kommer, nya jobbet, böckerna som kommer och ska komma ... och känner mig falsk och förvirrad.

Hjälplös, ensam och rädd!!!

Rädd, inte för döden, men för att tyna bort, att bli nedstängd av min egen hjärna och inkapslad i en mumie...

Ute skiner solen från klarblå himmel, fåglarna kvittrar och syrrans hundvalp galopperar i vild glädje fram och åter och återvänder till mina skosnören med jämna mellanrum.

Jag har varit ute och gått i en timme innan frukost, ska ställa mig i duschen och sätta mig ute i solen även om det kyler från marken.

Att få panik och stressa ut i livet är nog inte lösningen. Den ligger i att vara i stunden ...

Livet är kort, så fånga dagen.

Ingrid Elfberg

Våren är här... igen!!!

Med en slags champagnebubblande känsla i magen, ser jag upp på träden på gården, som nu sväller och snart blommar på bar gren. Igen.
För det känns plötsligt så skrämmande kort sedan?
Jag skrev på Facebook, precis som jag kände, att det är någon som snor mina dagar. Och fick förslag på att det var alla från Grinchen till Mads Mikkelsen. Kan ju säga att hade det varit den senare, så hade jag märkt det ;-) Och att Mads skulle komma klivande över gården, nae ... föga troligt, tyvärr ;-)
Jag får nöja mig med att träden alldeles strax blommar och att hela den långa gården jag bor vid, kommer att var fylld av skirt rosa fluff. Och när blommorna gjort sitt, ramla ner och ligga som ett rosavitt virvlande bladhav, som om någon haft ett sjukt stort kuddkrig.
På webben läser jag att nya bönder har valts ut inför ännu en sommar på lantgårdar, i hopp om att finna den stora kärleken och byta ut det ensamma livet på gården, till tvåsamhet. Allra minst.
Idén är i grunden inte så dum. Att vara bonde är ensamt, ger sällan plats för egen tid och ledig tid. Och ofta bor man långt från stadens glittrande ljus och lockerlser. Om nu dom gör någon verklig skillnad?
Så varför inte? Jag slår upp en artikel där tidigare deltagare har berättat hur det gått. Om man hittade någon kärlek. Och vad dom tyckte om att delta.
Några hittade faktiskt rätt. Dom flesta inte.
Under programmet lever alla i en overklig bubbla där ingen vet om dom hugade spekulanterna, verkligen är ute efter just kärleken, eller helt enkelt bara är ute efter sina "minutes of fame"
Eller som en av bönderna bittert konstaterade.
"Offentligenheten skrämmer bort alla seriösa och drar till sig skiten"
Under våren annonserar också singelsajterna som aldrig förr. Säsong med andra ord... inte bara blommande träd som spirar. Alla önskar att gå hand i hand med någon speciell under dom rosafluffiga trädkronorna eller planera för semester på en strand eller i stugan vid havet, med den man allra helst vill vara med.
Gäller så klart också för dom som redan ha ett förhållande. Man vill vara bubblande kär, glad och nöjd, se fram emot stugvistelsen ... inte ha en klump i magen och mörka regnmoln över skallen, som ingen annan ser, som inte går att driva bort med lite sol och blommande träd.
Och för dom som inte är särskilt lyckliga, finns numera nya sajter där otrogna kan härja fritt med varandra ... ;-)
Även skilsmässor och förälskelser har en säsong. Precis som bantning och nikotintuggummin. För att inte tala om högsäsongen på gymmen, i januari och september ... Och alla fastighetsmäklare med lite erfarenhet i ryggen vet, att skiljer sig, det gör man EFTER semestern, när det blöta tältet och barnskrik och tonåringar som sitter och demonstrationssurar med blicken stinnt in i stugväggen, effektivt tagit kål på alla rosaskimrande stugdrömmar. Och, EFTER jul och nyår. För då klarar han inte EN endaste jul till med din förbannade dj... svärmor.
Tiden går. Fort. Ohyggligt fort. Den sätter spår där man helst inte vill ha dom ...
Men det är ingen som snor den! Inte ens av mig. Det är jag som utnyttjar den till sin bristningsgräns. Och jag njuter för det mesta :-)
Och skulle Mads mot förmodan komma gående i motljus under rosablommande träd på min gård, så lovar jag att inte bli det minsta ledsen.
Han får så gärna sno min tid, så mycket han vill! ;-)

Ingrid Elfberg

Research är farligt ....

men kul!

Kul för att det ofta är saker du länge varit nyfiken på, saker du undrat över eller helt enkelt inte visste något om, innan. Nya världar öppnar sig och då pratar jag inte bara om giftsvampar eller läkemedel som går att injicera utan att lämna spår efter sig ;-)

För att inte tala om alla trevliga och engagerad människor man får anledning att besöka eller prata med ...

Farligt, för att det kan dra iväg med en författare och göra att man blir så förtjust i det man lärt sig, den nyvunna kunskapen, att det blir det man berättar om istället. Istället för att berätta sin historia.

Men - också farligt för att ämnet är det ... att jag avslöjar människor och företeelser som inte gillar ljus, som inte gillar kritik, som inte vill få sin fina fasad eller sitt nät av lögner bort ryckta.

Vad i hela friden sysslar hon med nu? Tänker den kloke. Ja vad tusan sysslar jag med?

Jag sugs in av ämnet, fascineras och äcklas, blir allt mera fixerad av att få veta mer, förstå i alla fall lite?

Det är inte kul, snarare spännande och lockande på samma sätt som öppen eld. Och samtidigt rör det om i mig och gör min nattsömn svettig. Jag mår helt enkelt inte bra av det jag hittar ...

Samtidigt är det ett ämne som jag brinner för, som jag vill beskriva, förstå, gräva i ... trots att magen vänder sig ut och in :-/

Jag ska inte berätta vad, än. Ni får se tids nog.

Och kanske använder jag inte mer än en bråkdel av det jag gräver fram? För jag får ju inte tappa min egen historia, inte en gång till ;-)

Nu, ska jag rota liiiite till .........................

Ingrid Elfberg

Att ligga i fas med sina skrivarelever ...

är coolt!

För det ger energi och inspiration och en behövlig Beroccaboost spark i arslet ;-)

För om jag tvingar dom stackarna genom synopsis och personbeskrivningar och relationsscheman och dramaturgisk bullshit.... ja va fasen?

Jag är en rookie som skrivarlärare men jag gör som Akademien säger, gör på mitt sätt. Och jag hoppas innerligt att mina elever får ut något av den?

Jag får det.

Jag får tänka igenom och analysera och själv göra precis det jag tvingar mina elever att göra. Det som är grundläggande för att skrivandet ska fungera. För att man ska ha något att hålla sig i och göra det man ska.

Jag känner mig som en tyrann och en osäker tonåring i samma kropp. En ny upplevelse ;-)

Jag har skrivit ikväll.

Inte text, tunt synopsis, personbeskrivningar och intrig, noterat var jag behöver göra research och var jag har koll. Var bygget har hål och inte fungerar...

Jag undrar dom fan hur det ska sluta???

Till alla er i natten, det kommer en vår, snart!

Ingrid Elfberg