Livet ...

En oerhört pretantiös titel på ett blogginlägg.

Men exakt just nu är mina tankar nästan totalt fokuserade på just det. Livet. Som tidsbegrepp, som livsspann, mål och mening, nuet, dået och det som är kvar.

Det gena slutet på livet kryper närmare för varje familjemedlem som faller bort, som blir gammal eller med tiden kommer allt längre bort ... ytterligare ett släktled, ett kliv längre ifrån för varje led ...

Min far gick bort, hastigt, en natt, för över 5 år sedan. En morgon låg han i sin säng intill min mor, stilla, andlös och livlös. Allt hade stannat i ett andetag ...

73 år? Om hans läkare av någon outgrundlig anledning skulle läsa min blogg, så vill jag bara säga att det var du din djävel som tog livet av honom!

Genom att inte göra det som krävdes, genom att bara skriva ut ytterligare en medicin tills min far käkade en cocktail av dynga, istället för att åtgärda problemet. Ett svagt och hårt belastat hjärta ...

Efter den chocken, blev min mamma sig aldrig riktigt lik. Hon som förlitat sig på pappa i alla år, följt honom i hasorna, i trygg förvissning om att han alltid skulle finnas där, alltid ta hand om det som krävde större beslut eller större val ...

Han som satt bakom ratten för nästan allt i deras liv...inte bara bilratten.

Så stod hon där, med ett stort hus, med räkningar som hon inte visste hur man hanterade, med praktiska val och beslut hon aldrig tidigare tvingats ta i. Vi tyckte att hon gjorde framsteg, att depressionen löste upp sig, att nya vänner och aktiviteter tog vid ...

Nu vet jag inte längre?

Demensen kom nog flera år tidigare än någon av oss förstod? Dold under ett leende, en rad med artigheter och vardagliga svarsfraser som vi alla slänger ur oss. genom att skräpa upp sig när telefonen ringde eller man mötte en granne ...

Som den lyssnande i ett samtal.

"Jaha. jamen va bra. Jo så är det. Absolut. Nämen jasså..." Ord som låter bra men som inte kräver att man överhuvudtaget behöver ha fattat eller ens lyssnat.

Demensen stänger nu ner min mor. Unplugged. Deplugged. Bortkopplad ...

Inne i skalet anar jag en medvetenhet, en slags trött och uppgiven själ som hör och är närvarande men som den allt mera ihopdragna och avmagrade kroppen inte alls är med på. längre.

Musklerna förtvinar av att inte användas, köttet sjunker ihop av uttorkning och avmagring, munnen hänger öppen och kinderna faller ihop, ögonen stirrar torra och oseende rakt ut i världsrymden ...

När hennes medvetande säger att det kliar på hakan rör sig armen lite, men når aldrig målet. Allt hon kan göra är att blinka lite, sucka en aning för att inget fungerar och sedan falla djupare ner i apati och djupaste trötthet. Igen.

Min mamma är ett skal, en mumie, en redan död kropp som envisas med att andas, äta liiite, dricka några klunkar ibland, kika lite på oss som rör sig i rummet, svara med enstaka ord på tilltal...

Jag sitter bredvid, håller hennes hand och pratar på om livet, om barnen, sommaren som kommer, nya jobbet, böckerna som kommer och ska komma ... och känner mig falsk och förvirrad.

Hjälplös, ensam och rädd!!!

Rädd, inte för döden, men för att tyna bort, att bli nedstängd av min egen hjärna och inkapslad i en mumie...

Ute skiner solen från klarblå himmel, fåglarna kvittrar och syrrans hundvalp galopperar i vild glädje fram och åter och återvänder till mina skosnören med jämna mellanrum.

Jag har varit ute och gått i en timme innan frukost, ska ställa mig i duschen och sätta mig ute i solen även om det kyler från marken.

Att få panik och stressa ut i livet är nog inte lösningen. Den ligger i att vara i stunden ...

Livet är kort, så fånga dagen.

Ingrid Elfberg

Våren är här... igen!!!

Med en slags champagnebubblande känsla i magen, ser jag upp på träden på gården, som nu sväller och snart blommar på bar gren. Igen.
För det känns plötsligt så skrämmande kort sedan?
Jag skrev på Facebook, precis som jag kände, att det är någon som snor mina dagar. Och fick förslag på att det var alla från Grinchen till Mads Mikkelsen. Kan ju säga att hade det varit den senare, så hade jag märkt det ;-) Och att Mads skulle komma klivande över gården, nae ... föga troligt, tyvärr ;-)
Jag får nöja mig med att träden alldeles strax blommar och att hela den långa gården jag bor vid, kommer att var fylld av skirt rosa fluff. Och när blommorna gjort sitt, ramla ner och ligga som ett rosavitt virvlande bladhav, som om någon haft ett sjukt stort kuddkrig.
På webben läser jag att nya bönder har valts ut inför ännu en sommar på lantgårdar, i hopp om att finna den stora kärleken och byta ut det ensamma livet på gården, till tvåsamhet. Allra minst.
Idén är i grunden inte så dum. Att vara bonde är ensamt, ger sällan plats för egen tid och ledig tid. Och ofta bor man långt från stadens glittrande ljus och lockerlser. Om nu dom gör någon verklig skillnad?
Så varför inte? Jag slår upp en artikel där tidigare deltagare har berättat hur det gått. Om man hittade någon kärlek. Och vad dom tyckte om att delta.
Några hittade faktiskt rätt. Dom flesta inte.
Under programmet lever alla i en overklig bubbla där ingen vet om dom hugade spekulanterna, verkligen är ute efter just kärleken, eller helt enkelt bara är ute efter sina "minutes of fame"
Eller som en av bönderna bittert konstaterade.
"Offentligenheten skrämmer bort alla seriösa och drar till sig skiten"
Under våren annonserar också singelsajterna som aldrig förr. Säsong med andra ord... inte bara blommande träd som spirar. Alla önskar att gå hand i hand med någon speciell under dom rosafluffiga trädkronorna eller planera för semester på en strand eller i stugan vid havet, med den man allra helst vill vara med.
Gäller så klart också för dom som redan ha ett förhållande. Man vill vara bubblande kär, glad och nöjd, se fram emot stugvistelsen ... inte ha en klump i magen och mörka regnmoln över skallen, som ingen annan ser, som inte går att driva bort med lite sol och blommande träd.
Och för dom som inte är särskilt lyckliga, finns numera nya sajter där otrogna kan härja fritt med varandra ... ;-)
Även skilsmässor och förälskelser har en säsong. Precis som bantning och nikotintuggummin. För att inte tala om högsäsongen på gymmen, i januari och september ... Och alla fastighetsmäklare med lite erfarenhet i ryggen vet, att skiljer sig, det gör man EFTER semestern, när det blöta tältet och barnskrik och tonåringar som sitter och demonstrationssurar med blicken stinnt in i stugväggen, effektivt tagit kål på alla rosaskimrande stugdrömmar. Och, EFTER jul och nyår. För då klarar han inte EN endaste jul till med din förbannade dj... svärmor.
Tiden går. Fort. Ohyggligt fort. Den sätter spår där man helst inte vill ha dom ...
Men det är ingen som snor den! Inte ens av mig. Det är jag som utnyttjar den till sin bristningsgräns. Och jag njuter för det mesta :-)
Och skulle Mads mot förmodan komma gående i motljus under rosablommande träd på min gård, så lovar jag att inte bli det minsta ledsen.
Han får så gärna sno min tid, så mycket han vill! ;-)

Ingrid Elfberg

Research är farligt ....

men kul!

Kul för att det ofta är saker du länge varit nyfiken på, saker du undrat över eller helt enkelt inte visste något om, innan. Nya världar öppnar sig och då pratar jag inte bara om giftsvampar eller läkemedel som går att injicera utan att lämna spår efter sig ;-)

För att inte tala om alla trevliga och engagerad människor man får anledning att besöka eller prata med ...

Farligt, för att det kan dra iväg med en författare och göra att man blir så förtjust i det man lärt sig, den nyvunna kunskapen, att det blir det man berättar om istället. Istället för att berätta sin historia.

Men - också farligt för att ämnet är det ... att jag avslöjar människor och företeelser som inte gillar ljus, som inte gillar kritik, som inte vill få sin fina fasad eller sitt nät av lögner bort ryckta.

Vad i hela friden sysslar hon med nu? Tänker den kloke. Ja vad tusan sysslar jag med?

Jag sugs in av ämnet, fascineras och äcklas, blir allt mera fixerad av att få veta mer, förstå i alla fall lite?

Det är inte kul, snarare spännande och lockande på samma sätt som öppen eld. Och samtidigt rör det om i mig och gör min nattsömn svettig. Jag mår helt enkelt inte bra av det jag hittar ...

Samtidigt är det ett ämne som jag brinner för, som jag vill beskriva, förstå, gräva i ... trots att magen vänder sig ut och in :-/

Jag ska inte berätta vad, än. Ni får se tids nog.

Och kanske använder jag inte mer än en bråkdel av det jag gräver fram? För jag får ju inte tappa min egen historia, inte en gång till ;-)

Nu, ska jag rota liiiite till .........................

Ingrid Elfberg

Att ligga i fas med sina skrivarelever ...

är coolt!

För det ger energi och inspiration och en behövlig Beroccaboost spark i arslet ;-)

För om jag tvingar dom stackarna genom synopsis och personbeskrivningar och relationsscheman och dramaturgisk bullshit.... ja va fasen?

Jag är en rookie som skrivarlärare men jag gör som Akademien säger, gör på mitt sätt. Och jag hoppas innerligt att mina elever får ut något av den?

Jag får det.

Jag får tänka igenom och analysera och själv göra precis det jag tvingar mina elever att göra. Det som är grundläggande för att skrivandet ska fungera. För att man ska ha något att hålla sig i och göra det man ska.

Jag känner mig som en tyrann och en osäker tonåring i samma kropp. En ny upplevelse ;-)

Jag har skrivit ikväll.

Inte text, tunt synopsis, personbeskrivningar och intrig, noterat var jag behöver göra research och var jag har koll. Var bygget har hål och inte fungerar...

Jag undrar dom fan hur det ska sluta???

Till alla er i natten, det kommer en vår, snart!

Ingrid Elfberg

Earth hour och annat ...

Försöker fly från massan av kvitton och obegripliga papper som omger en egen företagare utan koll och utan bokföring... ja än så länge då. Min revisor, ja jag är med en sån nuförtiden ... säger lugnt och stillsamt att det nog är dags för en sån. En bokföring alltså.

Jag skulle egentligen vilja lägga allt i en ICA kasse och bara dumpa. Precis som många faktiskt gör. Jodå, väninnan som jobbar på Skatteverket vet. Hon jobbar en del med krogsvängen... ja ni fattar.

Jag sugs liksom in av min dator hela tiden. Papperen som svämmar över över hela golvet i mitt arbetsrum, lockar inte alls lika mycket.

Jag vill verkligen fortsätta gräva. I människors psyke, deras göranden på nätet, deras drivkrafter. Just nu känns det som om nätet mest beskrivs som en soptunna där alla mänsklighetens avskräde samlas. Där det raggas, mördas, bedras, ljugs och hotas och mobbas.

Men , vi glömmer ofta hur verkligheten hade sett ut utan nätet. För mig, som ständigt snokar efter fakta och nya ideér, är nätet lika viktigt som syre. Och jag märker hur beroende vi alla har blivit. Främst i jobbet.

Globala företag andas numera genom nätet. Har koll på allt, hela tiden. Utbildar, kontaktar, marknadsför, jobbar, existerar...

Vänner dyker upp, gamla som nya. Intressen delas. Världar möts. Gott och ont. Vänligt och krasst. Nyheter on demand, snabbare än någonsin, mera in under skinnet. Ett flöde som man simmar i, ibland motströms.

Och så det sociala. Det krafsar och river, beter sig, är vänligt och puttrigt, bebisar och semesterresor delas, utrop och tips, recept och mys.

Och så dess motsats. Rått och fult. Ragg och köttmarknad. Den nya sajten Viktoria Milan diskuteras, ingen vet och ingen förstår. Är det nytt? Är det gammalt och inte annorlunda än dom vanliga raggsajterna? Är det nätet? Eller är det vi?

Ett är säkert. Nätet är ingen fluga som svischar förbi. Nätet är här, nödvändigt och bra. Enligt mig, den största uppfinningen som gjorts. Den mest revolutionära. Därför att ...

Nätet kopplar ihop oss alla, jorden runt. Och det hindrar potentater och despoter att plåga och kväva sina folk. Förr eller senare kryper informationen in även i den mest slutna diktaturen. Den revolution vi ser just nu i arabvärlden kunde inte existera utan nätet. Det är kontakten med omvärlden som gör att människor sliter sig fria, ser något annat komma, ser att andra slänger ut sina patriarker ...

Det finns en rädsla hos många för den fria viljan. Men jag tror människan om gott. Oavsett otrohetssajter och det ständigt onda som väller över oss.

På det här lilla klotet överlever vi bara om vi hjälper varandra. Och vilket sätt är bättre än att hålla kontakt?

Och nu kan vi ;-)

Mina tankar går till krigarfolket i Japan och till alla som strider för sin frihet i norra Afrika.

Nu ska jag sortera några fler kvitton men sen kan inget hindra mig från att göra det jag verkligen vill. Skriva!!!

Eder Ingrid Elfberg

Dagens horoskop ...

Näe, jag tror inte på astrologi, även om tanken är lockande.

Att kunna vända sig ansikte upp mot stjärnhimlen och finna svaret på alla gåtor, få veta vad som väntar runt hörnet ... Och kanske gardera oss inför det kommande hotet eller minimera våra kommande besvikelser.

Vad var det jag sa? Det går alltid åt skogen på ett eller annat sätt ... man ska aldrig gapa över för mycket. Fast inte måla fan på väggen ... Eller hitta turnumren som ska ge den stora vinsten den här veckan, den som uteblev förra veckan och veckan innan den och ... Den som ska lösa ekot i plånboken, fixa den nya soffan eller drömbostaden eller helt enkelt ge enkel biljett ut ur misär och tristess. Vem minns väl inte den gamla reklamfilmen med mannen som vann på Lotto och med fula miner hånade sin chef?

Det var nog en och annan som tyst önskade honom lycka till och kastade in en egen lottokupong i förhoppning om att få göra detsamma. Hette han inte Åke? ;-)

Men vad står det egentligen i horoskopet? Ja inte är det mycket. Faktiskt ingenting.
”Det börjar bra men när du entusiastiskt tar i med något nytt så börjar omgivningen genast bromsa. Kvällen blir både mysig och underhållande. Det ger plåster på såren.
Väldigt trevlig kväll som kanske innehåller ett oväntat besök eller ny kontakt med en gammal bekant. Men romantiken vill sig inte riktigt, du är mer fokuserad på praktiska saker just nu. Någon vinst på spel är inte att vänta denna vecka. Spar istället dina pengar.”

Jag läser inte horoskop regelbundet och inte alls för att kunna sia min framtid, för den hoppas jag att jag styr rätt mycket själv? Utan för att det roar och kittlar min redan vildvuxna fantasi. Ja okey då, ett litet hopp finns där väl, om lite uppmuntran eller anledning till hopp?

Men den här veckan hoppade jag faktiskt till lite. Inte för att innehållet var skrämmande eller överväldigande, utan för att det plötsligt stod något mycket specifikt.

”Håller du på med författarskap i den här veckan så bör det vara just du som får framgång.”
Hupp?! Var kom det ifrån? Så där bara. Jag vänder mig nästan om för att se ifall det står någon bakom mig och flinar? Men det gör det så klart inte. Och ingen dold kamera någonstnas heller. Jag kikar igen för att se att jag inte läst fel, men nej. Där står faktiskt författarskap. Hmmm?
Ja, då får jag väl bara luta mig tillbaka och vänta då?

Under tiden jag väntar gnetar jag vidare på skrivarkursens innehåll till imorgonkväll. Och i tanken, på bokmanus nummer tre ...

Att vänta på något som man inte ens vet ifall det inträffar är nog inte riktigt min grej trots allt ;-)

Ingrid Elfberg

Vem är jag?

Idag har jag städat. Solen visade sig och himlen är blå och därmed syns alla smulor och dammråttor och annat läbb. Väldigt väl. För väl ...

Jag tycker inte om att städa. Tror faktiskt att jag aldrig gillat det? Undrar hur LillBabs är gjord, som älskar att städa? Fast hos henne verkar det nästan vara ett syndrom med någon slags otrevligt psykologisk etikett. I alla fall om man ska tro hennes närmaste omgivning ;-)

Nä, städa är faktiskt skit. Jobbigt och äckligt och en aningens förnedrande. Det är ju att syna sin egen skit liksom. Hårstrån och hudflagor och smulor och kladd och snorkusar och ... nä, förlåt.

Det är i alla fall skönt när det är gjort. Nu luktar det gott och mattan ser normal ut :-)

Tillbaka till funderingen.

Om vem man är.

Jag har ju under ett halvår krafsat mig fram på freelanceuppdrag och skrivit under tiden. Men så hastigt och lustigt blev jag med ett heltidsjobb, igen. Omställningen är brutal. Från att ha disponerat sin egen tid, som det så vackert heter, går man till galärslavsläge. Upp i ottan, klä sig snyggt ... bara en sån sak! Som egen och bara författare kan man skrota i mysbrallor, väldigt mycket, kan jag säga.

Sent hem, utpumpad med en hjärna som storknar av nya kollegor, ny dator, koder till dörren och telefonen och porten och datorn och nätverket och servern och ...

Hur jobbar dom? Vem gör vad? Vad vill dom? Hur? Kunderna? Ärva gamla projekt, sälja in nya, nya kunder nya ...

Gymmets insida har jag inte studerat på flera veckor. Jag bokar tider. Sen bokar jag av ...

När jag kommit hem har jag plötsligt inte koll på middagsmaten, soporna stinker och det jag vill ha på mig imorgon ligger i tvättkorgen. Det är tur att man har Willys nere på gården :-)

Så möter jag en vän på Kungsgatan.

"Läget? Vad gör du nuförtiden?"

Och jag stannar upp. Ja vad gör jag nuförtiden? Vem är jag? Är jag lärare på Skrivarakademien? Eller är jag projektledare på ett ITbolag? Eller är jag faktiskt författare?

Varför, är man något som står på ett visitkort?

Jag är väl bara Ingrid eller hur?

Och sen råkar jag syssla med en massa saker.

Jag minns när jag för länge sedan lärde mig ett grafiskt program och lekte med det och gjorde en rad fantasifulla visitkort åt mig själv. På ett av dom la jag inte en bild av en kulram och satte titeln Mamma.

För det är jag ju också ;-)

Nä, jag skiter i vad det står på visitkortet ;-)

"Hej, jag heter Ingrid. Jag är en kvinna med lång erfarenhet av mycket. Jag kan många saker och jag har fött två barn. Jag har älskat och hatat och lidit och njutit. Jag har kämpat och jag har lärt mig. Jag kan mycket och en del kan jag inte alls. Och det räcker långt ..."

Skit samma vad som står på visitkortet ;-)

Ingrid Elfberg