Research är farligt ....

men kul!

Kul för att det ofta är saker du länge varit nyfiken på, saker du undrat över eller helt enkelt inte visste något om, innan. Nya världar öppnar sig och då pratar jag inte bara om giftsvampar eller läkemedel som går att injicera utan att lämna spår efter sig ;-)

För att inte tala om alla trevliga och engagerad människor man får anledning att besöka eller prata med ...

Farligt, för att det kan dra iväg med en författare och göra att man blir så förtjust i det man lärt sig, den nyvunna kunskapen, att det blir det man berättar om istället. Istället för att berätta sin historia.

Men - också farligt för att ämnet är det ... att jag avslöjar människor och företeelser som inte gillar ljus, som inte gillar kritik, som inte vill få sin fina fasad eller sitt nät av lögner bort ryckta.

Vad i hela friden sysslar hon med nu? Tänker den kloke. Ja vad tusan sysslar jag med?

Jag sugs in av ämnet, fascineras och äcklas, blir allt mera fixerad av att få veta mer, förstå i alla fall lite?

Det är inte kul, snarare spännande och lockande på samma sätt som öppen eld. Och samtidigt rör det om i mig och gör min nattsömn svettig. Jag mår helt enkelt inte bra av det jag hittar ...

Samtidigt är det ett ämne som jag brinner för, som jag vill beskriva, förstå, gräva i ... trots att magen vänder sig ut och in :-/

Jag ska inte berätta vad, än. Ni får se tids nog.

Och kanske använder jag inte mer än en bråkdel av det jag gräver fram? För jag får ju inte tappa min egen historia, inte en gång till ;-)

Nu, ska jag rota liiiite till .........................

Ingrid Elfberg

Att ligga i fas med sina skrivarelever ...

är coolt!

För det ger energi och inspiration och en behövlig Beroccaboost spark i arslet ;-)

För om jag tvingar dom stackarna genom synopsis och personbeskrivningar och relationsscheman och dramaturgisk bullshit.... ja va fasen?

Jag är en rookie som skrivarlärare men jag gör som Akademien säger, gör på mitt sätt. Och jag hoppas innerligt att mina elever får ut något av den?

Jag får det.

Jag får tänka igenom och analysera och själv göra precis det jag tvingar mina elever att göra. Det som är grundläggande för att skrivandet ska fungera. För att man ska ha något att hålla sig i och göra det man ska.

Jag känner mig som en tyrann och en osäker tonåring i samma kropp. En ny upplevelse ;-)

Jag har skrivit ikväll.

Inte text, tunt synopsis, personbeskrivningar och intrig, noterat var jag behöver göra research och var jag har koll. Var bygget har hål och inte fungerar...

Jag undrar dom fan hur det ska sluta???

Till alla er i natten, det kommer en vår, snart!

Ingrid Elfberg

Earth hour och annat ...

Försöker fly från massan av kvitton och obegripliga papper som omger en egen företagare utan koll och utan bokföring... ja än så länge då. Min revisor, ja jag är med en sån nuförtiden ... säger lugnt och stillsamt att det nog är dags för en sån. En bokföring alltså.

Jag skulle egentligen vilja lägga allt i en ICA kasse och bara dumpa. Precis som många faktiskt gör. Jodå, väninnan som jobbar på Skatteverket vet. Hon jobbar en del med krogsvängen... ja ni fattar.

Jag sugs liksom in av min dator hela tiden. Papperen som svämmar över över hela golvet i mitt arbetsrum, lockar inte alls lika mycket.

Jag vill verkligen fortsätta gräva. I människors psyke, deras göranden på nätet, deras drivkrafter. Just nu känns det som om nätet mest beskrivs som en soptunna där alla mänsklighetens avskräde samlas. Där det raggas, mördas, bedras, ljugs och hotas och mobbas.

Men , vi glömmer ofta hur verkligheten hade sett ut utan nätet. För mig, som ständigt snokar efter fakta och nya ideér, är nätet lika viktigt som syre. Och jag märker hur beroende vi alla har blivit. Främst i jobbet.

Globala företag andas numera genom nätet. Har koll på allt, hela tiden. Utbildar, kontaktar, marknadsför, jobbar, existerar...

Vänner dyker upp, gamla som nya. Intressen delas. Världar möts. Gott och ont. Vänligt och krasst. Nyheter on demand, snabbare än någonsin, mera in under skinnet. Ett flöde som man simmar i, ibland motströms.

Och så det sociala. Det krafsar och river, beter sig, är vänligt och puttrigt, bebisar och semesterresor delas, utrop och tips, recept och mys.

Och så dess motsats. Rått och fult. Ragg och köttmarknad. Den nya sajten Viktoria Milan diskuteras, ingen vet och ingen förstår. Är det nytt? Är det gammalt och inte annorlunda än dom vanliga raggsajterna? Är det nätet? Eller är det vi?

Ett är säkert. Nätet är ingen fluga som svischar förbi. Nätet är här, nödvändigt och bra. Enligt mig, den största uppfinningen som gjorts. Den mest revolutionära. Därför att ...

Nätet kopplar ihop oss alla, jorden runt. Och det hindrar potentater och despoter att plåga och kväva sina folk. Förr eller senare kryper informationen in även i den mest slutna diktaturen. Den revolution vi ser just nu i arabvärlden kunde inte existera utan nätet. Det är kontakten med omvärlden som gör att människor sliter sig fria, ser något annat komma, ser att andra slänger ut sina patriarker ...

Det finns en rädsla hos många för den fria viljan. Men jag tror människan om gott. Oavsett otrohetssajter och det ständigt onda som väller över oss.

På det här lilla klotet överlever vi bara om vi hjälper varandra. Och vilket sätt är bättre än att hålla kontakt?

Och nu kan vi ;-)

Mina tankar går till krigarfolket i Japan och till alla som strider för sin frihet i norra Afrika.

Nu ska jag sortera några fler kvitton men sen kan inget hindra mig från att göra det jag verkligen vill. Skriva!!!

Eder Ingrid Elfberg

Dagens horoskop ...

Näe, jag tror inte på astrologi, även om tanken är lockande.

Att kunna vända sig ansikte upp mot stjärnhimlen och finna svaret på alla gåtor, få veta vad som väntar runt hörnet ... Och kanske gardera oss inför det kommande hotet eller minimera våra kommande besvikelser.

Vad var det jag sa? Det går alltid åt skogen på ett eller annat sätt ... man ska aldrig gapa över för mycket. Fast inte måla fan på väggen ... Eller hitta turnumren som ska ge den stora vinsten den här veckan, den som uteblev förra veckan och veckan innan den och ... Den som ska lösa ekot i plånboken, fixa den nya soffan eller drömbostaden eller helt enkelt ge enkel biljett ut ur misär och tristess. Vem minns väl inte den gamla reklamfilmen med mannen som vann på Lotto och med fula miner hånade sin chef?

Det var nog en och annan som tyst önskade honom lycka till och kastade in en egen lottokupong i förhoppning om att få göra detsamma. Hette han inte Åke? ;-)

Men vad står det egentligen i horoskopet? Ja inte är det mycket. Faktiskt ingenting.
”Det börjar bra men när du entusiastiskt tar i med något nytt så börjar omgivningen genast bromsa. Kvällen blir både mysig och underhållande. Det ger plåster på såren.
Väldigt trevlig kväll som kanske innehåller ett oväntat besök eller ny kontakt med en gammal bekant. Men romantiken vill sig inte riktigt, du är mer fokuserad på praktiska saker just nu. Någon vinst på spel är inte att vänta denna vecka. Spar istället dina pengar.”

Jag läser inte horoskop regelbundet och inte alls för att kunna sia min framtid, för den hoppas jag att jag styr rätt mycket själv? Utan för att det roar och kittlar min redan vildvuxna fantasi. Ja okey då, ett litet hopp finns där väl, om lite uppmuntran eller anledning till hopp?

Men den här veckan hoppade jag faktiskt till lite. Inte för att innehållet var skrämmande eller överväldigande, utan för att det plötsligt stod något mycket specifikt.

”Håller du på med författarskap i den här veckan så bör det vara just du som får framgång.”
Hupp?! Var kom det ifrån? Så där bara. Jag vänder mig nästan om för att se ifall det står någon bakom mig och flinar? Men det gör det så klart inte. Och ingen dold kamera någonstnas heller. Jag kikar igen för att se att jag inte läst fel, men nej. Där står faktiskt författarskap. Hmmm?
Ja, då får jag väl bara luta mig tillbaka och vänta då?

Under tiden jag väntar gnetar jag vidare på skrivarkursens innehåll till imorgonkväll. Och i tanken, på bokmanus nummer tre ...

Att vänta på något som man inte ens vet ifall det inträffar är nog inte riktigt min grej trots allt ;-)

Ingrid Elfberg

Vem är jag?

Idag har jag städat. Solen visade sig och himlen är blå och därmed syns alla smulor och dammråttor och annat läbb. Väldigt väl. För väl ...

Jag tycker inte om att städa. Tror faktiskt att jag aldrig gillat det? Undrar hur LillBabs är gjord, som älskar att städa? Fast hos henne verkar det nästan vara ett syndrom med någon slags otrevligt psykologisk etikett. I alla fall om man ska tro hennes närmaste omgivning ;-)

Nä, städa är faktiskt skit. Jobbigt och äckligt och en aningens förnedrande. Det är ju att syna sin egen skit liksom. Hårstrån och hudflagor och smulor och kladd och snorkusar och ... nä, förlåt.

Det är i alla fall skönt när det är gjort. Nu luktar det gott och mattan ser normal ut :-)

Tillbaka till funderingen.

Om vem man är.

Jag har ju under ett halvår krafsat mig fram på freelanceuppdrag och skrivit under tiden. Men så hastigt och lustigt blev jag med ett heltidsjobb, igen. Omställningen är brutal. Från att ha disponerat sin egen tid, som det så vackert heter, går man till galärslavsläge. Upp i ottan, klä sig snyggt ... bara en sån sak! Som egen och bara författare kan man skrota i mysbrallor, väldigt mycket, kan jag säga.

Sent hem, utpumpad med en hjärna som storknar av nya kollegor, ny dator, koder till dörren och telefonen och porten och datorn och nätverket och servern och ...

Hur jobbar dom? Vem gör vad? Vad vill dom? Hur? Kunderna? Ärva gamla projekt, sälja in nya, nya kunder nya ...

Gymmets insida har jag inte studerat på flera veckor. Jag bokar tider. Sen bokar jag av ...

När jag kommit hem har jag plötsligt inte koll på middagsmaten, soporna stinker och det jag vill ha på mig imorgon ligger i tvättkorgen. Det är tur att man har Willys nere på gården :-)

Så möter jag en vän på Kungsgatan.

"Läget? Vad gör du nuförtiden?"

Och jag stannar upp. Ja vad gör jag nuförtiden? Vem är jag? Är jag lärare på Skrivarakademien? Eller är jag projektledare på ett ITbolag? Eller är jag faktiskt författare?

Varför, är man något som står på ett visitkort?

Jag är väl bara Ingrid eller hur?

Och sen råkar jag syssla med en massa saker.

Jag minns när jag för länge sedan lärde mig ett grafiskt program och lekte med det och gjorde en rad fantasifulla visitkort åt mig själv. På ett av dom la jag inte en bild av en kulram och satte titeln Mamma.

För det är jag ju också ;-)

Nä, jag skiter i vad det står på visitkortet ;-)

"Hej, jag heter Ingrid. Jag är en kvinna med lång erfarenhet av mycket. Jag kan många saker och jag har fött två barn. Jag har älskat och hatat och lidit och njutit. Jag har kämpat och jag har lärt mig. Jag kan mycket och en del kan jag inte alls. Och det räcker långt ..."

Skit samma vad som står på visitkortet ;-)

Ingrid Elfberg

Att gå en skrivarkurs ...

är fantastiskt!
Fast, jag inser direkt att mycket beror av omständigheterna, tajmingen, platsen, kursdeltagarens egen status och inställning. Och läraren ;-)

Jag ska själv vara lärare för en skrivarkurs snart och tankarna har börjat snurra.
Hur var första kursen? Hur kom det sig att vi återvände? För det var det flera som gjorde. Fördjupningskurs. Djupare och mer och nördigare.

Jag befann mig i en kris. En personlig. Jag behövde komma bort och andas. Jag behövde träffa andra "normala" vuxna människor, som precis som jag var intresserade av litteratur och framför allt, av skrivandet, berättandet.

Valet föll på Fridhems folkhögskola som ligger i Svalöv, mitt på skånska matjorden, bland kor och grisar och ankor. Faktiskt granne med en jordbruksskola. Skolan har byggnader från många åldrar, vissa är riktigt gamla och träden runt är jättelika. Päronträd, visade det sig. Med mordiska planer ... ;-)

Jag tror faktiskt att jag inte kände någon när jag åkte dig? Men lärde känna. En brokig samling människor, olika åldrar, olika förväntningar, olika smak på böcker men med samma aptit på att få veta, lära, höra, skriva, diskutera, äta mat och dricka vin tillsammans.
För på sommarkurserna på fridhem, bor man på internatet under en vecka och kan därmed grotta och nörda dygnet runt i fem hela dagar i sträck.
Jodå, vi sov ibland också.

För mig var det förlösande. Mycket för att jag kunde komma undan från en oerhört pressande situation hemma, få vara med vuxna som var lika fanatiskt intresserad som jag av ett ämne och vara långt borta från det som skapade getingboet i mitt huvud och såren i själen. Ett slags kulturellt och intellektuellt reningsbad?

Besök av etablerade författare, och experter, men också, att ha andra sorters nördar runt sig, äta med dom, dricka vin med dom, se deras resultat efter veckan ... Uppträdanden och happenings nästan varje kväll.

Under päronträden i dimman på kvällen, flöt Quigong-gänget omkring som drömska varelser, CircusCirkörgänget käkade och jonglerade med eld, stafflier lite var stans och rockmusiken som dunkade från musikpaviljongen.

Efter några dagar skämtade vi om, att allt vi behövde göra när vi var där, förutom att skriva då ... var att hitta till våra egna rum för att sova på kvällen. Maten serverades, god och regelbunden, som på ett bättre hotell fast med en knorr ;-)
Ja okey då. Somliga hittade faktiskt inte sina rum heller, utan gick fel ibland ...;-)

Det var inte alla som var nöjda med kursen. Det är svårt att servera något som passar alla, särskilt när man talar litteratur och skrivande och hur det ska göras ... därom finns det säkert lika många teorier som det finns kursdeltagare, bokläsare, författare och varför inte kritiker!! Var och en ska ju ha, sin egen teori och stil. Det är liksom meningen.

Vi talar skapande. Hur man nu har en kurs i sånt? Egentligen? Herre min je, vad har jag gett in mig på? ;-)

Vi var i alla fall en handfull som fick en rejäl kick i baken av den där veckan, så pass att vi kom tillbaka för mer nästa sommar. En handfull av oss bildade ett litet gäng, en klubb mest på skämt, som har hållit kontakten så gott vi kunnat och haft möjlighet till sedan dess. Och faktiskt, alla utom en av oss i den lilla klicken är publicerade nu! Så envis som en grå åsna vinner!

Om skrivarkursen inte är bra och du inte når dit du vill, så har du ju också lärt dig något. Typ att kursen var usel och att läraren suger. Eller att skriva inte är din grej ;-)

Hur var det nu med dom mordiska päronträden?
Jo. Efter ett par dagar gick dom under benämningen Mördarträden. För när gråpäronen föll från trädkronorna, så var fallhöjden så pass stor att bulor och blåmärken uppstod och faktiskt ett par tallrikar gick i tu!

Sitt alltså inte UNDER ett mordiskt päronträd. Du kan njuta skuggan på avstånd ;-)

Ingrid Elfberg

Ett gott nytt år?

Nu igen? Kan inte vara möjligt? Var det inte bara för ett litet tag sen, typ igår, som vi firade nyår med ett glas bubbel och stirrade ut på grannarnas fjuttande och pangande av krut och tungmetaller på extrapris från Kina?

Även om man inte sitter framför TVn och stirrar på alla filmer som man redan sett och gamla käcka repriser av usla serier eller pånyttfödelse av ännu uslare såpaformat eller frågesporter eller förnedringsTV eller det som ska föreställa vara en nyhet, FylleTV, så undgår du inte att nyåret går i repris.

(Ja, okey om du isolerar dig ute i skogarna kanske du kan undvika det?)

På nyåret ska vi ha fest, glittrande fest, med alla vi känner och helst med en lycklig familj. Och dom av oss som inte har varken familj eller lycka, ska gå på singelparty eller annat party där deltagarna kan bli en singel, för stunden eller för gott, och där ska vi då träffa den nya partnern som ska göra oss lyckliga ...

Maten ska vara en trerättersmeny, gärna med nåt glittrigt på som på Nobelmiddagen, klänningen ska vara tajt och lång och urringad och figuren som vi ska banta oss till EFTER nyår, borde ju finnas under kreationen redan nu. Alla ska glänsa och vara lyckliga och tindra, igen! Vi har ju redan tindrat under jul? Vi ska skåla i champagne och dricka goda viner avpassade till alla dom tre rätterna, fast vi ska inte bli så fulla att barnen märker det, för egentligen ska vi ha en nykter jul och ett nyktert nyår också. Tänk bara på alla kalorierna, så går det genast lättare och blir så mycket roligare.

När nyåret smäller in mitt i natten, ska vi ha inhandlat massor av smällare och tjusiga raketer, som helst ska vara liter mera oh och ah än grannens. Och barnen ska få tända på dom och vara delaktiga fast egentligen inte alls, för det är farligt!

Och hunden ska ha det fint på en hundpensionat långt ute i vildmarken där inga smällare finns. Eller tungt nerdrogad så att den snällt och lyckligt dåsig ligger på sin filt.

Dom som är på BB ska antingen knipa eller krysta. Årets första bebis är den som räknas? Ett tag i alla fall ...

Och så ska vi lova en massa ;-) Dags att ta nya tag i midjemåttet, skaffa det där nya jobbet som man borde ha skaffat förra året, klättra högre i karriärstegen och få löneförhöjning, sätta upp mätbara mål och fokusera, träna sin mentala styrka och helt enkelt vara förbannat lyckliga!!

Bantningsmetoder, prognoser för börsen, elpriset, är Vickan verkligen gravid eller har hon bara ätit dom där chipsen som vi inte borde ha ätit? Terrorns mål i världen det kommande året, någon? Hur får du pengarna att räcka till i januari? Årskrönikor med naturkatastrofer, terrordåd, döa kändisar och bloggare som blivit en ny yrkesgrupp, vilka som tjänade mest i din kommun, vilka köpte dyraste villorna, hur du går ner tio kilo på sex veckor ... just ja, bantat hade vi ju redan gjort till nyår ... eh?

Känslan av dejavu är så stark att året som gått känns som en parantes.

Att ett år är kort vet vi. Det börjar segt med en tunn plånbok som är förödd av julfirande och nyårsgalenskap, en nästan kollektiv baksmälla efter en familjehögtid som ska vara en välförtjänt paus i yrkesgnetet, en tid för samvaro och återhämtning. Så kommer några månader av hektisk upptrappning, med några hål av sportlov och påsk, då vi återigen ska öppna plånboken och ta vår lyckliga familj på skidsemester eller sol&bad.

Sen dönar maj och examen och dop och bröllop och ...

Och sen ska vi helst åka till Grekland i början av juni för sen ska vi hinna ligga i båten på västkusten och lägga om taket på sommarstugan. Sen börjar skolorna och i slutet av augusti börjar arbetssverige kvickna till igen och inse att om några månader ska någon djävel ha skickat ut alla julkorten ...

Och jag känner ingen passage det här året, ingen längtan eller förhoppning inför det nya, bara en svag knut i magen av press och en känsla av att inte räcka till, för varken mig själv eller dom som behöver mig. Jag är ledsen, men känslan av förväntning vill sig inte ...

Det var gott att skriva en årskrönika till sina vänner och få se, i bokstäver på vitt, att jag åstadkommit massor. Men jag kommer ändå inte undan känslan av att jag misslyckats totalt detta året, genom att ännu inte kunna försörja mig och sönerna, att inte räcka till ...

Och, jag misstänker att jag inte är ensam i den känslan, innerst inne .... ;-)

Allt gott till er alla och ett fantastiskt nytt år!!

Ingrid Elfberg