Snart är det dags att lämna denna sida....

åt sitt öde och gå vidare till en ny blogg på min nya hemsida. Som jag inom några dagar ska få upp och få att fungera. Hoppas jag ;-)

Jag har inte skrivit några inlägg här på evigheter, erkänner. Men livet har varit fyllt med panikångest för bokmanus två och med arbete att ta fram en ny hemsida inför nästa boksläpp. Och en lång höst med mykoplasmalunginflammation och lite annat skoj som jag inte ska grotta i här.

Min nya hemsida kommer att ha samma adress som den gamla när den väl seglar.

www.ingridelfberg.se eller .com.

Där ska Ni hitta en del matnyttigt och alla nyheter och mina blogginlägg. Allt på samma ställe. Så här långt kommer den att vara på svenska. Men jag ska knåpa vidare och försöka få upp en engelsk version vad det lider.

Jag har utgått ifrån vad mina vänner gärna vill ha på en hemsida när jag konstruerat den. Men jag kommer så klart att ta emot kritik och förslag med öppet sinne.

Jag hoppas att ni följer med till min nya hemsida när den väl seglar.

Kolla mig på facebook ifall ni vill ha aktuell info. Jag ska snart fixa en Gillasida där.

Varmaste kramar till alla er som följt mig.

Ingrid

Bokmässa ...

Man blir nästan matt av själva ordet. Fast ändå fylld av lust och någon slags irrationell glädje.

Göteborg får en annorlunda gatubild under bokmässan. Strömmarna av folk från centralen och kring hotellen har bytt skepnad, från kostymer med datorer under armen till damer med GudrunSjödinkostym. Och en och annan herre med lustigt skägg och manchesterkavaj. Kultureliten har dragit in. Det kommer folk från hela världen. Man umgås, pratar, möts och tittar på böcker, tidningar, mat och vin och choklad och barnböcker och serier och bokmärken och hörapparater och ... lyssnar på kända och okända som berättar om allt mellan himmel och jord. Det mest utmärkande för bokmässan är faktiskt ljudnivån. Jag vet ingen annan mässa där man försöker överrösta varandra på det viset?

Men jag saknade faktiskt isblocket från Torneälven i år? Smälte hela bort förra året? Å andra sidan så verkade någon ha tagit tag i problemet med bristen på luft och skrämt upp ventilationen till nya höjder, för i år kunde man andas, på flera ställen ... ;-) Så isen behövdes kanske inte längre för att rädda livet på överhettade mässdeltagare.

Författare som inte levererat en bok och som inte ska signera, får leva sitt liv på mässan på undantag. I marginalen, vid sidan av och som publik.

Så var det i år. Och det har sina fördelar. Då kan man gå runt och titta på det man vill, klämma och känna och glo. Höra sina författarkollegor stamma och se när dom välter böckerna och vattenglaset och colaflaskan på podiet och deras allt mera röda ögon och whiskeyrostiga stämmor och flackande blickar ner i telefonens almanacka. Och dom allt mera mekaniska leendena när mobiltelefoner eller kameror trycks upp i deras ansikten och läsarkusiner och läsarbarnbarn ska stå tätt intill på fotot.

Men det har också sina nackdelar. Man får inte vara med på förlagsmiddagen utan får stå i skamvrån utan mat och linneservetter. Och man blir starkt avundsjuk på dom som har ringlande signeringsköer och står på förlagens scener och talar om sina nya alster och glittrar mot publiken. Och, man känner sig hyfsat misslyckad, som inte klarat av att klämma ur sig en ny frisk bok det här året, heller ... Man ligger efter, blir omkörd, har inte orkat och inte klarat av... inte lika produktiv och inte lika kreativ.

"Hur går det med skrivandet?"

Tack bra... för inte säger man väl att det går inte alls, det går åt helvete!

Det är då det är underbart att få mingla med andra författare, bara. Och få ett ärligt rakt svar istället för det där klämkäckt tillrättalagda som inte får avslöja att prestationsångesten ligger som en blank hinna över ryggen och att gråten ibland är skrämmande nära under det breda ansträngda leendet.

Mycket framgångsrik och hyllad kollega erkände utan omsvep över sin öl att bok nummer fyra inte ville låta sig skrivas. Att entusiasmen torkat ut och att tangenterna inte lockade det minsta. Han hade klokt nog tagit en annan idé och skrivit den istället.

Jag diskuterade boknummertvåångesten med annan kollega och hon sa först att nej, inte alls. Men när vi pratat en stund så fanns den där ändå. Fast med bok tre, för att den i praktiken blivit bok nummer två ...

Ingen av oss är bättre än vårt senaste alster. Punkt.

Och alla har i något stadium varit lusfattig och haft en stark konflikt mellan att få livspusslet att gå ihop och att få tiden och lugnet att skriva. Så oerhört trösterikt att få prata länge med kollega som publicerat mer än 30 böcker och som generöst berättade om kampen för överlevnad under många år.

För alla, säger samstämmigt, att skriva är hårt hårt arbete. Inget annat. Glamouren finns ibland men för det mesta inte.

Vi bestämmer innan vi skiljs åt att även vi författare som bor i och runt Göteborg måste börja träffas lite mera regelbundet, som våra kollegor i huvudstaden gör, för att inte bli isolerade och för att få gnälla lite och stämma av och se att våra spöken och våra ångestar, är dom samma. Att vi är ganska lika. Och att det vi gör är förbannat kul men också oerhört krävande.

Att faktiskt få berätta att jag fick skrivkramp, jag tappade lusten och sen veta att det stannar där utan att bli en fet kvällstidningsrubrik att nu har succéförfattaren gått i väggen...

Mässan är fantastisk. Den ger hopp i bistra tider. Mänskligt hopp. Och gör oss författare lite mindre ensamma. Men också trötta, torktumlade och rödögda ;-)

Nu är det bara ett år till nästa gång!

Ingrid

Skilda världar...

Såg för ett tag sedan en seriestrip där en trött tecknad man satt framför sin dator och glodde med stora klotögon. Tjänstledig för att skriva den stora romanen. Status efter någon månad var att han kommit till sista säsongen av "2 1/2 men".

Igår hade jag en slagsida av just den sjukan. Splittrad mellan det jag borde och vill göra. Och faktiskt störd av flödet av motsägelsefull information om högt och lågt inbäddat i en flod av ren dynga.

När jag försöker backa ut från skärmen och allt som väller emot mig och ta mig själv i kragen, inser jag att jag redan är uttröttad av att just göra det, att försöka hålla det ifrån mig och att sålla i eländet.

Hjärnkontoret har drabbats av overload. Det borde dyka upp en sån där svart bomb med en brinnande stubin, som ofta härjade på datorskärmen på den gamla goda tiden.

Jag inser att jag klickar mig fram och tillbaka mellan sajterna och ständigt återvänder med en nervös rörelse till min mejlbox för att se ifall det ramlat in nåt nytt obehagligt som jag ska hantera. Det är tur att det som ramlar in genom brevinkastet har minskat dramatiskt. Faktiskt så mycket att jag numera hoppar till när någon stackars brevbärare kämpar med den människofingerätande luckan.

Tänk om jag skulle vända civilisationen ryggen ett tag och ge fan i att ta upp breven från mattan och reklambladen som trots att jag satt en sån där magsur antireklammskylt på ytterdörren, lyckas pressa sig in. Det är förresten märkligt att just postkodlotteriet alltid klarar sig igenom den censuren? Vinn 75 miljoner!!!! Låt inte dina grannar vinna utan att du får en del av kakan! Nä fy fan, det är klart att jag måste vara med. Tänk om folkilskna finska tanten vann pengar och sen kunde terra mig ostraffat därför att hon har mängder med draåthelvete pengar?!

Men vänta nu? Postkod. jag bor i ett av dom postnummerområden i Göteborg där vi är flest boende. Om vi så vinner 75 mille så blir det inte mer än ... Nä jag orkar inte mer!!! Stäng av!

Jag kanske bara ska läsa liiite på DN? Och så lite på Svensk bokhandel ifall att ... jag får sluta kika på kvällspressen. Blandningen mellan bantningsdroger, misshandel, krig och tyranner och Idoljuryns senaste gräl och Blondinbellas sömnsvårigheter på grund av näthatet och pingvinen som simmade fel och käkade sand för att sen få åka båt hem igen och nu simmar åt fel håll IGEN!

Om jag skiter i allt och åker hemåt till Härjedalen och sätter mig i stugan och bara glor på fjället ... fast det är klart, datorn tar jag ju med. Jag måste ju skriva :-) Jag kan ju alltid låta bli uppkopplingen, den är ju ändå under isen där och svajjar så hårt att bara det ger ångestattacker.

Jag kan gå längs med forsen och lyssna på korparna som pratar och andas och sen skriva färdigt roman tre, lätt som en plätt. Fast tänk om jag måste tar reda på nåt som ... Arghhhh!

När jag faktiskt backar från skärmen en aning så inser jag att stressen inte kommer från all skit som väller mot mig utan inifrån mig själv. Jag känner mig pressad. Och då faller gliporna upp i mitt själsliga pansar och oron och ångesten fingrar sig in.

Jag knappar på TVn. Som om det nu skulle hjälpa? Men jag gör det ändå och finner mig stirra på Hollywoodfruarna. Munnen faller öppen, jag sätter mig med en duns och stirrar misstroget.

Det är något surrealistiskt över det som händer på skärmen? Efter en stund inser jag att det är att damerna ser ut som kloner och beter sig förvirrande likartat. Deras hem ser likadana ut trots att dom har så mycket stålar att dom kunde anlita verkligt duktiga inredare och arkitekter, men nej ...

Deras liv verkar inte cirkla runt barnen eller det sociala utan kring byte av servetter, ljusstakar, nytt familjeporträtt där den äckliga hunden ska vara med med diadem i huvudet och sminkas av en sminkör som är mer känd för sitt rekord i Book of records i antalet plastikingrepp än för sin skicklighet, piercing av en ettåring och ett långdraget vårdnadsgräl mellan väninnor om den vidrigt äckligt fula hunden...

När världen utanför skakar av orkaner, krig, svält, börskriser och miljöförstöring, så lever dom vidare i sin rosacerisebeigevita fluffiga marängbubbla!

Eureka! Lösningen på allt ligger inför mina fötter. En man! En RIK man. Det är det som fattas i mitt liv ;-) Då kan jag hitta min inre frid och ägna mig åt det verkligt väsentliga. Mig själv. ;-D

Nu ska jag stänga datorn ett tag och gå till gymmet. Kanske kan det bota hjärnkontorsöverhettningssyndromet ...

Carpe diem mina vänner. Vi möts i min nästa roman ;-)

Ingrid Elfberg

När jag blir rik och berömd ... då....

För er som känner mig är det där gamla skämtet mer än uttjatat. Sönerna stånkade till sist ljudligt och mina ärrade kamrater suckade kvävt och tog en rejäl klunk ur vinglaset för att trycka ner det jag egentligen förtjänade.

"Jag har en plan" är mitt nya stridsrop. Och faktum är att inte lika många höjer på ögonbrynen längre. Det verkar ju faktiskt som kärringen menar allvar trots allt? Envis som synden är hon i alla fall. Fast har det inte dröjt lite väl länge med den där andra boken? Kan det vara så att det är en hel del snack men väldans lite verkstad?

För er som börjat misstänka någon form av hybris eller falskspel, så kan jag trösta er med att så inte är fallet. Hybris, verkligen inte. Man plågar inte sig själv sååååå infernaliskt länge och såååååå mycket om man lider av sånt. Jag menar allvar. På alla sätt. Och inte heller någon bluff. Man arbetar inte om ett helt bokmanus tre gånger på mindre än ett år om man inte menar fullständigt allvar. Eller, gått med i någon obskyr förening för självplågare. Och då räknar jag inte mina stånkande rundor i Slottis eller smärtsamma pass på gymmet.

Nä. Jag om någon hade självklart önskat att det gått smidigt, snabbt, fullkomligt fantastiskt bra och sensationellt glimrande kreativt super ... ja ni fattar. Och att jag som precis alla andra lätt skulle kunna klämma ur mig en roman om året, så att mina hungrande läsare kunde veta exakt på dagen när nästa kom. Och helst ha förbeställt den på webben.

Nu var jag ju förvarnad.

"Andra boken? Ja ja. Heheheheheh! Det blir inte värre än så. Nä fy farao för den. Den var inte att leka med. Du vet Norman Mailer, han höll på i trettio år med ..."

Tack tack, det räcker. Jag har förstått, nu.

Så rik. Nae. Inte än ... Den ende som verkligen VET att jag är stormrik är mitt ex. Han är dessutom den ende nu levande som har fullständig koll på min ekonomi, vilket så klart innebär att jag är rik som ett troll men har gömt allt guldet i min jordkula och låter honom betala ett snuskigt tilltaget underhåll så att jag kan vältra mig i lyx.

Han föreslog förresten häromdagen att jag skulle plundra ett gemensamt konto som vi tydligen fortfarande efter alla år har tillsammans. Där stod 24 öre och väntade på oss. Men han föreslog i sin stora generositet att jag skulle ta ut dom slantarna eftersom jag ändå ägnat mig åt att plundra ALLA våra konton under åren. Eh? Ja. Vi kanske inte ska göra någon djupare analys där ...

Så rik ... det får vi allt se. Under tiden jag jobbar på det, så får jag sätta hoppet till vanligt arbete eller lotto.

Men berömd då? Nae, det är inte nåt värst vidare med det heller. Än. Å andra sidan börjar jag bli allt mera tveksam till just den delen i min gamla plan. Jag gillar faktiskt fortfarande att få gå min runda i Slottis osminkad och även slänga soporna utan lösögonfransarna på.

Tänk att veta att när du sitter på din favoritkrog i Linné och äta nåt gott och pratar med en kär vän, att på andra sidan gatan står en hord med papparazzis med teleobjektiv lika stora som Arnolds överarm och smätter av bilder på när du tuggar, petar dig mellan tänderna, skrattar, torkar nosen på en servett eller försöker hindra en rap ...

Och att dagen efter har du ditt fejs på en etta där du gör en grimas som kan betyda allt från att du just föder barn till att du hällt i dig två linor kokain på två minuter blankt, medan du i själva verket skrattar åt din väninnas senaste misslyckade dejt.... "Fem minuter sa du? Äh lägg av? Sa han det?"

Igår slog jag på TVn. Kanske inte låter så sensationellt men även jag tittar ibland. Inte ofta. Men ibland. Inte för nyheterna. Dom får man snabbare på annat sätt och slipper dessutom fenomenet soffTV som nog måste vara en slags nationell helgedom i det här landet.

Jag träffade rakt på hollywoodfruarna. Dom svenska. Agnes Nicole och hennes kära väninnor. Jag har aldrig varit i USA. Och det här programmet kan få mig att undra vad tusan jag överhuvudtaget ska dit och göra?

Är det bara jag som blir så illa berörd att jag är tvungen att zappa till andra kanaler hela tiden, för att det är så förgrymmat pinsamt att jag inte klarar av att se mer än några minuter i taget?

Amfetaminsmala tanter med enorma ENBART blonda hårsvall uppumpade av asiatiskt löshår, fjortiskläder, jättebilar med jättemotorer och en inredning som hade gjort Liberache överlycklig. Den mentala världen består av träning, inredning, shopping, hur lata och odugliga allt tjänstefolk är, ja förutom fönsterputsaren som var SÖT och hade kunnat duga till lite mer, att hemlagad mat är äckligt, att man inte kan hyra andras hem för dom kan ha pissat i jaccuzin och hur erbarmligt misslyckade alla andra är ... läs fula.

Zappar jag så klistrar sig bilder av svältande barn, miljökatastrofer, folk som försöker kasta ut sina förtryckare och världsomspännande ekonomisk kris rakt i ansiktet.

Jag har en plan. Och den är inte längre att bli varken rik eller berömd. Det har den kanske aldrig varit. Det har nog alltid varit bara ett av mina skämt som funnits där för att provocera eller ge upphov till heta diskussioner.

Den kommer enbart att innehålla att försöka leva i nuet och göra det så bra jag bara kan. Att uppleva, arbeta, lära, njuta och vara nära dom jag älskar. NU!

Och skulle jag mot förmodan bli just rik och berömd, säg då till mig ifall jag faller utanför ramen, snälla!! ;-)

Ingrid

Förlåt mig ty jag har inte bloggat på evigheter ...

Min granne har köpt nya leksaker. Jag mötte honom leende i trapphuset. I hans fall handlar det inte om automatkarbider eller sprängmedel utan tekniska mojjänger. När han släpat in allt i sin lilla lya vägg i vägg med min så bryter borrandet ut. Han hänger med andra ord upp lullullet på väggarna. Därefter drar tunggunget igång.

Å andra sidan har det inte så stor betydelse eftersom WayOutWest ändå soundcheckar i Slottsskogen vilket är på motsatt sida av grannen. Möjligen är det ikväll som Prince gästar WoW? Hade ju varit cool att kika på den grabben, ja om man nu får syn på honom, eftersom han knappt når upp till ett ihopklämt mikrofonstativ. Att han kommer hit märktes i alla fall på Linnégatan igår där var och varannan sylta serverade Princelåtar som tilltugg till drinkarna.

"Jag avskyr Prince" deklarerade min äldste son med bestämd min. Jaha! Det kan jag tala om att det gjorde mina Friskis och Svettis deltagare också, på den tiden det begav sig och jag med liv och lust klämde in Purple Rain i passet. Dom avskydde det så till den milda grad att några av dom klev fram och sa att den där sortens modern skitmusik ville dom inte ha nästa gång, för då ...

WayoutWest hägnar in vår kära skog, den som vi promenerar i och joggar i och låter våra hundar skita i. Imorse blev min powerwalk en timme lång, vilket inte var planerat men mycket välbehövligt. Förra året hade dom hägnat in bort till Vita villan och dammen. Nu hade dom hägnat in hela förbaskade parken, så det blev till att gå runt hela med ett kravallstängsel som sällskap. Men som sagt, jag behövde det. Så inget ont som inte har något gott med sig.

Igår la jag min svettiga promenad upp över Masthugget och passade på att ställa mig på samma fläck där Leif GW stått och fundrat över ett olöst gammalt mord och lite torrt konstaterat, att lösa mord var dom inget vidare på vid Göteborgspolisen, men utsikten var det ju inget fel på i alla fall.

Sen gick jag in i kyrkan. Jag är inte särskilt religiös men kyrkan ligger vackert och har ett underbart rum mot väster där man kan ta vackra stenar ur en skål, lägga sina sorger i stenen och sedan lämna den i en vattenspegel och därmed till Gud att ta hand om. Mycket sympatiskt.

Jag tog en slät svart sten och skulle just till att tänka efter vad det var för sorger och bekymmer som Gud kunde få ta hand om, då det vällde in två busslaster med turister, en fylld av snattrande finska damer och med lika ivrigt pladdrande spanjorer.

Jag kom av mig i min kommunikation med Gud och satt sur och irriterad kvar i rummet och väntade på att horden med pladdrande människor skulle låta mig vara ifred. När jag väl kommit på vad det var för börda jag skulle lägga ifrån mig så klev en av spanjorerna fram och frågade vad det var jag gjorde, vad gjorde man i detta rummet?

Jag förklarade att man kunde lägga sina sorger i en sten och lämna dom till Gud. Han nickade och verkade förstå och slog sedan armarna om mig och sa något om att han tyckte såååå synd om mig, på bruten engelska.

Jag begav mig hemåt och kände mig plötsligt både ensam och sorgtyngd ...

Nu får jag försöka hitta lite Prince på nätet ;-)

Ingrid Elfberg

Gestaltning!!! Och åter gestaltning.

Alltså, ärligt. Va fasen är det där med gestaltning för nåt? En fullt berättigad fråga.

Jag sitter inne i mitt arbetsrum, med balkongdörren på vid gavel ut mot trafikbruset i Linnéstaden. Jag har ingen aning om hur varmt det är på balkongen men varmt är det.

Natten blev kort. Och svettig. Kvällen avslutades med Midsomer murder vid midnatt och fortgick slingrandes under eller utanför ett täcke som inte ville samma sak som jag.

Framför mig har jag mitt manus och en lista med saker jag ska tänka på när jag redigerar. Några av punkterna är mycket specifika som att slutet inte ska vara så förbenat rosenrött, att somliga karaktärer ska krympas och att jag odlar en del bisarra ovanor som att till exempel gödsla med frågetecken och punktkorvar.

Och att tidslinjen i början av manuset inte är helt solklar för den som läser. Och att jag har en fäblesse för väldigt STORA förstärkningsord när jag väl klämmer till med dom ... Och, ja titta där, där kom det en punktkorv igen. Dom bara liksom drullar ur fingrarna :-(

Det mesta av det här kan jag hantera. Krympa folk och krympa ord och ta bort korvar och frågetecken går väl an. Fnissa till krångliga omskrivningar och jaga långa meningar, för all del.

Men, gestaltningen.

Less is more!

Visa, inte berätta. En författare eller filmmakare får INTE berätta. Det får inte stå "det här är en historia om en man som ..." Du ska visa historien.

Det får inte stå "nu blev Lisa jätteledsen" även om hon faktiskt blev det. Du ska skriva så att din läsare förstår att Lisa är jätteledsen. Är ni med?

Det är gestaltning.

Det värsta är när min förläggare sätter fingret rakt ner i min ömmaste och allra som mjukaste brist. Att jag skriver som om jag såg på film. För det gör jag!!! Jag har ju en rulle innanför skallbenet. Jag älskar ju film! Hela livet är en film.

"Gå in i filmen istället, inte titta på den", uppmanar hon vänligt.

Okey. Grymt lätt att säga men inte alldeles enkelt att göra, kan jag tala om.

Facile a dire! som vi skrek åt vår franske skidlärare i Agentiere, när han tvingade ut oss i djupaste lössnö och inte lyckades göra mer än två klumpiga svängar innan vi dök ner i fluffet så att vi nästan inte tog oss upp igen.

Men efter en stund börjar det trots allt flyta. Jag kliver rakt ner i huvudpersonens skor och börjar se skeendet ur hennes ögon. Eller den som för tillfället har POV ;-)

Jasså inte? Jo det betyder Piont of view, och är också ett sånt där eländigt filmbegrepp. Det innebär att man kliver runt och står i lite olika skor.

Och så har vi slutet. Jag vet ju hur det slutar, men det är inte riktigt fullbordat ännu, om man säger .... JA! Där kom det en korv igen. Har ni problem med dom eller?

Men faktum kvarstår. Dom författare som är grymma på gestaltning och lyckas göra den från insidan av "filmen", är också dom som är bäst. Det bara är så. För ingen av oss vill egentligen få ett skeende oss skrivet på näsan eller på insidan av glasögonen.

"När Lasse blev arg blev han alldeles röd i ansiktet och när han ..." Detta är faktiskt ett uselt citat, långt dessutom, ni slipper. Taget ur en av dom storsäljande svenska författarna. Jag ska inte hänga ut vederbörande, hon slipper. ;-)

Nä, nu får ni ursäkta mig för nu ska jag kliva in i min film igen och stå i någon annans skor.

"Show, don´t tell!"

Ingrid

Och så blir det mörkare igen ...

I tisdags, den 21e vände det. Sommarsolståndet passerade. Dagen då vi på norra halvklotet har årets längsta dag.

Kanske offrade vi djur och människor? Bad om att slippa svälta under vintern. Kanske släppte vi loss lustarna och jagade varandra ut i buskarna och för att vara hyfsat rätt fram, knullade som bara fan?

Som med allt annat kul, tog kyrkan snabbt över det hela och numera är det nåt rätt halvdassigt helgon vi firar. Vad han gjorde eller inte, har jag inte ens orkat ta reda på. Och vad han har med stång och blommor och sill att göra övergår helt mitt förstånd.

Midsommar är en slags paradox. För turister måste den framstå som något ytterligt märkligt.

Städerna töms på folk. Jag kan som ögonvittne bekräfta att det inte direkt är någon överhängande risk att träffa någon du känner i Linnéstaden idag.

Mataffärerna svämmar först över av färsk potatis, inlagd sill, grillad kyckling, engångsgrillar, grillkol, dill, lax i olika former och jordgubbar i fullkomliga berg, för att några dagar senare se ut som resterna efter en klassisk pensionatsbuffé. Rensat och trashat.

Samma fenomen inträffar på systemet som på några få dagar töms som om nästa världskrig skulle vara i antågande. Vi talar MILJONER liter sprit och öl.

Allt detta lastas under ibland inte alltid så familjära omständigheter i diverse fordon och man beger sig ut på landet eller havet. Där finns ju en viss logik trots allt. Om det är naturen och fruktsamheten vi ska fira, så är det klart att man ska ut i grönsakerna.

Det jobbiga är, att alla gör samma sak, samtidigt. Vilket innebär att det blir trångt på vägarna till landet istället. Sen har vi det här med sprit och bilkörning ...

På landet är det ... landet. Naturen. Lite primitivt. Och, man ska vara ute.

Nu börjar min förvirring. Kring målet med det hela.

När jag var liten, minns jag att målet var den där stången. Den skulle kläs och resas. Och sen skulle alla göra sig omåttligt korkade runt den. Målet med det har jag ännu inte fattat?

Kan hända att lekarna var mer brutala på den gamla goda tiden och handlade om manbarhet, mod och styrka, kasta stockar och lyfta stenar och spänna sig, slå varandra på käften och bli upphöjd från mes till man?

Ett tydligt mål när jag var tonåring, var att plocka sju sorters blommor och lägga under huvudkudden. Då skulle man nämligen drömma om sin tillkommande. Alltså inte knulla honom? Kanske inte ens träffa honom?

Blommorna var inte heller till för att locka honom till sig. Så mycket fattade jag. Sen var det antalet också. I södra sverige är det sju. Medan jag tydligt minns att vi jagade omkring för att få ihop nio? Sen skulle man hopp över gärdsgårdar också?

Och om man nu fick veta vem som var den tillkommande? Om man inte träffat karln innan, hur skulle det då göra livet enklare? Jag menar, om man redan visste vem han var, så var det väl bara att knalla fram och säga hej? Och visste man inte, så fick man bara vänta. Och missa alla dom andra? Ja, knulla skulle man inte göra i alla fall. Så mycket förstod jag.

Romantiskt ska det i alla fall vara. För den som inte vet hur man ska bete sig så finns det i dom flesta kvällstidningar långa listor på hur du gör din midsommarafton särdeles romantisk och för den som vill få till det, lika långa listor på hur man lägger upp ett godkänt förspel och sen får henne att komma ...

Undrar om dansen runt stången ingår där? "Små grodorna, små ..." Nä. Kanske inte.

Hur det blev med hans orgasm vet jag inte ... jag får nog kika på Aftonbladet igen. Jag missade nog den listan.

Jag minns i alla fall att jag inte gillade midsommar alls, när jag var ung. Jag hade ju ingen kille. Hittade ingen kille. Och var därmed en looser. Fast, å andra sidan, om jag hade hittat en så hade jag ju i alla fall inte fått pilla på honom ...

Det var nåt ouppnåeligt med den där kvällen. Det visste man redan innan. Det var kört från början. Glimrande och stenkört!

Nä, målet är nog att umgås med sina nära och kära. Det är därför vi åker kors och tvärs genom landet och ser till att vi inte är hemma, utan någon annan stans, helst på landet. Helst där det är lite primitivt, trångt, provisoriskt, bädda får man göra lite senare på kvällen, på golvet.

Å så vädret. Det är tur att den bästa vädersajten är norsk. Ja, då kan man alltid ta en sup till och förbanna norrmännen när det öser ner i sillen.

Undrar vad turisterna tänker, när vi rusar ut och in med maten hela kvällen? I ett land där man knappt kan sitta ute ... Hemma i Jämtland slogs vi mot myggen.

Det kanske är en del i manbarhetsriten det också, i själva transitionen, att tvingas möta sina släktingar, under primitiva former, utstå lekar och prövningar tillsammans och supa oss redlösa över middagen och få sagt det vi egentligen borde ha sagt, långt tidigare?

Eller få bekräftat, att mannen i ens liv inte det här året heller, har läst nån lista i Aftonbladet om hur förspel går till ...

Svensk sommar när den är som vackrast. Blåst och regn, är det alltid i juni. God mat som faktiskt är god även andra dagar. Åka långt för att bo primitivt med hela familjen, läs åksjuka barn som hatar att åka bil, är vi inte framme snart, nä du får spela spel när vi kommer hem igen, nä farmor har inte internet! Var ska jag ligga? Mamma här är ju äckligt! Mamma, det är mygg här! Kan du få ungen att hålla käft? ... En skir veckotidningsdröm i ösregn, dom vackra uppläggningarna på mittuppslaget skiter sig för att farmor inte har några stora serveringsfat, madrassen luktar mögel och alla farbröderna och din vackra älskling är stupfulla ... och barnen vill hem när dom väl gjort sin plikt, att plocka alla blommorna.

Stora helger med stora förväntningar är paradoxer. Om vi skruvade ner dom lite, ner till det dom faktiskt är, så blir det lättare att njuta.

Och vad är det som säger att man inte kan fira sin egen midsommar lite när man själv känner för det? Faktiskt hela sommaren. Passa på när solen skiner.

Ät ute, lek, plocka blommor, umgås och knulla i skogen. Men ta med nåt att ligga på. Myror och barr i rumpan är inte romantiskt ;-D

Ingrid